Lissabonfördraget förstärker de stora medlemsländernas makt
2008-07-27
Lissabonfördraget innebär att överstatligheten i EU:s ministerråd
ökar kraftigt genom att vetorätten avskaffas på 63 olika områden.
Områden som enligt förslaget kommer att föras över från enhällighet
till majoritetsbeslut är bland andra; social trygghet för
arbetstagare, civilrätt och straffrätt, kriminalpolitik,
gränskontroll, invandrar-, asyl- och visumfrågor, Europol och
EU-åklagaren, strukturfonder och regionalpolitik, kultur,
handelspolitik, energi och initiativ från EU:s ”utrikesminister”.
Vetorätten begränsas till ett fåtal områden, främst skattepolitik,
utrikes och försvarsfrågor, delar av rättspolitiken samt vissa delar
av socialpolitiken.
När man på detta sätt går från krav på enhällighet till
majoritetsbeslut så godkänner man principen lagar kan stiftas mot
enskilda länders vilja. Det spelar ingen roll om så 100 procent av
Sveriges riksdag har en annorlunda uppfattning i en fråga, med
majoritetsbeslut kan rådet ändå stifta lagar som omedelbart blir
giltiga också i Sverige.
På områden där vetorätten finns kvar har man skapat en ”pasarell”
som innebär att EU:s stats- och regeringschefer på egen hand (om
alla är överens) kan besluta att ta bort kravet på vetorätt utan att
formellt ändra fördraget, vilket hade inneburit beslut i alla
nationella parlament. Fortfarande kan dock ett nationellt parlament
stoppa att pasarellen används om det invänder inom sex månader. När
konstitutionen inte behöver ändras i framtiden för att göra EU mer
överstatligt kan regeringarna undvika folkomröstningar och att
frågan blockeras när den ska behandlas i de nationella parlamenten.
I den svenska riksdagen krävs en kvalificerad majoritet, 75 procent
av ledamöterna, för att överlåta mer makt åt EU.
Lissabonfördraget innebär dessutom att de små medlemsstaternas
inflytande i det lagstiftande ministerrådet reduceras drastiskt.
Ministerrådet fattar beslut på olika sätt i olika frågor. I vissa
frågor ska beslut fattas med enhällighet, vilket innebär att alla
medlemsländer måste vara överens. Varje land har då en röst. I andra
frågor gäller så kallad kvalificerad majoritet. I fördragen framgår
av varje artikel vilka beslut som kräver enhällighet och vilka
beslut som kan fattas med kvalificerad majoritet. När fördragen i
undantagsfall inte anger någon beslutsform kan rådet fatta beslut
med en majoritet av medlemsländerna.
När röstning med kvalificerad majoritet tillämpas används ett system
med röstviktning som till viss del tar hänsyn till medlemsstaternas
olika folkmängd. Det finns enorma skillnaderna i folkmängd mellan
medlemsstaterna - Tysklands befolkning är till exempel drygt 206
gånger större än Maltas, Holland har 21 gånger fler invånare än
Cypern och Spanien mer än fyra gånger så många invånare som
Portugal.
När rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet finns det idag
345 röster som är fördelade mellan länderna efter deras
befolkningsstorlek, men långt ifrån proportionellt. De stora
länderna såsom Tyskland har 29 röster, medan de minsta länderna
Luxemburg och Malta har 4 respektive 3 röster. Gräns för
kvalificerad majoritet är 255 röster (knappt 74 procent). Dessutom
kan ett medlemsland begära kontroll att denna kvalificerade
majoritet räknat i röster också motsvarar minst 62 procent av
unionens befolkning.
Med Lissabonfördraget ändras reglerna för majoritetsbeslut ändras så
att det för kvalificerad majoritet krävs 55 procent av
medlemsländerna och 65 procent av befolkningen (så kallad dubbel
majoritet). Denna förändring fördröjs delvis när det nya
omröstningssystemet med dubbla majoriteter får vänta på att
genomföras till år 2014-2017 efter polskt motstånd.
Genom att ländernas befolkningsstorlek blir avgörande stärks de
stora medlemsländernas makt. Det underlättar för dem att få igenom
egna beslut och stoppa sådana man inte önskar.
Tyskland, som enligt Nicefördraget har 8,4 procent av rösterna i
ministerrådet, fördubblar sin röststyrka till 17 procent. Sverige,
som enligt Nicefördraget har 2,9 procent av rösterna, minskar sin
röststyrka till 1,9 procent. Tysklands röststyrka blir 9,17 gånger
så stor Sveriges (att jämföra med 2,9 gånger enligt Nicefördraget).
De stora medlemsstaterna får också lättare att blockera beslut som
de inte gillar, eftersom deras befolkningsstorlek blir en fördel.
Det räcker med 36 procent av befolkningsmakten för att blockera ett
beslut och därmed diktera EU-lagstiftningen. Den blockerande
minoriteten måste dock bestå av minst 4 länder.
De fyra största länderna, Tyskland, Frankrike, Italien och
Storbritannien, förfogar tillsammans över 53 procent av folkmängden.
Tyskland tillsammans med två av de övriga tre stora länderna samt
ytterligare ett land oavsett storlek (till exempel Luxemburg), kan
stoppa ett beslut som 23 länder är för.
GÖSTA TORSTENSSON