2010-03-04

Vid lunchtid torsdagen den 4 mars hade ett par hundra personer samlats på Mynttorget utanför Riksdagshuset i Stockholm för att protestera mot högeralliansens förslag till Lex Laval, dvs. ändringar i medbestämmande-lagen och utstationeringslagen som medför att fackförbundens möjligheter att upprätthålla principen om lika lön för lika arbete kommer att undermineras.

I ett eldigt tal som värmde de församlade protestanterna i den bitande vinterkylan fördömde LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin högeralliansens lagförslag och välkomnade de rödgröna oppositionspartiernas försök att stoppa lagändringarna alternativt löfte att riva upp dem i händelse av ett regeringsskifte efter höstens riksdagsval och att tillsätta en ny utredning om vilka lagändringar som riksdagen ska genomföra till följd av Lavaldomen.

Som för att gardera sig för att en omstöpt Lex Laval av rödgrön modell inte kommer att kunna garantera den svenska arbetsmarknadsmodellen, dvs. att det på svenska arbetsplatser ska vara svenska kollektivavtal som gäller och att fackförbunden har laglig rätt vidta konfliktåtgärder för att genomdriva svenska kollektivavtal, krävde Lundby-Wedin i sitt tal att EU:s utstationeringsdirektiv ska omförhandlas och förändras på det att den svenska kollektivavtalsmodellen inte äventyras. Svaret blev rungande applåder från åhörarna.

Två dagar tidigare, på kvällen tisdagen den 2 mars, var jag på ett seminarium i tidskriften Lag & Avtals fashionabla lokaliteter på Mäster Samuelsgatan i centrala Stockholm. Där utfrågades arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin om bland annat Lavaldomen och Lex Laval.

Han beklagade Lavaldomen och berättade att den borgerliga regeringen, precis som den socialdemokratiska föregångaren, hade agerat i EU-domstolen till stöd för de svenska fackförbunden Byggnads och Elektrikerna.

Han konstaterade att den svenska regeringen till följd av medlemskapet i EU är skyldigt att förändra den svenska lagstiftningen efter EU-rätten såsom den uttolkats av EU-domstolen i Lavalmålet. I annat fall skulle Sverige göra sig skyldigt till ett fördragsbrott och ställas inför EU-domstolen i Luxemburg och i slutändan bötfällas.

Sven Otto Littorin tog också upp ”den europeiska dimensionen”. Han konstaterade lakoniskt att Europafackets krav på ett socialt protokoll var överspelat efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Han tog också upp den svenska fackföreningsrörelsens och den rödgröna riksdagsoppositionen krav på att revidera utstationeringsdirektivet. Littorin förtäljde att han tagit upp frågan vid ett flertal tillfällen i EU:s ministerråd och i samband med andra kontakter med arbetsmarknadsministrarna i de andra EU-länderna. Summan av dessa försiktiga framstötar är att det inte finns någon regering i något av unionens medlemsländer som är intresserade av att omförhandla och förändra utstationeringsdirektivet i den riktning som den svenska arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar kräver.

Littorin påminde dessutom om att när utstationeringsdirektivet antogs 1996 var det 15 länder som var medlemmar i EU, idag har medlemsantalet ökat till 27 och vitsordade att inget av de 12 nya medlemsländerna är ”några stora anhängare av den svenska modellen”.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva att jag delar åsikt med en moderat arbetsmarknadsminister. Men när Sven Otto Littorin anmärkte att Wanja Lundby-Wedins krav på en omförhandling av utstationerings-direktivet är ”att spela rysk roulett med den svenska modellen” så tror jag mot bakgrund av den politiska situationen i unionens medlemsländer och lagstiftande institutioner att han gör en korrekt bedömning.

GÖSTA TORSTENSSON