Demokratin blir försvagad
Ett vanligt argument från dem som förespråkar ett svenskt medlemskap i EU var att det skulle gynna freden. Samma argument förs nu fram när vi förväntas gå med i EMU. Folk med samma valuta påstås vara mindre benägna att kriga mot varandra. Tveksamt. De flesta krig på senare år har ägt rum mellan folk som haft samma valuta.

EU och påföljande EMU har som ambition att stärka Europa i världen. Vad gäller utomeuropeiska frågor förväntas EU-länderna tala ed en röst. Inför det pågående Irakkriget har den ambitionen slagits i spillror. England, Spanien och Italien har drivit en egen USA-lojal linje. Tyskland och Frankrike har drivit en annan självständigare linje mot USA. Sveriges regering har stått som åsnan mellan hötapparna. Vi har inte längre någon egen utrikespolitik utan vi har någon annans. Men vems?

EU:s framväxt till en ny stormakt riskerar också att försämra läget för de fattiga i världen. Asylpolitiken har blivit mycket tuffare. Så även handelshindren. Många av världens fattigaste länder har fått svårare att komma in på den europeiska marknaden. Den perversa jordbrukspolitiken där det europeiska jordbruket subventioneras med miljardbelopp gör att de fattiga länderna inte kan konkurrera. Klyftan mellan den fattiga och rika världen växer. EU och EMU bidrar till att det gapet ökar.

För att bli EMU-medlem måste man uppfylla vissa krav. Dessa fastställdes i Maastrichtfördraget. Det är de så kallade konvergenskraven. Sverige har under en längre tid fört en politik som gått ut på att uppfylla dessa krav och kvalificera sig till EMU.

När folk säger att man inte längre känner igen den socialdemo- kratiska politiken så är denna anpassning till konvergenskraven en viktig orsak. Kraven syftar till att tvinga medlemsländerna att föra en likartad politik. Och den är definitivt inte vad jag menar med socialdemokratisk.

Socialdemokratisk politik har till exempel tidigare kännetecknats av att staten i dåliga tider lånat pengar för att aktivt få fart på konjunkturen. Man har exempelvis tidigarelagt byggande, satsat på utbildning och andra arbetsmarkandspolitiska åtgärder. Detta har man gjort i dåliga tider för att hålla igång hjulen och dämpa låg- konjunkturen. Sen har man betalt tillbaka i högkonjunktur. En sådan klassisk socialdemokratisk politik, som varit så fram- gångsrik, blir nu mer eller mindre förbjuden.

Konvergenskraven slår fast att budgetunderskottet får vara högst tre procent. Det är därför vi nu får utgiftstak inom alla områden. Jag menar att det är en korkad politik. Nu har till och med en stormakt som Tyskland svårt att få fart på ekonomin och tvingas till ett större budgetunderskott.

Ett annat konvergenskrav är att bruttoskulden inom offentlig sektor får vara högst 60 procent av BNP. Med bruttoskuld menas att man räknar statens skulder, men inte dess tillgångar. Det innebär att en massa länder tvingas sälja ut exempelvis järnvägar, skolor, sjukhus.

Eftersom jag gillar tanken på att offentliga nyttigheter ska betalas och ägas av oss medborgare, utan vinstintresse, kan jag inte gilla en politik som mer eller mindre förbjudet det.

Jag menar att de senaste årens utförsäljningar och avregleringar har varit en anpassning till den i EMU förespråkade politiken.

Marknadskrafterna vill tjäna pengar. På våra barn. På våra gamla. På våra sjuka. På våra liv. Så vill inte jag ha det.

Min största invändning mot EMU är inte att jag ogillar den förda politiken.

Den största invändningen är att jag inte kan välja en annan politik. EU är i grunden en odemokratisk konstruktion.

Med EMU får vi en europeisk centralbank vars delegater vi varken kan avsätta eller påverka. Ändå ska centralbankens politik bestämma över valutapolitik, räntepolitik och på sikt skatter.

Vi behöver med andra ord inte bry oss om att gå och rösta i riksdagsvalen i fortsättningen. Det handlar inte längre om vilken politik som ska föras. Valen handlar i fortsättningen bara om vem som ska föra den.

RONNY ERIKSSON
ståuppkomiker

KRITISKA EU-FAKTA Nr  81 Maj 2003

 Artiklar             Startsidan