Med EMU uppstår en farlig obalans mellan den europeiska och den nationella nivån för politiskt beslutsfattande, menar Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han anser att valutaunionen kan komma i svåra situationer där demokratin blir äventyrad. I ett sådant nödläge blir den bästa möjligheten att gå vidare till en fiskal union, alltså att EU ges egen beskattningsrätt över medlemsländernas invånare.

EMU innebär att medlemsländerna släpper den egna kontrollen över ränta och valuta. Samtidigt sätter den så kallade stabilitetspakten en yttersta tillåtna gräns för euroländernas offentliga underskott, som maximalt får motsvara tre procent av BNP. Därmed kan det uppstå lägen där valutaunionen liknar en "tryckkokare utan säkerhetsventil", betonar Sverker Gustavsson.

– I Tyskland har regeringen ställts mot väggen, eftersom den inte kan påverka räntan eller valutakursen och inte tillåts öka budgetunderskotten. Den har inget annat val än att försämra välfärdssystemen och anställningstryggheten, trots att väljarna inte är med på det, säger han.

Det är i sådana krissituationer som Sverker Gustavsson menar att demokratin kan räka i fara. Ytterst står då valet mellan ett fiasko för EMU eller att politikerna tar till auktoritära metoder, såsom att regera genom tillfälliga dekret istället för parlamentsbeslut.

Ett mer demokratiskt alternativ skulle då vara att EMU utvecklas i riktning mot en förbundsstat, med en stor överstatlig budget som kan användas till omfördelning mellan olika delar av euroområdet. Resurser skulle då kunna styras till ett medlemsland som hamnar i akuta svårigheter och inte på egen hand klarar av att lösa problemen.

Dit är dock steget ganska långt: Sverker Gustavsson jämför de relativt måttliga 1,27 procent av BNP som betalas i årlig EU-avgift med storleken på de federala budgetarna i USA, Kanada och Tyskland, som är tio till tjugo procent av BNP.

– Det blir svårt för politiker att stå på ett torgmöte och förklara för sina väljare att så stora resurser ska tas från det egna landet och disponerar av EU. Hittills har den nuvarande avgiftsnivån setts som den yttersta gränsen för vad medlemsländernas invånare är beredda att avstå från, förklarar Sverker Gustavsson.

JAN-ERIK GUSTAFSSON

KRITISKA EU-FAKTA Nr  83 Juli 2003

Tillbaka