2009-07-16

De nationella parlamenten får ingen ökad makt med Lissabonfördraget, istället förlorar de inflytande på en rad områden med den ökande överstatligheten.

Med Lissabonfördraget införs en ny artikel om de nationella parlamentens roll. (Krav från Holland.) De nationella parlamentens roll ges något ökade möjligheter att kunna invända mot EU-kommissionens förslag om de anser att ett förslag borde behandlas på nationell nivå istället för av EU. Jämfört med konstitutionsförslaget förlängs den tidsfrist de nationella parlamenten får för att lämna sina yttranden från sex till åtta veckor. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten anser att förslaget strider mot den så kallade subsidiaritetsprincipen måste kommissionen se över förslaget igen. Om förslaget handlar om området frihet, säkerhet och rättvisa räcker det med en fjärdedel av de nationella parlamenten. Efter omprövningen kan förslaget vara oförändrat, ändrat eller ha dragits tillbaka. Kommissionen kan således återkomma med samma förslag. (EU-kommissionen har monopol på att utarbeta lagförslag.)

Om en majoritet av de nationella parlamenten är emot lagförslaget ser processen något annorlunda ut. Kommissionen ska se över förslaget igen. Efter omprövningen kan förslaget vara oförändrat, ändrat eller ha dragits tillbaka.

Om kommissionen väljer att stå fast vid sitt förslag trots ett ”gult kort” från hälften av de nationella parlamenten, kommer ett speciellt förfarande (ett ”brandgult kort”) att användas som innebär att både EU-rådet och EU-parlamentet kommer att göra subsidiaritetsbedömningar. Om en majoritet av EU-parlamentet eller 55 procent av rådsmedlemmarna anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen kommer förslaget att falla.

Vad betyder allt detta. Inte mycket, eftersom kommissionen inte behöver rätta sig efter ”gult kort” och eftersom EU-parlamentet och EU-rådet ändå alltid kan fälla ett kommissionsförslag enligt nu gällande regler.

Dessutom har kommissionen redan under flera år skickat sina direktivförslag till de nationella parlamenten för att de ska kunna reagera. Under drygt ett år mellan september 2006 och december 2007 kom det in 152 reaktioner från nationella parlament (däribland 17 från den svenska riksdagen). Men inte i ett enda fall ledde detta till någon åtgärd från kommissionens sida.

Förre talmannen Björn von Sydow (s) föreslog i en artikel i Dagens Nyheter att Sverige borde kräva motvikter mot kommissionens överstatliga reglering genom att en fjärdedel av de 27 ländernas nationella parlament ska kunna stoppa initiativ från kommissionen.

Av rapporteringen från EU-toppmötet i juni 2007 framgår att Sverige tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från Holland om att ge de nationella parlamenten verklig makt över kommissionens förslag till nya EU-lagstiftning.

Den förhärskande uppfattningen inom EU är att de nationella parlamenten ska ha en roll inom unionen, men att denna roll inte ska få innebära att de kan hindra, eller direkt delta i, beslut om rättsakter. De nationella parlamentens roll i unionens beslutsprocess är med andra ord att agera statister. Deras möjligheter att påverka lagstiftningen är försumbar, samtidigt blir de till händer och fötter bakbundna av de lagar unionen stiftar.

I praktiken är de nationella demokratierna den stora förloraren på Lissabonfördraget. Nationell rätt blir underordnad EU-rätten mycket mer tydligt än tidigare och en massiv överföring av makt från de nationella parlamenten till EU:s institutioner blir verklighet om fördraget träder i kraft.

Den tyska författningsdomstolens krav om att det nationella parlamentets roll i EU:s beslutsfattande måste förstärks för att Lissabonfördraget ska vara förenligt med den tyska författningen, är mot denna bakgrund en dimridå. Lissabonfördraget medför att än mer makt flyttas från de folkvalda nationella parlamenten till EU:s överstatliga institutioner. Och utvecklingen är enkelriktad. I Lissabonfördraget finns inte ett enda exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas. Det inte en enda artikel som innebär att beslutsmakt flyttas från EU till medlemsländernas demokratiskt valda församlingar. Däremot finns det mängder med exempel på motsatsen.

Redan idag har EU stor makt över medlemsstaterna. Hur mycket är svårt att kvantifiera. Men ett åskådliggörande exempel är att den förre tyske presidenten Roman Herzog har ifrågasatt om Tyskland längre kan kalla sig för en parlamentarisk demokrati då mer än 80 procent av de lagar som införs i Tyskland kommer från EU.

GÖSTA TORSTENSSON