Euron bäddar för bråk - det vi sett hittills är bara början
Naturligtvis vore det bekvämt med en enda valuta i hela EU. EMU har stora förtjänster. Speciellt i goda tider. EMU är, tror jag, ett utmärkt projekt om ingen av valutaunionens medlemmar någonsin fick problem med hög inflation, svag internationell konkurrenskraft och växande arbetslöshet, deflation, dåliga regeringar, naturkatastrofer, otur med exportpriser eller något annat.

Men EMU är ju ett långsiktigt projekt. Och på lång sikt vet vi att länder kommer att drabbas, i olika utsträckning, av problem.

Nyckelfrågan i debatten om EMU borde vara hur bra eller dålig en valutaunion är på att hantera störningar.

Vad händer vid kriser, eller när medlemsländerna går i otakt? Och då tror jag att en valutaunion är underlägsen dagens väl fungerande svenska system med rörlig växelkurs och en självständig riksbank och räntepolitik.

Den allt djupare tyska lågkonjunkturen kan illustrera en valutaunions svårigheter. Tyskland gick in i EMU med en för högt värderad valuta (liksom Östtyskland tidigare, i samband med återföreningen, hade gått in i valutaunionen med Västtyskland med en övervärderad valuta). Följden blev en försämrad internationell konkurrenskraft.

Industriproduktionen i EMU-landet Tyskland har sjunkit i över ett år. Arbetslösheten har nått 9,9 procent, och fortsätter att öka. Budgetunderskottet närmar sig fyra procent av BNP.

Det finns en mängd strukturella orsaker till Tysklands problem; inte minst de stela och synnerligen generösa socialförsäkrings- systemen, som utsätts för växande påfrestningar i takt med att arbetslösheten ökar och befolkningen successivt åldras. Och kostnaderna för återföreningen är fortfarande enorma. Vi ska inte skylla alla problem på EMU. Dock kan vi använda exemplet Tyskland för att se att EMU gör det svårare att ta sig ur krisen.

I en valutaunion är valutan gemensam. Tyskland kan alltså inte använda växelkursen för att återställa konkurrenskraften. Teoretiskt skulle Tyskland kunna förbättra sin konkurrenskraft genom en kraftig deflationspolitik, med sänkta löner och priser. Men det skulle ta tid. Lång tid. Och politiskt torde det vara svårt eller omöjligt för en socialdemokratiskt ledd regering att vinna acceptans för nominella lönesänkningar.

Och den neråtgående spiral som skulle utlösas av en rejäl tysk deflation är inget attraktivt scenario för vare sig tyska fackföreningar eller omvärlden. En deflationspolitik skulle också ha en annan hake: effekterna på realräntan. I en valutaunion är den nominella räntan gemensam. Realräntan, det vill säga skillnaden mellan den nominella räntan och inflationen, varierar däremot i enlighet med varje lands inflation.

Om Tyskland skulle lyckas föra en deflationspolitik som sänkte löner och priser skulle den tyska realräntan bli skyhög. Konsekvenserna – för investeringar, sysselsättning, den offentliga sektorns räntebetalningar på statsskulden, med mera – skulle kunna bli förödande. Det faktum att den nominella räntan är gemensam i en valutaunion har också den perversa effekten att realräntan alltid blir lägst i de länder som har den högsta inflationen.

Det vill säga de länder som skulle behöva en hög ränta (till exempel Irland, som idag har EMU:s högsta inflation och därmed lägsta realränta), och högst i de länder som skulle behöva stimulera ekonomin (till exempel Tyskland, med unionens lägsta inflation och högsta realränta). En valutaunion blir härigenom automatiskt destabiliserande, d v s den tenderar att förstärka i stället för att utjämna konjunktursvängningarna.

Det faktum att sysselsättningen blir lidande när länderna i en valutaunion berövats möjligheterna att bedriva en självständig växelkurs- och räntepolitik ökar också risken för protektionistiska strömningar. I små länder med egen valuta – som till exempel Sverige och Norge – kommer ingen på idén att lösa arbetslöshetsproblem med hjälp av handelshinder mot omvärlden. Men vi vet inte vad som händer om arbetslösheten i de ledande EMU-länderna varaktigt skulle överstiga tio procent.

I en valutaunion är det även svårare att hantera länder det går extra bra för – som Sverige, förhoppningsvis, som haft en långt mer positiv utveckling än genomsnittet i EMU sedan EMU bildades.

Om ett land – tack vare skicklig ekonomisk politik, flitiga medborgare, en gynnsam demografisk utveckling eller en kombination av olika faktorer – lyckas förbättra sin internationella konkurrenskraft fungerar en rörlig växelkurs mycket smidigt. Den egna valutan blir mera värd, reallönerna stiger och vinsterna av den gynnsamma utvecklingen kommer landets alla konsumenter till godo. Om växelkursen inte kan justeras uppåt riskerar landet problem i form av övervinster och löneglidning i exportsektorn och oro på arbetsmarknaden.

Lönebildningen blir mer konfliktfylld i en valutaunion, både i de länder det går dåligt för och i länder vars konkurrenskraft förbättras.

De problem som en valutaunion har svårt att bemästra förvärras ju fler länder som är medlemmar i unionen, och ju mer olika medlemsländerna är. Om de tio nya kandidatländerna till EU går med i EMU kommer påfrestningarna på valutaunionen – och, inte minst, på de nya medlemsländerna – att öka.

Inom EMU kan vi idag se hur motsättningarna växer. Vad som är bra för ett land kan vara dåligt för ett annat. Vad som idag är bra för vissa medlemsländer är urdåligt för Tyskland.

Både Tyskland och Frankrike tycks nu vilja riva upp den så kallade stabilitetspakt, som tills helt nyligen sades garantera valutaunionens stabilitet, men som Romani Prodi själv idag kallar "stupid", idiotisk.

En gemensam valuta bäddar för bråk. Det vi har sett hittills är bara början.

Stefan de Vylder

KRITISKA EU-FAKTA Nr  81 Maj 2003

 Artiklar             Startsidan