2010-01-18

I ”Facket i Europa”, en annonsbilaga från LO:s informationsenhet utgiven i maj 2005, uttalade Erland Olausson, LO:s dåvarande förste vice ordförande, att ”Vi skulle vara mycket tryggare med det nya fördraget. Där är stödet för kollektivavtal och konflikträtten starkare än i det nuvarande. Jag tror inte att AD hade kunnat begära in ett yttrande från EG-domstolen om det nya fördraget hade varit i kraft. Det hade varit självklart att det svenska kollektivavtalssystemet ska gälla fullt ut.”

Den 28 februari 2008 skrev Erland Olausson tillsammans med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin på LO-tidningens debattsida: ”Hade det nya fördraget [Lissabonfördraget, författarens anm.] funnits på plats vid tidpunkten för Lavaldomen hade utgången sannolikt blivit en annan.”

Några månader senare, den 16 maj, skrev Erland Olausson i en replik på LO-tidningens insändarsida: ”I dagens EU-fördrag finns inte något skydd för strejkrätten. I det förslag till nytt fördrag – det som kallas Lissabonfördraget – finns ett sådant skydd. Hade vi haft detta fördrag på plats hade sannolikt utgången i målet [dvs. Lavalmålet] blivit en annan. Därför är det viktigt att Lissabonfördraget antas så fort som möjligt.”

På LO-kongressen i maj/juni 2008 sade Wanja Lundby-Wedin från talarstolen att en väsentlig del i LO:s strategi för att neutralisera Lavaldomen är att ”få Lissabonfördraget på plats”. Hon menade att det nya fördraget ”ger oss ett bättre skydd eftersom konflikträtten genom den sociala stadgan får samma status som den fria rörligheten”. Från samma talarstol påstod Erland Olausson att det skulle vara ett ”jätteslag i luften” att villkora den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget med garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen, såsom krävdes av kongressdelegater från Byggnads och Transport.

Att Lissabonfördraget skulle vara ett värn mot framtida Lavaldomar är sanningslöst. Tvärtom innebär Lissabonfördraget en konstitutionalisering av Lavaldomen. Med den nya EU-grundlagen får EU-domstolen rätt att göra precis det den gjorde i Lavalmålet, dvs. att överpröva medlemsstaternas arbetsrättsliga lagstiftning och att förbjuda fackliga organisationer att tillgripa stridsåtgärder för att bekämpa social dumpning.

Men låt oss bortse från detta eftersom Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson fick som de ville när riksdagen i november 2008 villkorslöst ratificerade Lissabonfördraget. (Socialdemokraterna hade av egen kraft kunnat förhindra beslutet och tvinga högerregeringen att förhandla fram juridiskt bindande garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen.)

Om Wanja Lundby-Wedin och de andra i ledningen för LO menade allvar när gång efter annan påstod att Lissabonfördraget skulle ha förhindrat Lavaldomen, borde de nu, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, verka för att Sverige inte ska acceptera domen utan begära en ny prövning av Vaxholmskonflikten i EU-domstolen.

Är det möjligt? Det borde det vara eftersom EU-rätten och EU-domstolens tolkningar av densamma har retroaktiv rättsverkan. Detta (märkliga förhållande i en rättstat) konstaterade Arbetsdomstolen när den dömde Byggnads, Byggettan och Elektrikerna att betala 2,7 miljoner kronor skadestånd och rättegångskostnader till Laval trots att fackförbunden agerat enligt gällande svensk lagstiftning när de försatte byggarbetsplatsen i Vaxholm i blockad senhösten 2004.

Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december. Är det möjligt att denna händelse ännu inte trängt fram till LO-borgen vid Norra Bantorget? Eller finns det någon annat sätt att förklara Wanja Lundby-Wedins tystnad?

GÖSTA TORSTENSSON