Ja-sidans propaganda massiv inför förra folkomröstningen
Inför den kommande folkomröstningen om EMU kan det vara på sin plats att erinra om folkomröstningen om EU-medlemskap och kampanjerna som föregick den. Det var en debatt som många vill lägga bakom sig, med dess blandning av hot, löften och massiv opinionsbildning.

Peter Strandbrink har dokumenterat en stor del av ja-kampanjen i Enkla svar, hårda gränser. Om EU-kampanjens demokratiska rum och medborgarskapets villkor (Södertörns högskola 2003.) Han har gjort uppskattningen att näringslivets kostnader för direkta ja-kampanjer uppgick till 1.200 miljoner kronor (en grov uppskattning men ändå).

Han har då räknat såväl organisationerna Ja till Europa och Näringslivets EU-fakta som SAF:s, Industriförbundets, handelskamrars och enskilda företag opinionsarbete. Han har däremot inte räknat in arbetarrörelsens och LRF:s ja-kampanjer.

Hur man än räknar kan man konstatera att ja-sidans propaganda var massiv och att nej-sidan endast förfogade över en bråkdel av de resurserna.

De ekonomiska resurserna på var alltså rikliga på ja-sidan och uppfinningsrikedomen till synes outsinlig: Skollärare skickades till Bryssel på studieresor; skolkampanjer genomfördes på ett 100-tal gymnasieskolor; teaterföreställningar gavs för gymnasieelever och senare för semesterfirare landet runt; Lasse Holmquist ledde TV-program på temat "Ja är roligare"; en konsult åkte över landet och räknade ut hur många nya jobb varje län skulle få vid ett EU-medlemskap; ett särskilt kvinnonätverk bildades för att locka kvinnor att rösta ja och Marit Paulsen värvades till en ja-sidans frontfigur. För att nu nämna en del.

Också staten deltog i opinionsbildningen genom sin EU-upplysning och genom den kritiserade broschyr om förhandlingsresultatet som skickades till alla hushåll. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att det gällde att få ett ja i omröstningen till varje pris.

Jag har själv i en liten artikel ("Konstruktionen av det nödvändiga. EU-debatten som offentligt samtal, Häften för kritiska studier, nr 1 1995) studerat ja-sidans retoriska knep för att avfärda nej-sidan och dess alternativ.

Ett sådant knep var att mynta begreppet Utanförskapet. Hotet om utanförskap – rädslan och kanske skammen för att stå ensam utanför – var framträdande i debatten. Det var också argumentet att det bara är extrema och inskränkta personer som säger nej till EU. Genom att peka på att nationalistiska grupper sa nej till medlemskap ville man göra gällande att det var nationalistiskt att motsätta sig svenskt medlemskap, ett retoriskt knep som brukar kallas "guilt by association". I kontrast till det presenterade man sig själv som trovärdiga och pålitliga personer: "Lita på oss".

Ett annat retoriskt knep var att avfärda alla nej-sidans alternativ som icke-alternativ. På så vis konstruerade man föreställningen att det fanns inga alternativ. Denna föreställning har även dykt upp i EMU-debatten. Ett exempel är statsministerns uttalande för ett par år sedan att frågan om EMU-medlemskap inte gäller ja eller nej, utan ja eller ja – alltså ja nu eller ja senare. Nej är inte ens ett alternativ.

Statsministern har gett uttryck för samma inställning häromåret när han i en intervju i en utländsk tidning sa att bara ja är en möjlig hållning på sikt och att det kommer att bli en ny folkomröstning om utfallet i den första skulle bli nej. Allt detta är retoriska knep som ingår i ett maktspel. Som medborgare har vi självklart både rätt och möjlighet att välja antingen ja eller nej.

Föreställningen om alternativlösheten förtjänar att granskas och kritiseras. Den tyskamerikanske filosofen Herbert Marcuse skrev på sin tid att "Systemets triumf är att göra alternativets möjlighet otänkbar". Det är för övrigt för att ifrågasätta den starka föreställningen om alternativlöshet som den globaliseringskritiska rörelsen valt slagordet "En annan värld är möjlig". Man ifrågasätter därmed den dominerande maktens problemformuleringsprivilegium. Allt politisk handlande förutsätter att det finns alternativ och att peka på alternativ är i sig en politisk handling.

Man kan hoppas att EMU-debatten bli mera sansad. Ja- och nej-koalitionerna ser också olika ut jämfört med medlemskaps- omröstningen. Då stod en stor del av etablissemanget enade för ett ja. När det gäller EMU-frågan är inte minst den ekonomiska eliten mera splittrad.

Näringslivsföreträdare, akademiskt verksamma ekonomer och ett par gamla riksbankschefer förespråkar ett nej tillsammans med EU-kritiska debattörer på vänsterkanten. Varför då? Helt enkelt därför att en ekonomisk union av EU:s snitt är ett fullskaleexperiment utan direkta föregångare. Som sådant innebär det stora risker.

KERSTIN JACOBSSON

KRITISKA EU-FAKTA Nr  82 Juni 2003

Tillbaka