2008-08-08

EU-parlamentets makt ökar kraftigt med Lissabonfördraget. Valéry Giscard dÉstaing, ordförande för det så kallade konvent som utarbetade det ursprungliga förslaget till EU-konstitutionen som i allt väsentligt finns kvar i det nu aktuella Lissabonfördraget, konstaterade att EU-parlamentet är ”den största vinnaren i vår konstitution”.

När Maastrichtfördraget trädde i kraft (1993) introducerades det kraftfullaste maktinstrumentet EU-parlamentet förfogar över. Det nya förfarandet kallas medbeslutande och innebär att ministrarna i rådet och EU-parlamentet delar lagstiftningsmakten. Lagförslaget kan bara antas om de bägge institutionerna blir överens. Oftast kommer rådet och parlamentet överens om en kompromiss i en förhandling, en förlikning, mellan de bägge institutionerna. Medbeslutandet berörde inledningsvis bara en mindre del av lagstiftningen. Den delen utökades genom Amsterdamfördraget [1999] och Nicefördraget [2003]. Idag gäller parlamentets medbeslutande ett 40-tal områden.

Med Lissabonfördraget utsträcks EU-parlamentet rätt till medbeslutande till 48 nya områden. Däribland avgörande delar av EU-politiken som jordbruk, utrikeshandel, juridiskt samarbete, straffrätt, hälsa, turism, bistånd, regionalpolitik, avreglering av vissa sektorer, energi, gränskontroller, invandring, asyl, Europol och en större del av EU:s budget.

När Lissabonfördraget träder i kraft så omfattar EU-parlamentets rätt till medbeslutande sammanlagt 86 områden. Det så kallade medbeslutandeförfarandet byter då namn till det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Det finns också i det nya fördraget fall där parlamentet enbart har rätt att avge yttrande. I dessa fall, där ministerrådet normalt måste vara enigt, kallas beslutsgången för särskilda lagstiftningsförfarandet. Det finns omkring 30 fall där särskilda lagstiftningsförfarandet används.

Utanför EU-parlamentets rätt till medlagstiftande faller särskilt den lagstiftning där ministerrådet fattar beslut med enhällighet, det vill säga där alla medlemsländer har vetorätt. Dit hör framför allt skattefrågor och socialpolitik. Dessutom faller EU:s utrikes- och säkerhetspolitik utanför EU-parlamentet befogenheter. Den sköts även i fortsättningen av medlemsregeringarna på mellanstatliga betingelser.

Med Lissabonfördraget införs det dessutom en så kallad passarell som gör det möjligt att utöka EU-parlamentets makt utan att sammankalla en ny regeringskonferens. Med enhällighet och efter EU-parlamentets samtycke kan Europeiska rådet besluta att parlamentet ska bli medlagstiftande där det tidigare var rådgivande. [Om ett av de nationella parlamenten inom sex månader invänder mot att ändra beslutsfattandet ska Europeiska rådet inte anta ändringen.]

Det är knepigt att i siffror uppskatta vilket inflytande EU-parlamentet kommer att få till följd av Lissabonfördraget. Men enligt Elmar Brok från den kristdemokratiska partigruppen i EU-parlamentet, en av EU-parlamentets tre observatörer under IGC 2007, kommer det ordinarie lagstiftningsförfarandet att gälla i 95 procent av all lagstiftning i EU.

Nästa EU-parlamentet, som väljs i juni 2009, kommer alltså att bli medlagstiftande i nästan alla frågor där EU har befogenhet att lagstifta. Då tas ett jättekliv i en stegvis förvandling av EU-parlamentet från en tandlös diskussionsklubb till en federalt organiserad och mycket inflytelserik [med]lagstiftande församling.

EU-parlamentets ställning har för varje fördragsändring successivt stärkts i förhållande till de andra institutionerna [framför allt ministerrådet och kommissionen] i EU. Innebär det att EU blivit mer demokratiskt? Formellt sett ja. I verkligheten nej. Det finns en mängd objektiva faktorer som gör att det inte går att förvandla EU till en fungerande parlamentarisk demokrati. Bland annat att det saknas ett gemensamt språk och forum för offentlig debatt, samt att avståndet mellan väljarna och de folkvalda skulle bli allt för stort.

I Nicefördraget finns det inskrivet kvoter för antalet ledamöter vart och ett av de 27 medlemsländerna ska ha i EU-parlamentet. Till exempel ska Tyskland ha 99 platser, Sverige 18 och Luxemburg 6. Efter valet i juni 2004 var antalet ledamöter 732, varav 19 från Sverige. I och med Bulgariens och Rumäniens inträde den 1 januari 2007 har antalet ledamöter tillfälligt utökats till 785 fram till 2009.

Med Lissabonfördraget begränsas antalet platser i parlamentet till 750. De ska fördelas enligt principen om ”degressiv proportionalitet”, men de minsta länderna får rätt till sex platser och de största högst 96. Enligt fördraget kommer det att åligga EU-parlamentet att komma överens om en rekommendation om hur de 750 parlamentsplatserna ska fördelas mellan medlemsländerna. Beslut ska tas av Europeiska rådet. Vid toppmötet i juni förra året framställde stats- och regeringscheferna en begäran till parlamentet om att senast i oktober lägga fram en rekommendation om hur det totala antalet platser ska fördelas i det parlament som ska väljas 2009. Ett sådant förslag röstades igenom i parlamentet den 11 oktober. Förslaget innebär att Sverige får 20 representanter i EU-parlamentet. Det är en mer än idag, men två mer än i Nicefördraget. [Det är dock två mindre än de 22 platser som Sveriges tilldelades i medlemskapsavtalet med EU.]

Vid toppmötet i oktober förra året beslöt stats- och regeringscheferna [krav på enhällighet] att anta EU-parlamentets rekommendation med den förändringen att tilldela Italien ytterligare en plats och för att skapa utrymme för denna extraplats inom taket på 750 ledamöter beslöt man att inte räkna parlamentets talman. [Polen, som blir av med tre av sina idag 54 ledamöter, kände sig också förfördelat och ville få fler platser. Men så blev inte fallet.]

EU-parlamentet, som fattar de flesta av sina beslut med enkel majoritet, kommer att fullständigt domineras av de största medlemsländerna. Parlamentet kommer efter valet 2009 att ha 751 medlemmar. Av dessa besätter de sex största länderna [Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen] tillsammans 421 platser, de övriga 21 länderna således tillsammans 330 varav Sverige 20. En enkel majoritet motsvarar 376 ledamöter.

Detta till trots blir de små länderna överrepresenterade till följd av principen om degressiv proportionalitet. Syftet är, enligt EU-parlamentet, att ”främja ett bredare politiskt spektrum i länder med mindre befolkningstäthet”.

Sverige som har 1,8 procent av EU:s befolkning får 2,7 procent av platserna i parlamentet. Tyskland får 12,8 procent av platserna, men har 16,7 procent av befolkningen. Varje svensk EU-parlamentariker [20] kommer att representera 450.000 invånare. Varje tysk EU-parlamentariker [96] kommer att representera 858.000 invånare.

Men principen om degressiv proportionalitet är inte oomstridd. Ingo Friedrich, tysk kristdemokrat i EU-parlamentet, menade i parlamentsdebatten som föregick beslutet om den ovan nämnda rekommendationen, att ”ju mindre degressivitet och ju mer proportionalitet, ju mer legitimitet får parlamentet eftersom det bättre motsvarar antalet medborgare”. Den tyska opinionen är lite känslig, varnade han och ”ett långsiktigt logiskt system behövs”.

I ett ”demokratiserat” EU är det inte särskilt demokratiskt att de stora, i meningen befolkningsrika, länderna är underrepresenterade, dvs. har sämre representation än de mindre medlemsländerna.

Om man skulle fördela platserna i EU-parlamentet proportionellt i förhållande till medlemsländernas befolkningsstorlekar skulle Sverige få 14 ledamöter. Tyskland skulle erhålla 126 ledamöter att jämföra med Lissabonsfördragets 96. De minsta länderna – Luxemburg och Malta – skulle bli helt utan representation [om man inte höjer taket i parlamentet].

Om man utgår från att Luxemburg och Malta skulle få en parlamentsplats, skulle Tyskland få 206 ledamöter och det totala antalet ledamöter i EU-parlamentet bli 1.213.

Om de minsta länderna skulle få 6 platser, såsom det regleras i Lissabonfördraget, skulle Tyskland få 1.236 platser och EU-parlamentet svälla till 7.278 ledamöter.

Om man i dagens EU med 493 miljoner invånare skulle införa samma representativitet som den svenska riksdagen har [dvs. en riksdagsledamot per 26.000 invånare], så skulle unionsparlamentet bestå av 18.962 ledamöter!

Mot denna bakgrund blir det minst sagt parodiskt när man [läs: makteliten] i Lissabonfördraget skriver att ”varje medborgare skall ha rätt att delta i unionens demokratiska liv”. Och att besluten ska fattas ”så nära medborgarna som möjligt”.

GÖSTA TORSTENSSON