2008-09-24
 

I EU-parlamentet finns stöd för att omförhandla EU:s utstationeringsdirektiv för att undvika framtida Vaxholmskonflikter. Parlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor beslutade i måndagskväll att stödja den svenska socialdemokraten Jan Anderssons betänkande om att delar av utstationeringsdirektivet ska omförhandlas. Uttalandet antogs med röstsiffrorna 38 för, ingen emot och fem nedlagda röster.

– Jag är extremt nöjd, sade Jan Andersson.     

Betänkandet är ett svar på den senaste tidens domar från EU-domstolen i fallen Laval, Rüffert och kommissionen mot Luxembourg. I dessa antifackliga avgöranden har EU-domstolen slagit fast att medlemsländerna enligt utstationeringsdirektivet endast kan kräva att utländska tjänsteföretag ska betala sina anställda minimilöner.

Beslutet i EU-parlamentets sysselsättningsutskott utmynnar i krav på att utstationeringsdirektivet måste skrivas om. Det ska klart framgå att facken har konflikträtt för att säkra sedvanlig lön och inte bara minimilön, oavsett hur de definieras. Med ett omförhandlat direktiv [plus ett socialt protokoll] hoppas utskottsledamöterna att förhindra framtida Lavaldomar i EU-domstolen.

Nästa steg är att EU-parlamentet behandlar Jan Anderssons betänkande i plenum under andra hälften av oktober. Han hyser förhoppningar om att få en majoritet i parlamentets omröstning:

– Jag tror att det blir en majoritet för. Den politiska överenskommelsen mellan socialdemokrater och de konservativa i EPP bör hålla i allt väsentligt.

Men Jan Anderssons betänkande har åtminstone två inbyggda svagheter:

För det första: Initiativbetänkande utmynnar i resolutioner, inte i lagändringar. Betänkandet måste fångas upp och föras vidare av EU-kommissionen om det ska få någon praktiskt betydelse. Hur troligt är det efter kommissionens agerande i till exempel Lavalmålet eller nu senast i Luxemburgmålet?

På ett möte med parlamentets sysselsättningsutskott den 25 juni välkomnade Armindo Silva, kommissionens företrädare, Laval-, Rüffert- och Luxemburgdomarna. EU-domstolens syn på avvägning mellan den fria marknaden och grundläggande rättigheter i domarna delades helt av EU-kommissionen. Det fanns därför ingen anledning att omförhandla utstationeringsdirektivet.

För det andra: Om Jan Andersson, mot förmodan, skulle förmå övertala EU-kommissionen att lägga förslag om att omförhandla utstationeringsdirektivet, då reser sig nästa fråga: Varför skulle en revidering av direktivet leda till de förbättringar Jan Andersson eftertraktar?

Ett eventuellt ändringsförslag av utstationeringsdirektivet från kommissionen, hamnar på ministerrådets och parlamentets bord. Därefter ska dessa båda institutioner försöka komma överens och det de eventuellt kommer överens om ska godkännas av en kvalificerad majoritet i ministerrådet och en majoritet i parlamentet.

Under Lavalmålet i EU-domstolen intervenerade Storbritannien, Lettland, Estland, Litauen, Polen och Tjeckien i förhandlingar mot de svenska fackförbunden och till stöd för det lettiska företaget Laval. Dessa länder har idag tillsammans 83 röster i ministerrådet. En blockerande minoritet kräver 91 röster. Men på goda grunder kan man anta att det är fler av de nya medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa som intar samma hållning. Det räcker med ett av låglöneländerna Rumänien [14 röster] eller Bulgarien [10 röster] för att blockera ett beslut i ministerrådet.

Även EU-parlamentets sammansättning har vridits i riktning höger sedan mitten på 90-talet då utstationeringsdirektiv antogs som en kompromiss mellan ministerrådet och parlamentet. Då var socialdemokraterna den största partigruppen, idag är det den kristdemokratisk/konservativa gruppen som är störst med 288 ledamöter. Socialdemokraterna har 216 av de totalt 785 ledamöterna i EU-parlamentet.

Utsikterna för en omskrivning av utstationeringsdirektivet i enlighet med Jan Anderssons intentioner är därmed ostadiga. Minst sagt.

Ett annat frågetecken i sammanhanget är om man verkligen kan lita på Jan Andersson.

I början av 2004 presenterade EU-kommissionen ett förslag till hur tjänsthandeln inom EU ska regleras, eller snarare avregleras, det så kallade tjänstedirektivet. Direktivet handlar om att skapa en gemensam tjänstemarknad inom EU, med fri konkurrens som huvudregel.

Grundtanken i direktivförslaget var att en tjänst eller en tjänsteproducent som är godkänd i ett EU-land ska ha fritt tillträde till de övriga. Det mest uppmärksammade i kommissionens förslag var en så kallad ursprungslandsprincip, vilken innebar att tjänsteföretaget endast ska omfattas av den lagstiftning som existerar i det land där tjänsteföretaget är etablerat. En polsk firma ska alltså tillämpa polska löner och villkor i Sverige.

EU-kommissionens direktivförslag skapade en stormig debatt, såväl i Sverige som i övriga EU. (Svenskt Näringsliv välkomnade förslaget. LO, TCO och Saco menade att det skulle kunna få negativa effekter på bland annat de svenska kollektivavtalen.)

I februari 2006 röstade EU-parlamentet igenom en kompromiss om tjänstedirektivet, efter en maratonvotering med omkring 400 ändringsförslag, som stöddes av de två största partigrupperna, socialdemokratiska ESP och kristdemokratiska/konservativa EPP-ED.

Kompromissen innebar bland annat att ursprungslandsprincipen togs bort och ersattes med "friheten att tillhandahålla tjänster", vilket innebär att företag från annat EU-land har rätten att etablera sig, men att värdlandet får ställa krav som rör säkerhet, miljöskydd, folkhälsa och anställningsvillkor.

I april lade EU-kommissionen fram ett reviderat förslag till tjänstedirektiv som huvudsakligen med den kompromiss som EU-parlamentet antog i februari. Ursprungslandsprincipen hade ersatts med en allmän huvudregel om att medlemsländerna inte får hindra tillträdet till den egna tjänstemarknaden. Vidare slås det fast att direktivet inte ska påverka arbets- och anställningsvillkoren. Det ska inte heller påverka rätten att vidta stridsåtgärder eller rätten att strejka. Dessa frågor ska istället regleras med EU:s utstationeringsdirektiv. Där sägs att det är värdlandets regler som ska gälla, när arbetare från ett EU-land är tillfälligt stationerade i ett annat EU-land.

"De reglerna får dock inte utnyttjas för att godtyckligt begränsa rätten att utföra tjänster i andra länder. Vi ska kontrollera att så inte sker och använda våra rättsliga instrument för att länderna ska leva upp till det kravet", förklarade Vladimir Spidla, EU-kommissionär med ansvar för arbetsmarknad.

I juni lyckades näringsministrarna i EU efter många och långa diskussioner nödtorftigt ena sig om en så kallad gemensam ståndpunkt rörande tjänstedirektivet.

Flera av de nya medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa försökte under förhandlingarna få till stånd förändringar i parlamentets kompromiss. Bland annat uttryckte Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien och Tjeckien önskemål om ändringar i direktivets skrivningar om arbetsrätten. Vid den slutliga omröstningen ställde sig dock i princip samtliga länder bakom parlamentets kompromiss, bortsett från ett antal smärre förändringar. Endast Litauen avstod från att rösta.

I november godkände EU-parlamentet i andra läsningen med 405 röster mot 105 ministerrådets gemensamma ståndpunkt, som med smärre ändringar motsvarade kommissionens ändrade förslag från i april. För att inte äventyra den sköra enigheten i ministerrådet valde de alla de tre stora partigrupperna i parlamentet – konservativa, socialister och liberaler – att avvisa samtliga krav på ändringar och förtydliganden vid omröstningen.

EU-ländernas regeringar gav den 11 december 2006 sitt formella godkännande till EU:s tjänstedirektiv. Och den 12 december undertecknades direktivet formellt av företrädare för EU:s ministerråd och EU-parlamentet.

”Ett mycket bra beslut”, sade socialdemokraten Jan Andersson efter att en majoritet av parlamentsledamöterna enats om kompromissen i februari 2006. Han påstod att direktivet inte alls påverkar arbetsrätten, kollektivavtalen och rätten att vidta stridsåtgärder i medlemsländerna.

Sant är att den så kallade ursprungslandsprincipen, som innebar att det är företagens hemländers lagar, regler och avtal som ska gälla även när det utför arbeten i andra länder, är struken i kompromissbeslutet. Men innebär det att direktivets hot mot löntagarnas rättigheter helt försvunnit?

Av de omkring 400 ändringsförslagen som EU-parlamentarikerna hade att ta ställning till i omröstningen i februari 2006 fanns ett mycket viktigt som vänstergruppen i parlamentet hade lagt fram. Det handlade om motsatsen till ursprungslandsprincipen – en uttalad och entydig värdlandsprincip.

Hade förslaget antagits hade det i princip varit klart att svenska lagar, regler och avtal ska gälla för alla företag, inhemska eller utländska, som verkar i Sverige. Tjänstedirektivet hade oskadliggjorts. Vi skulle slippa fler Vaxholmsfall och Lavaldomar i framtiden. Men förslaget röstades ned, av bland andra de svenska socialdemokraterna med Jan Andersson i spetsen.

GÖSTA TORSTENSSON