Att spela rysk roulett med den svenska modellen
2010-03-04
Vid lunchtid torsdagen den 4 mars hade ett par hundra personer
samlats på Mynttorget utanför Riksdagshuset i Stockholm för att
protestera mot högeralliansens förslag till Lex Laval, dvs.
ändringar i medbestämmande-lagen och utstationeringslagen som medför
att fackförbundens möjligheter att upprätthålla principen om lika
lön för lika arbete kommer att undermineras.
I ett eldigt tal som värmde de församlade protestanterna i den
bitande vinterkylan fördömde LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin
högeralliansens lagförslag och välkomnade de rödgröna
oppositionspartiernas försök att stoppa lagändringarna alternativt
löfte att riva upp dem i händelse av ett regeringsskifte efter
höstens riksdagsval och att tillsätta en ny utredning om vilka
lagändringar som riksdagen ska genomföra till följd av Lavaldomen.
Som för att gardera sig för att en omstöpt Lex Laval av rödgrön
modell inte kommer att kunna garantera den svenska
arbetsmarknadsmodellen, dvs. att det på svenska arbetsplatser ska
vara svenska kollektivavtal som gäller och att fackförbunden har
laglig rätt vidta konfliktåtgärder för att genomdriva svenska
kollektivavtal, krävde Lundby-Wedin i sitt tal att EU:s
utstationeringsdirektiv ska omförhandlas och förändras på det att
den svenska kollektivavtalsmodellen inte äventyras. Svaret blev
rungande applåder från åhörarna.
Två dagar tidigare, på kvällen tisdagen den 2 mars, var jag på ett
seminarium i tidskriften Lag & Avtals fashionabla lokaliteter på
Mäster Samuelsgatan i centrala Stockholm. Där utfrågades
arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin om bland annat Lavaldomen
och Lex Laval.
Han beklagade Lavaldomen och berättade att den borgerliga
regeringen, precis som den socialdemokratiska föregångaren, hade
agerat i EU-domstolen till stöd för de svenska fackförbunden
Byggnads och Elektrikerna.
Han konstaterade att den svenska regeringen till följd av
medlemskapet i EU är skyldigt att förändra den svenska
lagstiftningen efter EU-rätten såsom den uttolkats av EU-domstolen i
Lavalmålet. I annat fall skulle Sverige göra sig skyldigt till ett
fördragsbrott och ställas inför EU-domstolen i Luxemburg och i
slutändan bötfällas.
Sven Otto Littorin tog också upp ”den europeiska dimensionen”. Han
konstaterade lakoniskt att Europafackets krav på ett socialt
protokoll var överspelat efter Lissabonfördragets ikraftträdande.
Han tog också upp den svenska fackföreningsrörelsens och den
rödgröna riksdagsoppositionen krav på att revidera
utstationeringsdirektivet. Littorin förtäljde att han tagit upp
frågan vid ett flertal tillfällen i EU:s ministerråd och i samband
med andra kontakter med arbetsmarknadsministrarna i de andra
EU-länderna. Summan av dessa försiktiga framstötar är att det inte
finns någon regering i något av unionens medlemsländer som är
intresserade av att omförhandla och förändra
utstationeringsdirektivet i den riktning som den svenska
arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar kräver.
Littorin påminde dessutom om att när utstationeringsdirektivet
antogs 1996 var det 15 länder som var medlemmar i EU, idag har
medlemsantalet ökat till 27 och vitsordade att inget av de 12 nya
medlemsländerna är ”några stora anhängare av den svenska modellen”.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva att jag delar åsikt
med en moderat arbetsmarknadsminister. Men när Sven Otto Littorin
anmärkte att Wanja Lundby-Wedins krav på en omförhandling av
utstationerings-direktivet är ”att spela rysk roulett med den svenska
modellen” så tror jag mot bakgrund av den politiska situationen i
unionens medlemsländer och lagstiftande institutioner att han gör en
korrekt bedömning.
GÖSTA TORSTENSSON