Det finns många orsaker till att Tyskland sackar efter. Många bedömare pekar på den tyska ekonomins stelhet, inte minst vad gäller socialförsäkringssystemens utformning. Demografiska faktorer, såsom en åldrande befolkning med en allt mindre andel av befolkningen som förvärvsarbetar, brukar också anges som en delförklaring, liksom de höga kostnaderna för Tysklands återförening.

Den främsta orsaken är dock den tyska ekonomins dåliga internationella konkurrenskraft. Kostnadsläget är helt enkelt för högt. Lönekostnaderna är 30-40 procent högre än genomsnittet i EU. Men den tyska produktiviteten är inte 30-40 procent högre. Tyskland får allt svårare att konkurrera,  och landets andel av världshandeln sjunker stadigt. Än värre kommer utvecklingen att bli när den förväntade försvagningen av den amerikanska dollarn gentemot euron inträffar.

Tyskland har gjort många fel. Ett allvarligt fel var att gå in i EMU med en för högt värderad valuta.  Ett annat fel var att låta den tyska skräcken för inflation smitta av sig på konstruktionen av EMU.

Nu har Tyskland låst in sig i EMU. Och kastat bort nyckeln. Växelkursen går inte att justera. Konkurrenskraften är ohjälpligt försvagad. Om inget mirakel inträffar vad gäller den internationella konjunkturutvecklingen kommer arbetslösheten att fortsätta att öka.

Teoretiskt skulle Tyskland kunna återställa sin konkurrenskraft genom en kraftig deflationspolitik, med sänkta löner och priser. Men politiskt torde det vara svårt eller omöjligt för en socialdemokratiskt ledd regering att vinna acceptans för stora nominella lönesänkningar. Och den neråtgående spiral som skulle utlösas av en rejäl tysk deflation är inget attraktivt scenario för vare sig tyska fackföreningar eller omvärlden.

En deflationspolitik skulle också ha en annan hake: effekterna på realräntan. I en valutaunion är den nominella räntan gemensam. Realräntan, dvs skillnaden mellan den nominella räntan och inflationen, varierar däremot i enlighet med varje lands inflation.  Om Tyskland skulle lyckas föra en deflationspolitik som sänkte löner och priser skulle den tyska realräntan bli skyhög. Konsekvenserna – för investeringar, sysselsättning, den offentliga sektorns räntebetalningar på statsskulden, m.m. – skulle kunna bli förödande.

En gemensam räntepolitik i ett valutaområde innebär med nödvändighet att räntan blir för hög i vissa länder – de som behöver stimulera ekonomin – och för låg i andra. Detta helt oberoende av hur väl den europeiska centralbanken sköter sitt jobb. Om alla människor skulle tvingas ha skjortor i storlek 38 skulle det alltid finnas de som finner skjortan för trång, och andra som tycker att skjortan är för stor. Idén att en storlek passar alla – en idé som genomsyrar hela EMU-projektet, i stort och i smått – är helt enkelt dålig. Än sämre blir den i dagens globaliserade ekonomi där flexibilitet, rörlighet och förmåga till anpassning till nya situationer blir alltmer avgörande.

Det faktum att den nominella räntan är gemensam i en valutaunion innebär dessutom automatiskt att realräntan blir lägst i de länder som har den högsta inflationen, dvs de  som skulle behöva en hög ränta, och högst i de länder som skulle behöva stimulera ekonomin. En inbyggd perversitet.

En räddning för Tyskland skulle kunna vara hög inflation i de övriga EMU-länderna. Tyskland skulle då kunna återställa konkurrenskraften utan massiva nominella pris- och lönesänkningar. Men även här finns det hakar. Den europeiska centralbanken ECB är låst vid ett mycket strikt inflationsbekämpningsmål (som, ironiskt nog, Tyskland drev allra hårdast på den tiden det begav sig). EU:s medlemsländer är också bundna av den bisarra ”stabilitetspakt” som stadgar böter för de länder som låter budgetunderskottet överstiga tre procent av BNP. Som lök på laxen  har samtliga länder ålagts att uppnå ”nära balans” i budgeten senast år 2006.  

Medlemsländerna i EMU har inte bara kastat bort huvudnyckeln – nu försöker man även stänga reservutgångarna

I Sverige står vi inom kort inför en folkomröstning om EMU. Säkert kommer vi att översköljas av ja-propaganda på temat ”unga tågluffare tycker det är häftigt att slippa växla pengar”. Och med hjälp av euron kan vi lättare, utan hjälp av miniräknare, se att det är billigare att köpa EU-mopeder i Portugal än i Sverige.

Det är enklare att ta till sig budskap av det slaget än att diskutera finans- och penningpolitik. Men kanske skall vi, inför det ödesval som EMU-omröstningen innebär, även ägna de svåra men viktiga frågorna litet eftertanke.

I  Sverige  har vi, de senaste tio åren, tillämpat rörliga växelkurser. Vi räddades från ekonomisk kollaps när vi år 1992 släppte försvaret av den fasta kronkursen. Även Storbritannien har, efter pundkrisen i början av 90-talet, upplevt fördelarna med en rörlig växelkurs. Under flera år har nu Storbritannien och Sverige haft en långt bättre ekonomisk utveckling än EMU-länderna.

Inom EMU kan vi också redan se hur motsättningarna mellan medlemsländerna växer. Vad som är bra för ett land kan vara dåligt för ett annat. Vad som idag är bra för vissa medlemsländer är urdåligt för Tyskland.

Att ha en gemensam valuta bäddar för bråk. Det vi sett hittills är bara början.

Gör tankeexperimentet att femton goda vänner enas om att gå samman i en klubb med gemensamma regler för privatekonomin. Ingen tillåts skuldsätta sig utöver vad  stadgarna tillåter, ingen tillåts öka sina utgifter utöver en viss nivå, osv.  Och ingen tillåts lämna klubben. Finns det någon som tror att vänskapen skulle stärkas av ett dylikt arrangemang? Hur många år tror vi skulle gå innan de goda vännerna blev f.d. goda vänner?

Sverige har klarat sig förhållandevis bra sedan EMU bildades. Mycket tack vare vår rörliga växelkurs. Låt oss inte låsa in oss i en valutaunion och kasta bort alla nycklar.

Stefan de Vylder, nationalekonom

Tillbaka