Europafacket bluffar om Lissabonfördraget
2010-01-04
John Monks, Europafackets generalsekreterare, är glad över att alla
EU-länder nu skrivit under Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag. Han
menar att de sociala rättigheterna därmed får en starkare position.
Är detta sant? Är det så att Lissabonfördraget innehåller det skydd
för de svenska kollektivavtalen och den svenska konflikträtten som
EU-anhängarna falskt påstod att vi hade fått i det svenska
medlemskapsavtalet?
Det som John Monks hänger upp sina förhoppningar på är att EU:s så
kallade stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt
bindande om och när Lissabonfördraget träder i kraft. I
rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och
rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa:
”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive
organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell
lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal
på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter
tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen,
inbegripet strejk.”
Texten kanske låter som en bekräftelse av Europafackets
förhoppningar, men det är enbart en villfarelse.
För det första; rättighetsstadgan tillför inte en enda ny rättighet
till EU:s medlemsländer. ”Stadgan utgör i huvudsak en kodifiering av
de rättigheter, friheter och principer som redan erkänns i
unionsrätten”, konstateras det i regeringens Lissabonproposition
(2007/08:168).
Redan i det första förslaget till konstitution för EU, som röstades
ned i Frankrike och Holland, gjordes det helt klart att stadgan inte
handlar om att garantera allmänna rättigheter för EU:s medborgare
utan att den bara kan tillämpas på EU:s egna institutioners beslut
och när medlemsstaterna tillämpar EU-rätten.
I Lissabonfördraget, som ersätter den nedröstade EU-konstitutionen,
har rättighetsstadgan lyfts ur fördragstexten och bifogats fördraget
i form av ett protokoll. Genom att en referens till stadgan införs i
själva fördragstexten blir den rättsligt bindande. Samtidigt
klargörs det återigen att stadgan inte tillför några nya rättigheter
eller principer för medlemsländerna.
För det andra; ett skriftligt svar från den svenska
EU-kommissionären Margot Wallström [4 oktober 2007] på en fråga som
vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ställt till
EU-kommissionen visar att Lissabonfördraget inte ändrar någonting i
sak.
”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de
fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor,
tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer.
Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer
att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”
För det tredje; EU:s rättighetsstadga tillämpas redan av EU:s
lagstiftande institutioner. När rättighetsstadgan den 7 december
2000 antogs som en politisk deklaration åtog sig EU-kommissionen,
EU-parlamentet och EU:s ministerråd att tillämpa stadgan även om den
inte getts formell bindande karaktär i EU-rätten.
I ett svar till den danske EU-parlamentarikern Jens-Peter Bonde den
6 oktober 2006, upplyste EU-kommissionens ordförande, José Manuel
Barroso, att stadgan redan använts 117 gånger vid antagande av
rättsakter i EU.
För det fjärde; att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande har
ingen praktisk betydelse för EU:s domstol i Luxemburg. I regeringens
promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48] konstaterar att
”EG-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som i
stadgan i sin rättspraxis”.
Enligt Pernilla Lindh, svensk domare i EU-domstolen, har domstolen
vid elva tillfällen direkt hänvisat till EU:s rättighetsstadga. ”Den
spelar mycket stor roll för domstolens bedömning. Som jag ser det är
stadgan bindande redan i dag. Skillnaden om den skrivs in i
Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är
bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för
domstolens bedömning jämfört med i dag”, säger Pernilla Lindh
[Kommunalarbetaren, nr 20/08].
Det är idag svårt att veta vilka politiska konsekvenser
rättighetsstadgan kommer att få och hur den konkret kommer att
påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vad vi vet är att det
inte är regeringen eller riksdagen som avgör detta, utan juristerna
i EU-domstolen när Lissabonfördraget träder i kraft.
Lissabonfördraget innebär nämligen att EU-domstolen även i formell
mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I
ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas
av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan
och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska
bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna
för den svenska modellen på arbetsmarknaden.
De fackliga organisationernas första försvarslinje i Vaxholmsfallet
var att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande
från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga
stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det formuleras
i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och Elektrikerförbundet
med rubriken ”De fackliga organisationernas rättsliga argument i
Lavalmålet”.
Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna viktiga och riktiga
principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten
att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller deras
organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell
lagstiftning och praxis”. När Lissabonfördraget börjat verka kan man
därför inte längre hävda att arbetsrätten är en nationell
angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare bestämt
till de enväldiga och politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.
Lissabonfördraget innebär dessutom att den rättspraxis som
EU-domstolen tillämpade i Vaxholmsdomen blir fördragsfäst. I det av
Lissabonfördraget reviderade Fördraget om Europeiska unionen anges
det [artikel 6.1 tredje stycket] att rättighetsstadgan ska tolkas
och tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i stadgan
och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas
till i stadgan”.
I en förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om
rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till
EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av
en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas,
särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden [...]”
De rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till
kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt förklaringen
till artikel 52, begränsas med hänvisning till den inre marknaden
med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Det
vill säga precis det EU-domstolen gjorde i Vaxholmsfallet.
Lissabonfördraget konstitutionaliserar (eller grundlagsfäster) den
antifackliga Lavaldomen, även om Europafackets generalsekreterare
försöker inbilla oss något annat.
Samtidigt som John Monks hurrar för Lissabonfördraget fördömer han
de engelska, polska och nu de tjeckiska undantagen från fördraget:
”Europafacket kommer att fortsätta att arbeta för att försäkra att
alla europeiska arbetare ska behandlas rättvist och lika.”
Polen och Storbritannien har fått ett undantag från EU:s
rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll. I
protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga Europeiska
unionens domstols […] möjlighet att fastslå att Polens eller
Förenade kungarikets lagar och andra författningar, administrativa
praxis eller administrativa åtgärder är oförenliga med de
grundläggande rättigheter, friheter och principer den bekräftar”.
Innebörden av det polsk/brittiska protokollet, liksom det ännu
oskrivna tjeckiska undantaget, är knappast odiskutabel, men översatt
till svenska förhållanden skulle det kunna betyda att EU-domstolen i
framtiden inte skulle kunna överpröva och underkänna den svenska
arbetsrättsliga lagstiftningen. Med andra ord skulle den
antifackliga Lavaldomen neutraliseras och vi skulle erhålla det
juridiskt bindande undantag för den svenska arbetsmarknadsmodellen
som EU-anhängarna ljög om att vi hade fått 1994.
GÖSTA TORSTENSSON