Statsministerns anpassning till EMU

Vänta och se
Göran Persson ansåg i mitten på 90-talet att det var betydligt större steg att gå in i valutaunionen än att bli medlem i EU. Länge var statsminister också tveksam till EMU. Bland annat sa han att först ”när man tror att det är realistiskt att en finsk skogsarbetare tar jobb i en fransk vingård, då är EMU det perfekta systemet”. I Veckans Affärer 1997 varnade han för en överstatlig utveckling. ”Svenska folket har inte gått med i en federation. EMU kan mycket väl komma att kräva en europeisk finanspolitik”. Göran Persson ansåg också att valutaunionen var ett ”skakigt projekt” och vi borde vänta och se hur den utvecklades.

I december 1998 säger Göran Persson i Svenska Dagbladet: ”Med undantag för Schweiz kan små länder utanför EMU i Europa knappast hålla lägre räntor än ECB men man kan hålla högre. Och det kan vara mycket värt i en överhettningssituation.”

Sverige har inget val
Sedan dess har Göran Persson ändrat sin inställning till EMU. I Financial Times uttalade han att Sverige förr eller senare kommer att vara medlem i valutaunionen. Nu fanns inte längre någon återvändo. S-kongressen beslöt att ta ställning för ett medlemskap om Sverige uppfyllde vissa krav. Senare deklarerade han att Sverige var redo för EMU.

Argumenten växlar
Perssons paradargument var att EMU är bra för markanden och exporten. Affärsvärlden konstaterade att det inte finns några belägg för att den svenska handeln skulle ta fart om vi går med i EMU. Då var EMU istället det bästa skyddet mot kapitalets globalisering och valutaspekulation. Men i artikel 56 i EU-fördraget finns inskrivet uttryckliga förbud mot att hindra kapitalets fria rörlighet.

När detta argument genomskådats var det dags att byta igen. Då pläderade han för att ”politiskt är möjligheterna till inflytande det viktigaste argumentet att gå över till euron”. Men på EU-toppmötet i Bryssel i mars satt han själv med och begränsade Sveriges inflytande i europeiska centralbanken, som för övrigt inte får låta sig påverkas av några politiker.

Från att ha varit en mycket stor fråga att ta ställning till reducerades EMU i ett skede till en konsumentfråga. Det skulle bli lättare att jämföra vinpriser. 

Sedan blev det dags för ett nytt argument: ”Vi som är uppvuxna i 1968 års kölvatten har levt med anti-amerikanismen. Nu har vi första gången ett tillfälle att utveckla en motkraft till USA. Och EMU är det viktigaste instrumentet för detta”. Han vill försöka övertyga svenska folket att EMU är nödvändigt för att bygga ett starkt Europa, en supermakt med militärstyrka som motvikt mot USA.

Statsvetaren Jonas Tallberg kommenterade Persons utspel med att det är ett sätt att anpassa sig efter opinionsvindarna. Just nu är det bekvämt att peka på EMU som en motvikt till USA. ”Han är en mycket slipad politiker” enligt Tallberg.

Statsministern skriver i en debattartikel: ”Jag menar att ett införande av euron ger vårt land, och Sveriges vackra huvudstad, större möjligheter att klara jobben och välfärden än om vi ställer oss vid sidan om.”  Sedan följer att antal obevisade påståenden som att med euron ökar handeln, vilket gynnar exportföretagen, vilket ger fler jobb och mer välfärd, lägre räntor och mindre risk för valutaspekulation, lägre priser mm. 100 000 jobb lovades om svenskarna röstade ja till euron.

LO:s Dan Andersson reagerade på Persson kategoriska uttalanden: ”Det är respektlöst att inte ta LO:s medlemmar på allvar”.

Svenska Dagbladets Mats Hallgren höll inte heller med om Perssons skönmålning av EMU utan menade att euron inte blivit någon dundersuccé. Regeringarna grälar om reglerna som värnar om valutans stabilitet. Tyskland och Portugal har brutit mot dem. Frankrike ignorerar konvergenskraven och till och med Romani Prodi anser att de är fåniga.

Munkavle på ministrar mot EMU
När opinionssiffrorna dalade räckte till slut inte ens argumentbytena till. Då sattes munkavle på ministrar, statsekreterare, riksdagsmän och kritiska partimedlemmar. För Persson återstod inget annat än att samordna sin kampanj med de borgerliga partierna och näringslivets toppar med Jacob Wallenberg i spetsen. Detta föranledde Aftonbladet att utnämna Persson till Veckans Narr.

Persson en tillgång för nej-sidan
DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal kommenterar Perssons argumentationsbyten på följande sätt:

”Efter åtta år med Persson vet vi bara en sak säkert: Han är emot Förintelsen. I alla andra frågor, där det finns det minsta moraliska och politiska spelrum, kan han inta vilken position som helst. Han bluffar och offrar medarbetare. Han är renons på politiska visioner.

Frågan ställer sig dock om inte Perssons ständiga argumentbyten och högmod håller på att bli en av Nej-kampanjens största tillgångar.”

Göran Persson var emot LO:s krav på buffertfonder: ”Vi har inte råd med en kampanj om fondsocialism.”

Ingela Mårtensson
2003-06-25

Tillbaka