Inom några år kommer cirka 25 länder, med väldigt olika ekonomiska förutsättningar, att ingå i EMU. Förändringar i de inbördes relationerna t.ex. genom höjda oljepriser) kan inte längre absorberas genom förändringar av räntor och valutakurser. 

Att med finanspolitiken förändra ekonomin går inte heller – stabilitetspakten ger klara begränsningar. Finansiella kriser kommer i stället att slå mot arbetsmarknaden, med risk för omfattande arbetslöshet och åtföljande social oro. 

För att undvika dessa problem blir den enda återstående möjligheten att utjämna skillnaderna via EU:s budget. Kraven på en i unionen gemensam finans- och skattepolitik har därför redan börjar framföras. Med den följer också troligen krav på samordning av socialpolitiken, eftersom länder som får stora bidrag från den gemensamma kassan inte kan tillåtas att fritt dela ut pengar till sina medborgare. 

Lägg därtill en gemensam försvars- och utrikespolitik och gör någon av de nuvarande statsministrarna till president och den federala superstaten är ett faktum. Men det var ju denna vi inte ville ha. Inte ens de mest entusiastiska EU-anhängarna har förespråkat detta. Men ändå är vi på god väg. Det nyligen beslutade Nicefördraget innebär en begränsning av de små staternas inflytande och den i Sverige nyligen genomförda grundlagsändringen stärker den överstatliga nivån i Bryssel. 

I denna framväxande union kommer Sveriges nationella själv- bestämmande att reduceras till samma nivå som i dag gäller för en mindre tysk delstat. 

För mig är det en gåta att ledande svenska företrädare så energiskt kämpar för att införa den gemensamma valutan EMU. Vi har haft en bra ekonomisk utveckling med vår flytande krona och vi är väl kapabla att själva bestämma över vår framtid. 

TOM HEYMAN 

KRITISKA EU-FAKTA Nr  78 December 2002