Full fart framåt - mot undergången
2010-05-09
EU, i synnerhet euroländernas ledare, Europeiska centralbanken och
Internationella valutafonden har enats ett gigantiskt lånepaket till
Grekland på totalt 110 miljarder euro under tre år.
Giorgos Papandreous socialdemokratiska regering har i
förhandlingarna om nödlån tvingats att ikläda sig en nyliberal
tvångströja. Han förväntas inom kort redovisa en plan på hur
Grekland på tre år ska minska sitt budgetunderskott från 14 till 3
procent genom att höja skatter och skära i löner, pensioner och
sociala försäkringar.
Men det grekiska folket vägrar att betala för en kris som de inte är
orsaken till. De demonstrerar och strejkar mot lönesänkningar och
nedskärningar i offentliga sektorn. Hundratusentals statsanställda
gick förra veckan ut i en två dagar lång strejk. Flyganställda
gjorde gemensam sak med de statsanställda och många inrikesflyg blev
stående på marken. Några dagar senare utlystes en generalstrejk då
såväl offentliganställda som privatanställda lade ned arbetet i
protest mot de hårda nedskärningarna.
Men EU och IMF är orubbliga. Papandreous regering kläms mellan
sköldarna. Att ställa in betalningarna kan bli oundvikligt. Då får
skulderna omförhandlas och skrivas ned. Exempelvis tyska och franska
banker skulle göra storförluster. Krisen kan också spridas till
andra länder i Sydeuropa där de offentliga finanserna hänger på
gärdsgården.
Med ett budgetunderskott på 10 procent och en statsskuld på 80
procent av BNP och den högsta arbetslösheten på 20 år så finns
Portugal med bland länderna som väntas bli den ekonomiska krisens
nästa offer. Det är sannolikt att en fördjupad kris även här kommer
att leda till kraftiga reaktioner med strejker och demonstrationer
som i Grekland.
Kommer krisen i Grekland att leda till slutet för EU:s valutaunion?
Kanske, men det mesta pekar för närvarande åt motsatt håll.
Eurogruppens, dvs. finansministrarna från de 16 EU-länder som är med
i valutaunionen, samarbete intensifieras av krisen. Ingen
protesterar längre mot att enbart euroländernas stats- och
regeringschefer träffas på toppmöten. Det skedde för första gången i
slutet av mars och den gångna helgen kallade EU:s president Herman
Van Rompuy åter euroländernas politiska ledare till möte.
Frankrike och Tyskland har olika syn på hur valutaunionens problem
ska lösas. Frankrike vill ha en ”ekonomisk regering” som samordnar
euroländernas ekonomiska politik. Tyskland vill ha fler möjligheter
att straffa ”slarvande” euroländer. I förra veckan pläderade Angela
Merkel i tyska förbundsdagen för att de tillfälligt ska kunna minsta
sin rösträtt inom EU.
Men i ett gemensamt brev till Herman van Rumpouy inför Eurotoppmötet
i helgen tonade Angela Merkel och Frankrikes president Nicholas
Sarkozy ned oenigheten. De kräver ”mer effektiva sanktioner” mot för
stora underskott, men också, som Frankrike vill, en större ekonomisk
samordning.
Den grekiska krisen visar det som alla egentligen redan vet; att den
överstatliga valuta- och penningpolitiken behöver kompletteras med
mer unionell ekonomisk politik. Inom kort ska EU-kommissionen
presentera förslag om hur euroländerna skulle kunna utveckla det
finanspolitiska samarbetet (läs: hur de finanspolitiska tyglarna ska
stramas åt).
Mer makt koncentreras till Bryssel. Många ser det som ett steg
framåt, men jag tror att det kommer att öka spänningarna
ytterligare. Det går inte att jämka samman 16 sinsemellan
ojämnbördiga ekonomier kring en ekonomisk politik, som av naturliga
skäl kommer att utformas för att passa de ekonomiska tungviktarna i
centrum, först och främst Tyskland.
Men för eurofederalisterna som är förblindade av hägringen om en
europeisk supermakt finns bara ett alternativ; att hjälpligt lösa de
problem som uppstår och fortsätta på den inslagna vägen. Ungefär som
Titanic. Full fart framåt - mot undergången.
GÖSTA TORSTENSSON