2009-05-25
”Svenska kollektivavtal ska gälla fullt ut för alla som
jobbar i Sverige”, säger Marita Ulvskog, socialdemokraternas
toppkandidat i EU-valet till Dagens Nyheters reporter (22 maj).
”Fackliga rättigheter ska alltid gå före den fria rörligheten på
EU:s arbetsmarknad.”
Det låter bra, ungefär som de löften som gavs före
folkomröstningen i november 1994. Problemet är bara att
EU-domstolen i Lavaldomen från december 2007 har kommit fram
till diametralt motsatt uppfattning. Den fria rörligheten för
tjänsteföretag, till exempel ett lettiskt byggbolag, har
företräde framför svenska lagar och avtal. Det enda svenska
fackförbund kan kräva är att de utländska tjänsteföretagen
betalar sina anställda en lön som motsvarar en minimilön som
idag inte finns i svenska kollektivavtal.
Att som Byggnads och Elektrikerna gjorde i Vaxholm, det vill
säga tillgripa konfliktåtgärder för att tvinga Laval att skriva
under ett kollektivavtal med löner motsvarande genomsnittslönen
i branschen, är inte förenligt med den fria rörligheten, enligt
EU-domstolen. Så här formulerar sig juristerna: ”Denna rätt att
vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till om
svårare för nämnda företag att utföra bygg- och
anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en
inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster…”
Att Marita Ulvskog, liksom fackföreningsrörelsen och hela den
politiska vänstern i Sverige, har en annan uppfattning spelar i
sammanhanget ingen som helst roll. Det hjälper inte om svenska
folket så väljer arton stycken maritaulvskogar och skickar dem
till Bryssel, eftersom EU-parlamentet inte kan rucka en
millimeter de antifackliga domar som den enväldiga EU-domstolen
i Luxemburg har levererat.
För att ändra det av EU-domstolen fastställda rättsläget, det
vill säga att fackliga rättigheter är underordnade den fria
rörligheten på EU-marknaden, krävs det ändringar i fördragen -
EU:s grundlagar. Den möjligheten hade den svenska riksdagen i
november 2008, då den behandlade Lissabonfördraget. Riksdagen
kunde satt som villkor för att godkänna Lissabonfördraget, att
fördragstexten skulle omförhandlas eller kompletteras med ett
protokoll med innehållet, såsom Marita Ulvskog formulerar sig i
Dagens Nyheter, att ”fackliga rättigheter alltid ska gå före den
fria rörligheten på EU:s arbetsmarknad”.
Men vad gjorde den socialdemokratiska riksdagsledamoten Marita
Ulvskog? Jo, hon röstade ja till Lissabonfördraget tillsammans
med nästan alla andra socialdemokrater, moderater,
kristdemokrater, folkpartister och centerpartister. Trots
vädjanden från Byggnads, Transport och andra fackförbund om att
använda sig av riksdagens möjlighet att blockera
Lissabonfördraget, för att försöka upphäva konsekvenserna av
Lavaldomen och andra antifackliga EU-domar, så röstade Marita
Ulvskog, den före detta EU-kritikern, villkorslöst ja till
Lissabonfördraget.
Och inte nog med att hon försatte chansen att i riksdagen göra
det hon nu säger sig vilja göra i EU-parlamentet; genom att
rösta ja till Lissabonfördraget har Marita Ulvskog faktiskt sagt
ja till Lavaldomen.
Lissabonfördraget innebär nämligen att EU:s så kallade stadga om
de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande. I
rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och
rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa: ”Arbetstagare och
arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i
enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis
rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer
och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva
åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”
Texten kan uppfattas som ett kvitto på Marita Ulvskogs
vallöften, men det är precis tvärtom.
Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening
får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I
ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska
tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska
domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för
att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed
bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.
De fackliga organisationernas första försvarslinje i
Vaxholmsfallet var att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett
förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom ”rätten att
reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna”
såsom det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads
och Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga
organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.
Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna viktiga och riktiga
principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner
rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna
eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt
nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder
ikraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en
nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU,
närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga
juristerna i Luxemburg.
Lissabonfördraget innebär dessutom att den rättspraxis som
EU-domstolen tillämpade i Lavaldomen blir fördragsfäst. I det av
Lissabonfördraget reviderade Fördraget om Europeiska unionen
anges det (artikel 6.1 tredje stycket) att rättighetsstadgan ska
tolkas och tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i
stadgan och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det
hänvisas till i stadgan”.
I en förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om
rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till
EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer
emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter
kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation
av marknaden (...)”
De rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till
kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt
förklaringen till artikel 52, begränsas med hänvisning till den
inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster
och arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i
Vaxholmsfallet.
Genom att säga ja till Lissabonfördraget har Marita Ulvskog sagt
ja till den antifackliga Lavaldomen. En framtida karriär i
EU-parlamentet förändrar ingenting, även om Marita Ulvskog i
socialdemokraternas jakt på EU-kritiska röster försöker inbilla
oss något annat.
Om Lissabonfördraget träder i kraft, kommer EU-parlamentets
redan minimala möjligheter att påverka rättsläget när det gäller
löntagarnas rättigheter kontra marknadsfriheterna inom EU att
helt gå förlorade, eftersom Lissabonfördraget grundlagsfäster
Lavaldomen och de andra antifackliga EU-domarna.
GÖSTA TORSTENSSON