Den senaste tiden har det bildats flera nya organisationer eller nätverk mot EMU. Tidigt ute var Medborgare mot EMU, som bildades av borgliga politiker med Björn von der Esch (kd) och Margit Gennser (m) i spetsen.  Sören Wibe (s) håller på att forma ett nätverk med framför allt kända ekonomer – bland andra före detta riksbankschefen Lars Wohlin – under parollen Europa JA – EMU NEJ.  Dessutom byggs det upp socialdemokratiska grupper runt om i landet av EMU-motståndare. Yrkesgrupper mot EMU är också under planering.

Det är bra att det synliggörs att det finns en mängd olika grupper i samhället, som är emot valutaunionen. Skälen till varför de tar ställning mot EMU varierar naturligtvis, men motståndet förenar dem. Det gemensamma målet är att få en majoritet av svenska folket att rösta nej till valutaunionen i en kommande folkomröstning. Flera av de nybildade grupperna riktar sig till personer som inte är emot EU men emot EMU. De utgör en ny potential i den kommande kampen inför folkomröstningen som förmodas äga rum nästa år. 

Var står Folkrörelsen Nej till EU i detta läge och vad är vår roll inför folkomröstningen om EMU? Vår målgrupp är framför allt EU-motståndare och inte minst de som röstade nej vid förra folkomröstningen. Många som då röstade mot EU har tappat engagemanget och tron på att de kan göra någonting åt situationen. Utvecklingen drivs av ledande politiker mot ett alltmer överstatligt EU – varför ska man då bry sig? 

Det är enormt viktigt att vi får EU-motståndare att gå och rösta i nästa folkomröstning. Det är ett ställningstagande mot utvecklingen av ett Europas Förenta Stater. Om Sverige säger nej till valutaunionen, så är det ett steg i riktningen mot att Sverige ska lämna EU. Det anser till och med en ledarskribent på Dagens Nyheter.  

Det är också viktigt att vi sprider allsidig information om EMU. Ja-sidans enkla budskap att det handlar om att slippa växla pengar eller Göran Perssons påstående att det är en konsumentfråga – vi ska kunna jämföra öl- och vinpriser i olika länder – får inte avgöra människors ställningstagande. 

Det bör finnas en samordning på nejsidan i syfte att informera varandra om olika aktiviteter och utbyta kunskaper och erfarenheter för att stärka EMU-motståndet. Ett viktigt motiv är att gemensamt göra taktiska överväganden under kampanjen fram till omröstningen. Därmed inte sagt att det bör bildas en ny organisation mot EMU. Utåtriktade aktiviteter bör skötas av olika självständiga organisationerna mot EMU, som driver egna kampanjer riktade till sina specifika målgrupper.

Det vore dock en styrka för EMU-motståndet om man kunde ha en enad uppfattning i strategiska frågor såsom 

• när folkomröstningen ska äga rum?
• vad vi ska rösta om? 
• hur resurserna på nej-sidan ska fördelas?
• vilken officiell information som ska gå ut till medborgarna?

Utifrån våra erfarenheter från förra folkomröstningen (1994) bör nätverket ställa följande krav på regeringen:

• resurserna på ja- och nej-sidan måste vara mer rättvist fördelade 
• anslagen bör fördelas av en oberoende beredningsgrupp och ges i god tid

Förra gången hade ja-sidan 20 gånger mer resurser än nej-sidan. Dessutom deltog utrikesdepartement och riksskatteverket på ja-sidan genom det EU-positiva material som skickades ut till alla medborgare. Så bör det inte få gå till i en demokrati!

Ingela Mårtensson

Kritiska EU-fakta nr 77 Oktober 2002

Tillbaka