EU lägger hinder i vägen för den svenska modellen
2010-02-09
Regeringens lagförslag efter Lavaldomen öppnar för lönedumpning och
illojal konkurrens. Om vi inte lyckas stoppa förslaget nu kommer vi,
om vi vinner valet, att riva upp lagen, skriver Sven-Erik Österberg
(s), Josefin Brink (v) och Ulf Holm (mp), i en debattartikel på
Svenska Dagbladets Brännpunkt
(8 februari).
Det är utmärkt att de rödgröna oppositionspartierna vill stoppa
Littorins antifackliga lagförslag alternativt lovar att riva upp Lex
Laval om de vinner valet i höst.
Men samtidigt är det viktigt att klargöra att huvudproblemet inte är
Lavalpropositionen utan Lavaldomen som sådan. I den har EU-domstolen
underkänt den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm som
syftade till att upprätthålla principen om lika lön för lika arbete,
grundbulten i den svenska kollektivavtalsmodellen, stick i stäv mot
de löften som EU-förespråkarna dyrt och heligt utfäste inför
folkomröstningen 1994.
Som en följd av EU-domstolens avgörande i Lavalmålet föreslår
arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och den borgerliga
regeringen att facket inte får tvinga gästande företag att betala
samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast
tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det
utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad
minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte
rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder. Det
betyder att regeringen i praktiken föreslår att Lex Britannia, som
ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska kollektivavtal,
ska avskaffas.
Huruvida Littorin och den borgerliga regeringen går längre än vad
Lavaldomen kräver, såsom den rödgröna oppositionen hävdar, kan
diskuteras. Men det kan också vara så att Lavalpropositionen inte
går tillräckligt långt för att uppfylla de krav Lavaldomen ställer.
Till exempel är det osäkert om EU-domstolen kommer att godta
kollektivavtalsreglerade minimilöner, såsom Littorin föreslår, eller
om det krävs någon form av lagstiftade minimilöner, såsom Svenskt
Näringsliv i vart fall vill utreda.
Det vet vi inte säkert förrän EU-byråkratin i framtida Lavaldomar
avgör vad som de anser vara gångbart. Såtillvida ger Lavaldomen ett
otvetydigt svar; det är inte den svenska regeringen och riksdagen
som bestämmer över arbetsmarknaden, om löntagare får strejka eller
blockera en arbetsplats. Det gör EU, ytterst EU-kommissionen och
EU-domstolen.
Sven-Erik Österberg, Josefin Brink och Ulf Holm skriver att
regeringens lagförslag går ”längre än vad som kan motiveras av
EU-domstolens dom”. Hur långt de själva vill gå framgår inte. De har
tydligen inget gemensamt förslag. Men det går det inte att anpassa
svensk lagstiftning efter Lavaldomen utan att det kostar någonting
för den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska
kollektivavtalsmodellen.
Det finns heller inga garantier för att anpassningar av svensk
lagstiftning som de rödgröna partierna enas om, förhindrar att en ny
rättsprocess dras igång nästa gång ett svenskt fackförbund utlyser
en blockad mot ett utländskt företag därför att EU-domstolen har
tagit sig rätten att sätta ramarna för när och hur svenska fack får
vidta stridsåtgärder. Denna domstolspraxis har i och med
Lissabonfördragets ikraftträdande blivit grundlagsfäst.
Den rödgröna oppositionen vill att Sverige ska ratificera ILO:s
konvention nummer 94 om arbetsklausuler i kontrakt där offentlig
myndighet är part. Det är ett självklart krav, av såväl fackliga som
demokratiska skäl. Konventionen antogs 1949, men Sverige beslutade
1950 att inte ratificera den. Beslutet stöddes av både arbetsgivare
och arbetstagare och motiverades med att man ansåg att de intressen
som konventionen tillvaratar redan garanterades av det svenska
kollektivavtalssystemet.
Det fungerade innan Sverige gick med i EU.
I upphandlingsvillkoren för skolbygget i Vaxholm, som Lavaldomen
gäller, fanns inget krav på att entreprenören skulle ha ett svenskt
kollektivavtal. Vaxholms kommun hade följt de EU-stöpta reglerna för
offentlig upphandling.
”Vi har gjort precis som man ska. Enligt lagen om offentlig
upphandling ska vi ta det lägsta godtagbara anbudet när vi begär in
offerter och det lägsta anbudet kom från det lettiska företaget.
Alltså sa vi ja till det och vi kan ju inte rimligen begära
kollektivavtal och ska inte heller göra det”, förklarade Gerd
Johansson, som är kommunchef i Vaxholm. Kommunen är enligt lagen om
offentlig upphandling (LOU), som är en implementering av EU:s
direktiv om offentlig upphandling, skyldig att anlita den
entreprenör som ger det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet, enligt
Kommunförbundets jurist Ellen Heldahl: ”EU:s fri rörlighet och lagen
om offentlig upphandling tillåter inte krav på svenskt
kollektivavtal, medan den svenska arbetsrätten gör det.” (Lag &
Avtal 16/12 2004)
Mot bakgrund av Vaxholmskonflikten har regeringen lovat att
undersöka om det är möjligt att all offentlig upphandling i Sverige
ska förutsätta svenska kollektivavtal. Bengt Aglid,
ställföreträdande enhetschef för Kommerskollegium och enheten för
inre marknad, tror inte att detta är möjligt på grund av
medlemskapet i EU: ”EU-rätten skulle förmodligen inte godkänna
förslaget eftersom det har diskriminerande effekter.” (Entreprenören
4/2005)
Några månader efter Lavaldomen kom EU-domstolens avgörande i
Rüffertmålet, där domstolen slog fast att den tyska delstaten
Niedersachsen inte får kräva att företag som tilldelas offentliga
kontrakt betalar sina arbetstagare lön enligt kollektivavtalet på
orten. Utan att nämna konventionen (Tyskland har inte ratificerat
den) underkände domstolen alltså i praktiken den princip som den
bygger på.
Det har väckt frågan om de EU-länder som har ratificerat
ILO-konventionen är förhindrade att tillämpa den.
Norge är en del av EU:s inre marknad genom det så kallade
EES-avtalet. Det innebär att EU:s regelverk såsom
utstationeringsdirektivet och EU-domstolens avgöranden när det till
exempel gäller fri rörlighet för tjänsteföretag, gäller även Norge.
Norges regering har fått en så kallad öppningsskrivelse om ett
eventuellt fördragsbrott från Eftas övervakningsorgan ESA [i
praktiken EU-kommissionens förlängda arm i EES-länderna] på grund av
en bestämmelse i föreskriften om löner och arbetsvillkor i
offentliga kontrakt, som antagits med stöd av lagen om offentlig
upphandling. Bestämmelse syftar till att uppfylla krav i ILO:s
konvention nr 94 som Norge ratificerade 1996. ESA misstänker att den
strider mot EU:s utstationeringsdirektiv, så som EU-domstolen tolkat
det i Rüffertmålet.
Till sist vill de rödgröna oppositionspartierna att det ska införas
ett socialt protokoll i EU på det att ”nya fall av löne- och
villkorsdumpning omöjliggörs”. Ett utkast till ett sådant protokoll
utarbetade Europafacket efter att Irland röstat nej till
Lissabonfördraget i juni 2008. Inför den svenska ratificeringen av
Lissabonfördraget i november samma år krävde delar av
fackföreningsrörelsen, med Byggnads avdelningar i Stockholm,
Göteborg och Södra Skåne i bräschen, att den svenska riksdagen
skulle insistera på ett sådant rättsligt bindande protokoll eller
ett juridiskt bindande undantag för Sverige, som villkor för att
säga ja till Lissabonfördraget.
Men socialdemokraterna i riksdagen (inklusive Sven-Erik Österberg)
vägrade att lyssna till kraven från fackföreningsrörelsen, med
undantag för en handfull dissidenter som lade ned sina röster.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet stödde kravet på ett socialt
protokoll och/eller nationellt undantag och röstade bland annat
därför emot att riksdagen skulle godkänna Lissabonfördraget.
Vilken trovärdighet har det att socialdemokraterna efter detta svek
mot fackföreningarna uttalar sig för ett socialt protokoll och
kritiserar den borgerliga regeringen för att de inte gjorde något åt
saken under det svenska ordförandeskapet? Om inte socialdemokraterna
i förening med de borgerliga partierna röstade ja till
Lissabonfördraget, hade socialdemokraterna av egen kraft eller
tillsammans med de andra rödgröna oppositionspartierna kunnat tvinga
regeringen Reinfeldt att begära en omförhandling av
Lissabonfördraget på det att Europafackets förslag till socialt
protokoll skulle bli en del av EU:s grundlag.
Om ett socialt protokoll typ Europafackets utkast skulle medföra ett
skydd mot framtida Lavaldomar är det ingen som vet, men det skulle
under alla omständigheter göra tillvaron krångligare för
marknadsliberalerna i EU-kommissionen och EU-domstolen.
Vilka är förutsättningarna att få på plats ett sådant protokoll post
Lissabonfördraget? Den första förutsättningen är en ny
regeringskonferens och omförhandling av fördragen, vilket kräver ett
enhälligt beslut av de 27 medlemsländernas regeringar. Den andra
förutsättningen är att förhandlarna från samtliga medlemsländer
under regeringskonferensen måste komma överens om att foga ett
socialt protokoll till EU:s fördrag. Den tredje förutsättningen är
att resultatet av denna omförhandling, dvs. de överenskomna
fördragsändringarna, måste godkännas av samtliga parlament i de 27
EU-länderna.
Hur är stora är oddsen för ett sådant scenario? Ungefär som att
Sverige i sommar vinner fotbolls-VM.
GÖSTA TORSTENSSON