Bengt Dennis säger nej till EMU
FÖRRE CHEFEN FÖR riksbanken Bengt Dennis skulle rösta nej till EMU om det vore omröstning
i dag. Hans huvudinställning är att ”vänta och se”.
– Om man ser det historiskt har vi bytt växelkursregim när det varit kriser, när den
tidigare regimen inte fungerat. Man kan inte hävda att flytande växelkurs varit till skada för
Sverige, tvärtom. Det här är en lysande ”success story” med de sista tio årens
flytande växelkurs, det är ett system som fungerat bra och det ska vi vara rädda om, säger
Dennis till Dagens Nyheter.
Det tyngsta skälet bakom Bengt Dennis ställningstagande är att vi vid ett EMU-inträde förlorar ett
viktigt stabiliseringspolitiskt instrument, nämligen penningpolitiken.
– Vi vet alla att finanspolitiken är ett trubbigt instrument medan penningpolitiken är ett flexibelt instrument som snabbt kan sättas in vid
obalanser.
På frågan om Sverige klarar att stå utanför EMU, svarar Dennis:
– Visst klarar vi av det. I den här debatten som är ganska vulgär målar man upp extremer,
antingen går Sverige under eller så far vi upp i himlen, det där har ingen förankring i en
analys. Vi klarar oss om vi går med – och vi kan stå utanför.
BENGT DENNIS ÄR den andre i raden av före detta riksbankschefer som säger nej till EMU.
I somras skrev bland andra den förre riksbankschefen Lars Wohlin en uppmärksammad debattartikel
Dagens Nyheter som starkt argumenterade mot ett medlemskap i EMU.
Lars Wohlin har tillsammans med näringslivets Rune Andersson och Per-Olof Eriksson samt ett antal
nuvarande och före detta borgerliga riksdagsledamöter bildat en organisation under namnet
”Medborgare mot EMU”.
I OVAN NÄMNDA debattartikel gavs följande programförklaring för den nya organisationen: ”Vi vill argumentera för
ett nej i folkomröstningen. Vi vill ge röst åt de breda grupper inom borgerligheten och näringslivet
som inser att ett medlemskap i EMU vore utomordentligt farligt för svensk ekonomi. Sverige
skulle förlora sin möjlighet att bedriva en självständig ekonomisk politik.”
EVA-BRITT SVENSSON
Kritiska
EU-fakta nr 77
Oktober 2002
Tillbaka |