Lettlands konstitutionsdomstol avvisar EU:s och IMF:s lånevillkor som författningsvidriga
2010-01-08
Ett par dagar före jul den 22 december fastslog Lettlands
konstitutionsdomstol att de pensionssänkningar som regeringen
beslutade om i början av december inför budgeten 2010 strider mot
författningen. Domstolens beslut är ett bakslag för EU:s och
Internationella valutafondens (IMF) utpressningspolitik gentemot det
lettiska folket, och har redan väckt internationell uppmärksamhet.
Bakgrunden är att Lettland 2008 efter den globala finansiella
kraschen tvingades till ett nödlån på 7,5 miljarder euro från främst
EU, IMF och den svenska regeringen. Som motprestation accepterade
den lettiska regeringen att driva igenom budgetnedskärningar på 500
miljoner lats (ca 7,35 miljarder kr) om året under perioden
2009-2012. ”Jag välkomnar uppgörelsen som nåtts av den lettiska
regeringen, när det gäller tilläggen till 2010 års budget” uttalade
ekonomikommissionären Joaquin Almunia om de påtvingade
nedskärningarna i 2010 års budget.
I det budgetförslag som antogs av parlamentet 1 december hade
således pensioner, statliga löner, utbildning och andra
välfärdstjänster fått vidkännas nedskärningar på flera 10 procent.
Före parlamentets beslut demonstrerade 5 000 studenter på Rigas
gator och hundratals fackligt aktiva hade samlats utanför
parlamentsbyggnaden. Demonstranterna anklagade regeringen för att
ljuga för folket och fjäska för långivarna.
Men redan i juli hade konstitutionsdomstolen fått in över 9 000
stämningar mot pensionssänkningarna. Konstitutionsdomstolen
konstaterade i sitt utslag att samtliga pensioner hade minskats med
10 procent, och för pensionärer som fortfarande arbetade med upp
till 70 procent. Domstolen konstaterade att pensionssänkningarna
strider mot individens rättigheter till social trygghet och
principen om legitima förväntningar (artiklar 91, 109) samt mot
nationellt suveränitet och demokrati (artikel 1).
Redan före pensionsnedskärningar hade IMF och EU krävt omfattande
nedskärningar i sjuk- och hälsovårdssektorn som villkor för att
bevilja lån. Detta strider också emot den lettiska konstitutionen
(artikel 111), som garanterar varje medborgare i Lettland hälsoskydd
och rätt till grundläggande sjukvård.
Visserligen kan enligt konstitutionen regeringen justera nivån på
sociala grundläggande rättigheter om statens resurser påtagligt
förändras, men domstolen ansåg att de gjorda nedskärningarna var
oproportionerliga. Den lettiske premiärministern Valdis Dombroskis
sade efter domstolens utslag att ”Lettland kommer att be sina
internationella långivare om råd hur landet skall leva upp till
åtagandena enligt räddningspaketet efter att domstolsbeslutet
försvårat planerna för budgetnedskärningar”.
Principiellt viktigt är också att konstitutionsdomstolen slog fast
att internationella åtaganden inte kan vara ett legitimt skäl att
reducera det sociala skyddssystemet, vilket betyder att regeringen
inte hade rätt att fatta internationella överenskommelser utan
parlamentets godkännande (artikel 68). Detta omfattar även
internationella låneavtal som med EU och IMF. Detta betyder också
att den lettiska författningens grundläggande principer är
överordnad EU-lagstiftningen, inklusive Lissabonfördraget. Samma
konstaterande gjorde den tyska konstitutionsdomstolen i juni 2008 om
den tyska författningens grundläggande principer.
Det lettiska domstolsutslaget kan få avgörande betydelse för skyddet
av grundläggande rättigheter, demokrati och rättskipning och för en
återgång till det normala i internationell rätt. Visserligen kan IMF
på egen hand formulera lånevillkor, men den måste acceptera att
sådan villkor bara kan införas om de är förenliga med landet i
frågas konstitution. Till skillnad från EU-lagstiftningen är det
fullständigt klart att FN-stadgan underordnar IMFs reglering
staternas nationella konstitutioner (artikel 2 pa.1, artikel 103).
Detta betyder att alla världens stater nu kan referera till
Lettlands konstitutionsdomstols utslag med exakt hänvisning till att
IMFs villkor är oförenliga med deras konstitutioner eller till
internationell lag som är överordnat IMFs reglering.
Också domstolens utslag att IMFs och EUs låneavtal liksom andra
internationella avtal med Lettland kräver ett godkännande i
parlamentet kan innebära en avgörande förändring. Det är ju allmänt
känt att hittills har många regeringer i fattiga länder och
utvecklingsländer ändrat i sin lagstiftning för att anpassa sig till
IMFs lånevillkor utan att ens informera sina parlament eller
allmänheten.
Genom sina rekommendationer påverkar IMF på ett mera sofistikerat
sätt de rika länderna. Så har t.ex. skett i Tyskland, där den tyska
regeringen efter påtryckningar från IMF har försämrat
arbetslöshetsersättningen t.o.m. mer än IMF krävt (Hartz IV).
Allmänt kräver också IMF av EU:s medlemsstater nedskärningar i
pensioner och hälsovård som ett led i den påbjudna nyliberala
globala stabilitetspolitiken, så att hälsovårdskostnaderna inte
skall bli allt för kostsamma.
Bland svenska politiker har det varit ytterst lite debatt om det
lettiska folkets utsatta situation. Detta i stor kontrast till
debatten när Lettlands frigörelse från Sovjetunionen var på tapeten
i början på 90-talet och Lettlands ekonomiska under med kraftigt
understöd av svensk bankkapital före den finansiella kollapsen 2008.
Vad kommer t.ex. Sverige som den störste investeraren i Lettland och
dess ekonomiminister Anders Borg att ge för råd till Dombroskis, nu
när lånevillkoren på nytt skall diskuteras? Vad säger
oppositionspartierna i riksdagen om domstolsutslaget?
Jan-Erik Gustafsson