2009-03-09
LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin presenterade
i sitt öppningstal på LO-kongressen i månadsskiftet maj/juni förra
året en strategi för att bekämpa Lavaldomens konsekvenser. En del
var ”att tillsammans med våra europeiska fackliga kamrater driva
på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget. Ett protokoll
där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de fackliga
rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten”.
Senare samma dag hälsningstalade John Monks,
generalsekreterare för Europafacket [ETUC] till LO-kongressen. Han
bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska
läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som
”ska slå fast att grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”.
Men precis som Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för ETUC,
vill han att Lissabonfördraget först ska först drivas igenom ”eftersom
det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett
sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”.
Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags
att se över” Lissabonfördraget.
Jag tror att det kommer att vara aktuellt
när Kroatien ansluter sig och det ser ut att bli år 2010” sade John Monks.
Några dagar senare röstade 53,4 procent i Irland nej till Lissabonfördraget.
Premiärminister Brian Cowen skulle den kommande veckan ge en snabbanalys
av varför det gick som det gjorde.
”Stora delar av vår fackföreningsrörelse var
oroliga för vad man uppfattar som en obalans mellan arbetarnas rättigheter
och marknadskrafterna” sade han i ett anförande på EU-toppmötet
den 19 juni.
Några dagar tidigare, söndagen den 15 juni,
skrev Wanja Lundby-Wedin och John Monks i en debattartikel i Sydsvenska
Dagbladet att medlemsstaternas regeringar tillsammans måste anta
ett socialt protokoll för att komma tillrätta med det dödläge som
uppstått efter det irländska nejet: ”I det sociala protokollet skall
fastställas att grundläggande rättigheter har företräde framför
ekonomiska intressen.”
Europafacket har därefter lagt fram ett förslag
till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna
lyder [fritt översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska
friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande
sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt
ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”
EU-domstolen skulle i fortsättningen bli tvungen
att ta hänsyn till protokollet och det skulle, kalkylerar Europafacket,
ändra rättsläget i avvägningen mellan sociala hänsyn och den fria
rörligheten.
LO:s och Europafackets strategi att först verka
för att Lissabonfördraget ska träda i kraft [trots det irländska
nejet], för att därefter resa krav på att det någon gång i en okänd
framtid ska infogas ett socialt protokoll i EU:s fördrag är rena
dårskapen. Så pass att man kan misstänka att det egentliga syftet
med utspelet om ett socialt protokoll var att neutralisera den växande
EU-kritiken inom fackföreningsrörelsen och röja väg för Lissabonfördraget
- ett fördrag som befäster EU-domstolens maktställning och bekräftar
EU-domstolens antifackliga utslag i Laval-, Rüffert- och Luxemburgfallen.
I EU-parlamentet utarbetade vänsterns partigrupp
ett förslag i höstas som till sitt innehåll stämmer bra överens
Europafackets förslag till socialt protokoll. Förslaget gick ut
på att strejkrätten skulle överordnas marknadsfriheten, och att
detta skulle skrivas in i ett socialt bindande protokoll till EU:s
fördrag.
Tyvärr röstades förslaget ned med 415 röster
mot 104. Det ansågs rubba balansen mellan de två stora partigrupperna,
socialdemokraterna och kristdemokraterna/konservativa, som i arbetsmarknadsfrågor
ofta träffar gemensamma uppgörelser före omröstningarna.
Vilken trovärdighet har socialdemokraterna
och fackföreningsledarna när de nu försöker göra arbetsmarknadspolitiken
till en huvudfråga i det kommande valet till EU-parlamentet?
När John Monks och Wanja Lundby-Wedin i slutet
av februari mötte arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin inför
det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009, framförde de önskemål
om att Lissabonfördraget ”när det öppnas upp nästa gång” ska förses
med ett socialt protokoll som stärker arbetstagarnas rättigheter.
”Littorin förstår våra argument och var öppen
för att tänka om ifall protektionismen växer. Men han gav ingen
förhoppning om att fackens krav blir svensk politik under hösten
när Sverige håller i ordförandeklubban”, förklarade Wanja Lundby-Wedin.
Europafacket är oprecisa när det gäller tidpunkten
för att ändra Lissabonfördraget liksom i vilken ände man måste börja.
Först måste fördraget ändras. Det är helt nödvändigt för att neutralisera
marknadens överhöghet inom EU. Detta kan ske genom en ny skrivning
i fördragstexten eller ett juridiskt bindande protokoll. Vilken
metod man väljer är ingen huvudfråga, den juridiska statusen är
densamma. Först därefter kan EU:s utstationeringsdirektiv och andra
för medlemsstaterna klavbindande EU-lagar anpassas till de nya grundläggande
principerna.
Eftersom Irland inte har antagit Lissabonfördraget
så finns fortfarande chansen att resa frågan om en fördragsändring.
Missar man den chansen så kan det dröja många år innan fördraget
åter öppnas. Europafacket menar att en ytterligare chans finns när
Kroatien söker medlemskap i EU. Det är grumligt tänkt. När EU förhandlar
med blivande medlemsländer, förhandlar man inte om innehållet i
EU:s fördrag, utom om innehållet i det potentiella medlemslandets
anslutningsfördrag. Dessutom är det oklart om och i så fall när
Kroatiens medlemskap blir klart.
Det går att ifrågasätta realismen i att kunna
ändra fördraget i en radikal riktning. Den borgerliga dominansen
är stark inom EU:s institutioner och i EU:s medlemsländer. Den nyliberala
ideologin är cementerad i grunden för det europeiska unionsbygget.
[Fråga Carl Bildt varför han som statsminister i början på 90-talet
var den som drev igenom att Sverige skulle bli medlem i EU.]
Men för att Lissabonfördraget ska kunna träda
i kraft krävs det att alla medlemsländer ratificerar [godkänner]
det. Det betyder att Wanja Lundby-Wedin och John Monks tack vare
att irländarna röstade nej i juni förra året, har en utomordentlig
möjlighet att förverkliga sitt förslag om ett socialt protokoll,
genom att stödja och verka för att den irländska fackföreningsrörelsen
vinner gehör för sina krav under de pågående förhandlingarna mellan
Dublin och Bryssel om villkoren för den andra folkomröstningen om
Lissabonfördraget i Irland.
GÖSTA TORSTENSSON