2009-11-02
 

EU-toppmötet i Bryssel blev ett misslyckande för EU-ordförande Fredrik Reinfeldt. Han lyckades inte få EU-länderna att enas om ett mandat inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december.
 

EU-länderna har länge försökt nå en gemensam position om klimatfinansieringen, både globalt och inom EU. Det har rått stor oenighet mellan EU-länderna, både om storleken på finansieringsbehoven och om hur bördorna ska fördelas.
 

Vid toppmötet i slutet av förra veckan kunde de 27 EU-länderna inte komma överens om hur mycket EU ska bidra till klimatanpassningen i fattiga länder. EU är berett att ge ”ett skäligt bidrag”, står det i slutsatserna från toppmötet. Den laddade frågan hur detta bidrag ska fördelas internt inom unionen sköts också på framtiden. Toppmötet kunde inte heller enas om det känsliga ämnet om outnyttjade utsläppsrätter.
 

EU-länderna ställer sig bakom att finansieringen av klimatinvesteringar i tredje världen kostar 100 miljarder euro om året 2012-2020. Dessutom enades EU-länderna om att den rika världen behöva bidra till detta med 22–50 miljarder euro från sina statskassor, och att EU är redo att betala en ”rättvis andel” av detta. Hur stor del av notan som EU ska stå för lämnas på framtiden efter påtryckningar från bland annat Tyskland, som tycker det är fel att avslöja korten på handen innan förhandlingsspelet om ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn.
 

EU-länderna är också överens om att de allra fattigaste länderna kommer att behöva 5–7 miljarder euro 2010–2012 för att snabbt kunna inleda en grön omvandling. Men här fick Fredrik Reinfeldt sänka ambitionerna. Finansieringen av denna snabbstart blir frivillig efter påtryckningar från länderna i östra Europa.
 

En av de känsligaste frågorna, hur mycket vart och ett av EU-länderna ska betala till tredje världen, skjuts på framtiden. Här strider de östra EU-länderna med Polen i spetsen för att ländernas BNP ska vara avgörande för notan. Men Sverige och andra länder vill att ländernas utsläpp styr - ju högre utsläpp, desto högre nota. Något som skulle belasta kolproducerande Polen hårt. De östeuropeiska länderna vann nu en delseger. En arbetsgrupp tillsätts med uppdraget att se till att EU:s minst utvecklade länder inte får betala en ”orimlig andel”.
 

Enligt Fredrik Reinfeldt kommer den exakta fördelningen mellan EU:s länder vara klar först efter en eventuell global uppgörelse i Köpenhamn.
 

Ytterligare en olöst fråga är hur man ska hantera de utsläppsrätter som blir över från Kyotoprotokollet, den förra internationella klimatuppgörelsen. Polen och de andra östländerna sitter på stora överskott eftersom deras ekonomier och därmed även utsläpp sjönk kraftigt efter Sovjetunionens fall. Nu vill man ta med sig dessa, som kan säljas, in i ett nytt klimatavtal.
 

Problemet är om för många utsläppsrätter ligger kvar, blir det svårt att nå det övergripande klimatmålet, att sänka utsläppen med 30 procent. Ukraina och Ryssland hör till dem som har stora överskott. Och skulle alla gamla utsläppsrätter behållas blir det för billigt att släppa ut.
 

Lösningen som EU-ledarna enades om blev att Polen och de andra länderna inte ska behandlas annorlunda än Ryssland och Ukraina. Skulle de få behålla sina utsläppsrätter i ett globalt avtal, ska det alltså gälla även EU-länderna. Men det poängteras också att om rättigheterna används fel undergräver det chansen att minska utsläppen.
 

Det är illavarslande att EU-toppmötet inte lyckades enas om de avgörande, finansiella delarna av klimatpolitiken. Samtidigt är det inte svårt att förstå att Polen och andra krisdrabbade länder i öst tycker att unionens mer välbeställda länder ska betala mer. EU:s rikare länder borde rimligen stå för en större del av unionens andel av bidraget till världens allra fattigaste nationer.
 

Klimatdiskussion på EU-toppmötet splittrade EU rakt av mellan väst och öst. På något sätt måste EU-länderna komma överens före FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december. Nicholas Stern, ekonomen som uppmärksammade världen på klimatkrisen, har kallat Köpenhamnskonferensen för ”det viktigaste mötet sedan andra världskriget”.
 

Målet med konferensen i Köpenhamn är att nå ett globalt klimatavtal som minskar utsläppen så mycket att temperaturen i atmosfären inte stiger mer än två grader.
 

Bland de rikaste länderna i världen har klimatgasutsläppen ökat med 11,2 procent jämfört med 1990, enligt aktuella siffror från FN:s klimatsekretariat i Bonn. Enligt FN:s klimatpanel måste de rika industriländerna reducera sina egna utsläpp med 25-40 procent från 1990-nivån innan 2020 för att hindra stora temperaturökningar i framtiden.
 

Världens en miljard fattigaste står bara för tre procent av de klimatpåverkande utsläppen. Samtidigt drabbas de värst av klimatförändringarna. Utan ett konkret bud om hur mycket den rikare världen vill bidra till den fattigare kommer det inte att bli någon global uppgörelse.
 

Det värsta för EU-ordförande Fredrik Reinfeldt vore om EU:s interna motsättningar exploderar under slutförhandlingarna i december.
 

GÖSTA TORSTENSSON