2010-03-25

Onsdagen den 24 mars antogs Lex Laval av riksdagen. Med fem rösters övervikt beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens antifackliga förslag.

Tre veckor tidigare, torsdagen den 4 mars, debatterade riksdagen Lex Laval, dvs. regeringens förslag om villkor för stridsåtgärder för fackliga organisationer i samband med att ett utländskt företag som inte är etablerat i Sverige utför verksamhet här med egna anställda. Kontentan av den många timmar långa och stundtals fräna debatten blev att beslut i kammaren sköts upp till veckan därpå.

Utan vidare debatt beslöt riksdagen onsdagen den 10 mars att godkänna den borgerliga majoritetens i arbetsmarknadsutskottets betänkande som i princip är identiskt med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins proposition och att avvisa de rödgröna oppositionspartierna reservation med avslagsyrkande. Röstsiffrorna var 152 mot 144. Den borgerliga majoriteten avslog dessutom ett antal andra reservationer från de rödgröna partierna, bland annat om att tillsätta en ny Lavalutredningen och att Sveriges ska ratificera ILO:s konvention nr 94 (om krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling).

Men den 2 respektive 3 mars hade de kommit in två skriftliga yrkanden den rödgröna oppositionen på att lagförslagen ska vila i minst 12 månader eftersom det enligt dem strider mot den grundlagskyddande föreningsrätten. (Partierna har hänvisat till samma paragraf i regeringsformen som användes för att skjuta upp den så kallade FRA-lagen.) Den borgerliga majoriteten röstade emot detta yrkande, men eftersom det enligt regeringsformen krävs 5/6-delsmajoritet var talmannen tvungen att skicka frågan till konstitutionsutskottet för en prövning om lagförslagen innebär en inskränkning av den grundlagsskyddade föreningsrätten.
Eftersom ärendet är juridisk komplicerade så skickade konstitutionsutskottet den 11 mars frågan vidare till Lagrådet som granskar viktiga lagförslag innan de behandlas av riksdagen.

Den 16 mars kom Lagrådets yttrande. Det anser att de fackliga stridsåtgärderna inte kan anses ingå bland de fri- och rättigheter som gör det möjligt att skjuta upp lagen. ”Enligt Lagrådets mening innehåller lagförslagen inte någon bestämmelse som självständigt i förhållande till begränsningen av rätten att vidta stridsåtgärder medför att det särskilda beslutsförfarandet i 2 kap. 12 § tredje stycket RF är tillämpligt.”

Två gånger har lagrådet prövat Lex Laval. Båda gångerna gick det regeringens väg. Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterar lagrådets juridiska bedömning men anser att lagen är alldeles för långtgående. Vänsterpartiet står fast vid att propositionen är ett ingrepp i den grundlagsskyddade föreningsfriheten.

Försöken från oppositionen att med hjälp av grundlagen få lagförslaget med anledning av Lavaldomen att vila i tolv månader misslyckades således. Onsdagen den 24 mars antogs Lex Laval slutgiltligt av riksdagen. Med 140 röster mot 135 beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens förslag till lagändringar med anledning av Lavaldomen.

Lex Laval börjar gälla den 15 april 2010.

Men även om riksdagen nu har godkänt de av regeringen föreslagna lagändringar, betyder det inte att striden om Lavaldomen är tillända.

Enligt Lex Laval kommer fackförbunden inte tillåtas tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.

Dessutom innebär Lex Laval att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att tillgripa stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att driva igenom ett svenskt avtal.

Lex Laval innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta alla löntagares löner och arbetsvillkor i Sverige. Inte utan anledning anser Svenskt Näringsliv att Lavaldomen är ”mycket tillfredställande”.

För det första är det så att de lagändringarna som nu kommer att gälla från den 15 april, förr eller senare kommer att prövas i EU-domstolen i ett fall snarlikt det så kallade Lavalfallet. Det är inte säkert att den EU-domstolen finner att Lex Laval är tillräckligt för att svensk lagstiftning ska harmonisera med EU-rätten. Det är till exempel inte uteslutas att den allsmäktiga domstolen i Luxemburg inte kommer att godta kollektivavtalsreglerade minimilöner, utan ställer krav på lagreglerade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Ett annat exempel är att Lex Laval överlåter till de fackliga organisationerna att kontrollera om de gästande företagen tillämpar villkor som är i nivå med den hårda kärnan av villkor, till exempel minimilön, som kommer att gälla i Sverige. Det är inte uteslutet att EU-domstolen underkänner denna ordning och istället kräver att det är den svenska staten som ska ansvara för denna kontroll.

För det andra har de rödgröna oppositionspartierna gång efter annan uttalat att den borgerliga alliansregeringen har gått längre än vad Lavaldomen kräver och lovat att de kommer att riva upp Lex Laval om de kommer i regeringsställning efter höstens val, och tillsätta en ny utredning vars resultat får man anta inte kommer att vara lika fackföreningsfientligt. Det blir en grannlaga uppgift. Eftersom huvudproblemet i sammanhanget inte är Littorins Lex Laval och EU-domstolens antifackliga Lavaldom.

GÖSTA TORSTENSSON