Kampen mot Lavaldomen fortsätter
2010-03-25
Onsdagen den 24 mars antogs Lex Laval av riksdagen. Med fem rösters
övervikt beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens
antifackliga förslag.
Tre veckor tidigare, torsdagen den 4 mars, debatterade riksdagen Lex
Laval, dvs. regeringens förslag om villkor för stridsåtgärder för
fackliga organisationer i samband med att ett utländskt företag som
inte är etablerat i Sverige utför verksamhet här med egna anställda.
Kontentan av den många timmar långa och stundtals fräna debatten
blev att beslut i kammaren sköts upp till veckan därpå.
Utan vidare debatt beslöt riksdagen onsdagen den 10 mars att
godkänna den borgerliga majoritetens i arbetsmarknadsutskottets
betänkande som i princip är identiskt med arbetsmarknadsminister
Sven Otto Littorins proposition och att avvisa de rödgröna
oppositionspartierna reservation med avslagsyrkande. Röstsiffrorna
var 152 mot 144. Den borgerliga majoriteten avslog dessutom ett
antal andra reservationer från de rödgröna partierna, bland annat om
att tillsätta en ny Lavalutredningen och att Sveriges ska ratificera
ILO:s konvention nr 94 (om krav på kollektivavtal vid offentlig
upphandling).
Men den 2 respektive 3 mars hade de kommit in två skriftliga
yrkanden den rödgröna oppositionen på att lagförslagen ska vila i
minst 12 månader eftersom det enligt dem strider mot den
grundlagskyddande föreningsrätten. (Partierna har hänvisat till
samma paragraf i regeringsformen som användes för att skjuta upp den
så kallade FRA-lagen.) Den borgerliga majoriteten röstade emot detta
yrkande, men eftersom det enligt regeringsformen krävs
5/6-delsmajoritet var talmannen tvungen att skicka frågan till
konstitutionsutskottet för en prövning om lagförslagen innebär en
inskränkning av den grundlagsskyddade föreningsrätten.
Eftersom ärendet är juridisk komplicerade så skickade
konstitutionsutskottet den 11 mars frågan vidare till Lagrådet som
granskar viktiga lagförslag innan de behandlas av riksdagen.
Den 16 mars kom Lagrådets yttrande. Det anser att de fackliga
stridsåtgärderna inte kan anses ingå bland de fri- och rättigheter
som gör det möjligt att skjuta upp lagen. ”Enligt Lagrådets mening
innehåller lagförslagen inte någon bestämmelse som självständigt i
förhållande till begränsningen av rätten att vidta stridsåtgärder
medför att det särskilda beslutsförfarandet i 2 kap. 12 § tredje
stycket RF är tillämpligt.”
Två gånger har lagrådet prövat Lex Laval. Båda gångerna gick det
regeringens väg. Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterar
lagrådets juridiska bedömning men anser att lagen är alldeles för
långtgående. Vänsterpartiet står fast vid att propositionen är ett
ingrepp i den grundlagsskyddade föreningsfriheten.
Försöken från oppositionen att med hjälp av grundlagen få
lagförslaget med anledning av Lavaldomen att vila i tolv månader
misslyckades således. Onsdagen den 24 mars antogs Lex Laval
slutgiltligt av riksdagen. Med 140 röster mot 135 beslöt den
borgerliga majoriteten att godkänna regeringens förslag till
lagändringar med anledning av Lavaldomen.
Lex Laval börjar gälla den 15 april 2010.
Men även om riksdagen nu har godkänt de av regeringen föreslagna
lagändringar, betyder det inte att striden om Lavaldomen är
tillända.
Enligt Lex Laval kommer fackförbunden inte tillåtas tvinga gästande
företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare
har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra
minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett
kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att
minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal
eller vidta konfliktåtgärder.
Dessutom innebär Lex Laval att Lex Britannia, som ger facken
konflikträtt för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken
ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter
att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget
Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det
möjligt för facket att tillgripa stridsåtgärder mot ett utländskt
företag i syfte att driva igenom ett svenskt avtal.
Lex Laval innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen
och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen.
Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av
underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I
förlängningen hotar detta alla löntagares löner och arbetsvillkor i
Sverige. Inte utan anledning anser Svenskt Näringsliv att Lavaldomen
är ”mycket tillfredställande”.
För det första är det så att de lagändringarna som nu kommer att
gälla från den 15 april, förr eller senare kommer att prövas i
EU-domstolen i ett fall snarlikt det så kallade Lavalfallet. Det är
inte säkert att den EU-domstolen finner att Lex Laval är
tillräckligt för att svensk lagstiftning ska harmonisera med
EU-rätten. Det är till exempel inte uteslutas att den allsmäktiga
domstolen i Luxemburg inte kommer att godta kollektivavtalsreglerade
minimilöner, utan ställer krav på lagreglerade minimilöner eller
allmängiltigförklarade kollektivavtal. Ett annat exempel är att Lex
Laval överlåter till de fackliga organisationerna att kontrollera om
de gästande företagen tillämpar villkor som är i nivå med den hårda
kärnan av villkor, till exempel minimilön, som kommer att gälla i
Sverige. Det är inte uteslutet att EU-domstolen underkänner denna
ordning och istället kräver att det är den svenska staten som ska
ansvara för denna kontroll.
För det andra har de rödgröna oppositionspartierna gång efter annan
uttalat att den borgerliga alliansregeringen har gått längre än vad
Lavaldomen kräver och lovat att de kommer att riva upp Lex Laval om
de kommer i regeringsställning efter höstens val, och tillsätta en
ny utredning vars resultat får man anta inte kommer att vara lika
fackföreningsfientligt. Det blir en grannlaga uppgift. Eftersom
huvudproblemet i sammanhanget inte är Littorins Lex Laval och
EU-domstolens antifackliga Lavaldom.
GÖSTA TORSTENSSON