Uppdraget
Kommittén har haft det begränsade uppdraget att ge förslag till vilka anpassningar inom den ekonomiska politiken som behövs i en tänkt situation när Sverige är medlem i Europeiska valutaunionen. Det har således legat utanför utredningens uppdrag att väga för- och nackdelar med EMU och ta ställning till om Sverige skall gå med eller ej. Utredningens ledamöter har varit Bengt K Å Johansson (ordförande) samt ekonomerna Lars Calmfors, Nils Lundgren, Inga Persson, Ingemar Hansson och Irma Rosenberg.

Förlorad nationell valuta- och räntepolitik
Efter ett EMU-inträde, när kronan ersatts av euron, försvinner den flytande svenska växelkursen. Dessutom förlorar Riksbanken sitt räntevapen till Centralbanken i Frankfurt och därmed försvinner det inhemska effektivaste verktyget för att skapa en stabil ekonomi. EMU-utredningen konstaterar därför att den haft den otacksamma uppgiften att finna näst bästa lösningar till en flytande växelkurs och förlorad räntepolitik.

Bara näst bästa lösningar återstår enligt utredningen
När EMU-utredningens ”näst bästa” lösningar presenterades i mars blev de en kalldusch för EMU-anhängarna. Den EMU-positiva pressen har försökt inbilla folk att det bara är att byta ut våra svenska sedlar mot sedlar i Euro och sedan händer inget mer. Det blir bara lite lättare att åka utomlands. Men så enkelt är det alltså inte. Detta har utredningen övertygande visat. 

Problemet för EMU-utredningen har varit att hitta instrument som kan ersätta den flytande växelkursen, som den viktigaste stabilisatorn för ekonomin vid allvarliga ekonomiska kriser. Sverige har hittills lyckats ta sig igenom tekokris, oljekris, lönebildningskris, fastighets- och bankkriser genom att Riksbanken använt sig av valuta- och räntepolitiken. Sedan november 1992 har den svenska kronan flutit gentemot andra valutor. Detta system har gjort det möjligt att öka sysselsättningen utan att sätta fart på inflationen samt skapa en väsentligt bättre reallöneutveckling än genomsnittet i EU. När det varit svårare att sälja svenska varor i omvärlden har kronkursen fallit och på så sätt sänkt de svenska exportpriserna och hållit uppe sysselsättningen. När det gått alldeles för bra att sälja i utlandet har kronkursen stigit och på så sätt hejdat priser och löner från att stiga för snabbt.

Folkrörelsen Nej till EU instämmer i utredningens analys att Sverige får räkna med större konjunktursvängningar med ett EMU-medlemskap. Vi måste räkna med t ex djupare lågkonjunkturer. För att förstå detta är det viktigt att känna till att alla länder numera använder nästan enbart ändringar i räntan för att stabilisera konjunktursvängningarna. Räntan i EMU-området sätts av den Europeiska Centralbanken och blir densamma i alla anslutna länder. Det blir en kompromissränta som passar vare sig Sverige eller andra länder särskilt bra. Är vi med i EMU får vi samma situation som om vi utanför EMU skulle föra en valhänt och dålig räntepolitik. Konjunkturen skulle då svänga onödigt mycket hos oss.

De näst bästa lösningar som utredningen diskuterar ligger alla inom ramen för vad som kallas finanspolitiken, d.v.s. offentliga budgetar, skatter, arbetsgivaravgifter etc. Lösningarna har innebörden att de offentliga utgifterna konjunkturanpassas, vilket Nej till EU utan tvekan anser kommer att leda till ökad arbetslöshet, nedskärningar i offentlig sektor, lönesänkning, s.k. flexiblare arbetsliv, avregleringar och privatiseringar.

LO:s krav på statliga buffertfonder avvisas som orealistiskt
LO-kongressen 2000 beslöt att ett svenskt EMU-medlemskap bara skulle vara aktuellt för LO-kollektivet, om s.k. buffertfonder kom till stånd. Dessa skulle administreras av arbetsmarknadens parter för att stabilisera ekonomin vid ekonomiska kriser. Nej till EU instämmer i kommitténs analys, som avfärdar statliga buffertfonder som helt orealistiska. De blir för små. För att förhindra en 5 procent ökning av arbetslösheten under två år vid en kris behövs 500 miljarder kr! Detta betyder att en löntagare måste sätta av halva det beräknade löneutrymmet under tio år för att bygga upp dessa fonder, och de förbrukas snabbt när de väl används.

Utredningen menar konjunktursvängningar kräver snabba beslut. Ett "dubbelkommando" där arbetsmarknadens parter tillsammans administrerar buffertfonder och kan göra andra bedömningar än staten skulle bara skapa problem. Nej till EU delar utredningens uppfattning att fackets uppgift är att hävda medlemmarnas anställningsvillkor och inte att sköta stabiliseringspolitik.

För LO:s innebär avvisandet av statliga buffertfonder ett problem. I LO-tidningen 21 september säger LO-ekonomen Monica Itri-Arvidsson: ” Det är inte rimligt att löntagarna ska ta både kostnaden och hela risken. Därför anser vi att kostnaden skall smetas ut med hjälp av statliga subventioner”.

Ökat överskottsmål i offentliga finanserna – mer åtstramning i offentlig sektor

När buffertfonder avvisas blir utredningens huvudförslag att budgetöverskottet i genomsnitt över en konjunkturcykel måste ligga högre än de 2 procent som gäller nu. Utredningen föreslår att överskottsmålet för de offentliga finanserna höjs till 2.5 – 3 procent.  Ibland drabbas nämligen Sverige värre än andra länder av en internationell lågkonjunktur. När devalvering och att sänka räntan inte längre är möjligt återstår bara att stimulera efterfrågan och sysselsättning genom ökade statliga utgifter eller t ex sänkt moms. Enligt Maastrichtkriterierna får emellertid budgeten inte visa större underskott än 3 procent av BNP. Då drabbas Sverige av EU´s bannbulla och får i värsta fall dryga böter. Det är just en sådan situation som bl.a Tyskland idag är farligt nära att hamna i.

Det är därför utredningen anser att Sverige måste skaffa sig en sparandemarginal så att Sverige utan risk för bestraffning från EU kan öka efterfrågan och få bort arbetslösheten. Det här innebär emellertid samtidigt dom statliga utgifterna för välfärden ordentligt kommer att naggas än mera i kanten. TCO-ekonomen Roland Spånt, expert till EMU-utredningen, säger i TCO-tidningen nr 5 att det är kostsamt både ekonomiskt och politiskt att bygga upp stora budgetöverskott som kompensation för förlorad valuta- och räntepolitik. Detta kräver en bred politisk uppslutning som han tror bli svår att uppnå. 

Vår slutsats av detta resonemang är att ett ökat överskottsmål p.g.a ett EMU-inträde obenhörligen kommer att leda till ännu mera åtstramningar och nedskärningar inom offentlig sektor.

Arbetslösheten blir den yttersta konjunkturregulatorn
När bufferfonder avvisas och om det blir svårigheter att uppnå politisk enighet om ett ökat budgetöverskott återstår till sist bara arbetslösheten som konjunkturregulator. Utredningen säger det inte rakt ut, men borde ha haft mod att säga att en EMU - anslutning riskerar att öka arbetslösheten. Man uttrycker försiktigt att målet om 4 procent arbetslöshet måste föras åt sidan. Utredningens argument för att slopa det nuvarande arbetslöshetsmålet är övertygande. Sverige är nämligen efter ett EMU-inträde tvunget att hålla samma låga löneökningstakt som EMU-området, något som kräver nya riktlinjer för den statliga ekonomiska politiken. Men utredningen talar inte ut om vad det innebär för den politiskt ömtåliga frågan om arbetslösheten.  

Nej till EU anser det vore mycket märkligt om Sverige bekymmerslöst kan vara med i EMU med 4 –5 procent arbetslöshet, när unionen i övrigt har en arbetslöshet på mellan 8 och 9 procent. Det är ju den höga arbetslösheten i EMU som är huvudskälet till att löneökningarna där kan hållas så låga att det snäva inflationsmålet för EMU på högst 2 procent kan hållas.

Löneökningarna i Sverige måste alltså sänkas från dagens relativt höga takt för att näringslivet inte skall bli utkonkurrerat av EMU-ländernas. Hur det skall gå till, förutom med hjälp av sedvanlig ekonomisk politik, har emellertid utredningen knappast några bra förslag om. Man talar om kortare avtalsperioder och mer centraliserade avtalsrörelser, något som arbetsgivarna dock är hårda motståndare till. Man talar om indexerade löner, vinstdelning mm., som säkert inte kommer att inge något förtroende inom fackföreningsrörelsen. Utredningen hyser heller inte själv något större hopp om att dess förslag kan dämpa löneökningarna mer än marginellt.

Löntagare, barnfamiljer och pensionärer får ytterst bära kostnaden av en EMU-anslutning

Då återstår bara en hårdare ekonomisk politik för att få ned löne- och prisökningarna. Därmed får vi också en högre arbetslöshet. En arbetslöshet som säkert avsevärt överstiger 4 procent. Både i utredningen och i den praktiska verkligheten så är det uppenbart att de som till sist får bära kostnaderna av en svensk anslutning till EMU är löntagarna. Det blir svårare att försvara sysselsättning och anställningsvillkor inom EMU än utanför. På samma sätt är det barnfamiljer och pensionärer som framförallt kommer att drabbas när politiker i regering och riksdag tvingas strama åt för att bygga upp finansiella överskott för att klara nästa konjunktursvacka eller ännu värre en allvarlig ekonomisk kris.

Nej till EU vill dessutom påpeka att med en EMU-anslutning så bortfaller valutarisken vid utländska uppköpa av svenska företag. Ett större antal utländska företagsuppköp och ökad import kan förväntas, vilket ytterligare kommer att späda på arbetslösheten

Sverige kan driva sin egen ekonomiska politik utanför EMU
Slutsatsen blir att den som önskar en EMU-anslutning måste antingen vänta till dess att EMU i en oviss framtid höjer sitt inflationsmål eller acceptera att arbetslösheten stiger i Sverige.

Den som väljer att vänta behöver inte bekymra sig. Utanför EMU klarar vi att drabbas av lönekostnadsökningar som överstiger våra konkurrentländers. Valutamarknaderna justerar då ned vår flytande Krona så att näringslivets konkurrenskraft hålls intakt. Vi behöver heller inte befara någon allvarlig inflation om vi står utanför. Riksbanken kommer i enlighet med sin målsättning att föra en penningpolitik som håller prisstegringstakten vid högst 3 procent.

Vem tror att centralbanken och de stora länderna inom EU kommer att beakta svenska problem, om Sverige väl är med i EMU. En av EMU-utredningens ekonomer Nils Lundgren skrev redan i Dagens Nyheter 13 mars 1995 att Sverige riskerar bli ett valutapolitiskt glesbygdsområde. Ty enligt Lundgren är ”en europeisk valutaunion ett projekt med ytterst genomgripande följder för de europeiska folkens framtid som nationer. Svenskt medlemskap i en sådan är sannolikt ointressant för våra storföretag och dess ledare, men attraktivt för svenska teknokrater som ser sin framtid i EU-byråkratin och i andra internationella organisationer. För Sverige som nation med vårt geografiska läge och ekonomiska struktur kan EMU vara en ödesfråga… Det är en skrämmande tanke att vi skulle finna det omöjligt att ålägga oss själva en konstitutionell disciplin genom beslut i Sveriges riksdag, men vara beredda att lämna över befogenheten att utöva motsvarande kontroll till en svåröverskådlig blandning av teknokrater och politiker i Bryssel”.

Sammanfattande synpunkter
Sammanfattningsvis anser Folkrörelsen att EMU-utredningen övertygande har visat att det inte finns några bärande ekonomiska argument för ett EMU-inträde, vilket inte minst EU:s mäktigaste nation Tyskland idag erfar. Den gemensamma valutan ligger bakom den politik som Schröders Tyskland och EU bekänner sig till. Schröders finansminister försöker i den nästa budgeten kapa 110 miljarder kronor för att det offentliga budgetunderskottet inte skall nå över 3 procent av BNP, vilket är kravet enligt konvergenskriterierna och den s.k.stabilitetspakten.. Detta samtidigt som den tyska konjunkturen pekar på nolltillväxt under det kommande året. Den tyska ekonomin är av stor betydelse för konjunkturen inom hela EU. Utan egen valuta är Tysklands enda alternativ att snåla in på statsutgifterna, vilket bara kan förvärra konjunkturläget och spä på arbetslösheten ytterligare.

Det som nu händer i EMU-länderna visar att det inte går att ha en gemensam valuta parallellt med olika inflationsnivåer och ekonomisk politik under en längre tid. Om euron skall överleva måste den ekonomiska politiken bli enhetlig och styras från Bryssel. Valutaunionen är därför i första hand ett politiskt projekt för ett Europas Förenta Stater, som Folkrörelsen Nej till EU, och med stor sannolikhet en informerad svensk befolkning bestämt säger nej till.

För Folkrörelsen Nej till EU

Ingela Mårtensson                      Jan-Erik Gustafsson
Ordförande                                 Vice ordförande

Tillbaka