I folkomröstningen får vi ta ställning till om vi ska ingå fullt ut i en ekonomisk och monetär union. Riksdagens majoritet har visserligen valt att formulera frågan som en fråga om huruvida vi ska införa euron eller ej. Det stämmer ju att det är en sida av "myntet". Den andra – väl så viktiga – handlar om ifall vi ska överlåta ett par viktiga ekonomiska instrument till den gemensamma europeiska centralbanken, makten över räntan och över valutapolitiken.

Hur mynt och sedlar ser ut i Sverige är inte den avgörande frågan. Den avgörande frågan är vilka ekonomiska styrinstrument svenska folkvalda ska ha, eller närmare bestämt den självständiga centralbank som riksdagen valt att delegera dessa befogenheter till.

Ska räntan kunna pareras efter behoven i den svenska ekonomin eller ska räntan styras från Frankfurt? Vems behov ska i så fall styra – blir räntan anpassad efter ett europeiskt genomsnitt (som kanske inte är bra för någon) eller blir det de stora ländernas intressen som styr?

Och vidare: Ska valutakurssvängningar kunna fungera som stötdämpare i ekonomiska kriser eller måste sådana problem lösas med hjälp av andra – ofta drastiska – åtgärder, som nedskärningar i välfärdssystemen? Genom dagens flytande valutakursen reglerar detta sig själv. Vad en fast växelkurs i ett ekonomiskt krisläge däremot kan åstadkomma fick vi en försmak på i det tidiga 90-talet när räntan höjdes till 500 procent, en erfarenhet som förskräcker.

Symboliken som ligger i att en politisk union också har en gemensam valuta är lätt att förstå. Men tänker man på Europas verkliga ekonomier blir man snart mera tveksam. I verkligheten har Europa en mycket olikartad ekonomisk struktur. Jämför Greklands jordbruksekonomi, svensk och finsk skogsindustri och det tyska Ruhrområdet. Olika länder kan ha olika behov. Och trots att olika länder kan befinna sig i olika konjunkturlägen kan man bara föra en ekonomisk politik i den monetära unionen. Vi har de senaste åren sett att Tyskland haft lågkonjunktur och skulle ha mått bra av en räntesänkning medan den irländska ekonomin växt för snabbt och skulle behövt motsatt politik. Ändå är de hänvisade till samma räntepolitik. Det har sagts att EMU är som att ha 15 villor utspridda över hela landet och så en termostat placerad i Örebro.

Till skillnad från USA ska inte den federala nivån i EU ha en budget som medger omfördelning, till exempel till regioner och individer som drabbas. Varje land får klara sig själv vid kriser samtidigt som länderna är beroende av hur de andra länderna sköter sina ekonomier. En annan EMU-kritiker har ställt den retoriska frågan om någon tror att det gynnar grannsämjan om 15 familjer slår ihop sina

ekonomier och den egna familjen blir beroende av hur de andra sköter sina familjefinanser?

För att ha viss kontroll över hur länderna sköter sina offentliga finanser har EU-länderna kommit överens om regler för hur stora underskott länderna får ha i sina offentliga finanser, den så kallade stabilitetspakten. Den binder också de länder som står utanför EMU.

Stabilitetspakten har kritiserats för att den är för rigid. Kommissionens ordförande Prodi har till och med kallat den dum. Länder som redan är drabbade av lågkonjunktur kan till exempel inte genomföra offentliga investeringar, vilka skulle kunna bidra till att "få fart på ekonomin", eftersom de inte får ha för stora budgetunderskott.

När länderna genom EMU avhänt sig viktiga instrument som ränte- och valutapolitiken och begränsat sin handlingsfrihet i finanspolitiken genom stabilitetspakten, blir det extra viktigt att arbetsmarknaderna fungerar dynamiskt.

Många fruktar att arbetsmarknaden tvingas flexibiliseras, vilket går ut över arbetstagarna/löntagarna genom försämringar i arbetsrätt och andra trygghetssystem och kanske rent av lönesänkningar.

Lönebildningen kan heller inte bli lika "flexibel" som en rörlig växelkurs och detta vore ju inte heller önskvärt i ett löntagarperspektiv. Det blir också större press på rörlighet på arbetsmarknaden: Tanken är att arbetslösa ska flytta dit det finns jobb.

Samtidigt vet vi att rörligheten (den frivilliga) är ganska låg i Europa på grund av språksvårigheter men också på grund av att många trivs där de har sina rötter. Möjligheten att jobba i andra länder är bra. Att tvingas till det är en helt annan sak.

Minskade växlingskostnader för företag och privatpersoner, möjligheten att lättare göra prisjämförelser mellan länder vilket kan möjliggöra bättre konkurrens eller symbolvärdet av en gemensam valuta kan inte uppväga riskerna med EMU-projektet.

KERSTIN JACOBSSON

KRITISKA EU-FAKTA Nr  83 Juli 2003

Tillbaka