2010-05-09
EU, i synnerhet euroländernas ledare, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden har enats ett gigantiskt lånepaket till Grekland på totalt 110 miljarder euro under tre år.

Giorgos Papandreous socialdemokratiska regering har i förhandlingarna om nödlån tvingats att ikläda sig en nyliberal tvångströja. Han förväntas inom kort redovisa en plan på hur Grekland på tre år ska minska sitt budgetunderskott från 14 till 3 procent genom att höja skatter och skära i löner, pensioner och sociala försäkringar.

Men det grekiska folket vägrar att betala för en kris som de inte är orsaken till. De demonstrerar och strejkar mot lönesänkningar och nedskärningar i offentliga sektorn. Hundratusentals statsanställda gick förra veckan ut i en två dagar lång strejk. Flyganställda gjorde gemensam sak med de statsanställda och många inrikesflyg blev stående på marken. Några dagar senare utlystes en generalstrejk då såväl offentliganställda som privatanställda lade ned arbetet i protest mot de hårda nedskärningarna.

Men EU och IMF är orubbliga. Papandreous regering kläms mellan sköldarna. Att ställa in betalningarna kan bli oundvikligt. Då får skulderna omförhandlas och skrivas ned. Exempelvis tyska och franska banker skulle göra storförluster. Krisen kan också spridas till andra länder i Sydeuropa där de offentliga finanserna hänger på gärdsgården.

Med ett budgetunderskott på 10 procent och en statsskuld på 80 procent av BNP och den högsta arbetslösheten på 20 år så finns Portugal med bland länderna som väntas bli den ekonomiska krisens nästa offer. Det är sannolikt att en fördjupad kris även här kommer att leda till kraftiga reaktioner med strejker och demonstrationer som i Grekland.

Kommer krisen i Grekland att leda till slutet för EU:s valutaunion? Kanske, men det mesta pekar för närvarande åt motsatt håll.

Eurogruppens, dvs. finansministrarna från de 16 EU-länder som är med i valutaunionen, samarbete intensifieras av krisen. Ingen protesterar längre mot att enbart euroländernas stats- och regeringschefer träffas på toppmöten. Det skedde för första gången i slutet av mars och den gångna helgen kallade EU:s president Herman Van Rompuy åter euroländernas politiska ledare till möte.

Frankrike och Tyskland har olika syn på hur valutaunionens problem ska lösas. Frankrike vill ha en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik. Tyskland vill ha fler möjligheter att straffa ”slarvande” euroländer. I förra veckan pläderade Angela Merkel i tyska förbundsdagen för att de tillfälligt ska kunna minsta sin rösträtt inom EU.

Men i ett gemensamt brev till Herman van Rumpouy inför Eurotoppmötet i helgen tonade Angela Merkel och Frankrikes president Nicholas Sarkozy ned oenigheten. De kräver ”mer effektiva sanktioner” mot för stora underskott, men också, som Frankrike vill, en större ekonomisk samordning.

Den grekiska krisen visar det som alla egentligen redan vet; att den överstatliga valuta- och penningpolitiken behöver kompletteras med mer unionell ekonomisk politik. Inom kort ska EU-kommissionen presentera förslag om hur euroländerna skulle kunna utveckla det finanspolitiska samarbetet (läs: hur de finanspolitiska tyglarna ska stramas åt).

Mer makt koncentreras till Bryssel. Många ser det som ett steg framåt, men jag tror att det kommer att öka spänningarna ytterligare. Det går inte att jämka samman 16 sinsemellan ojämnbördiga ekonomier kring en ekonomisk politik, som av naturliga skäl kommer att utformas för att passa de ekonomiska tungviktarna i centrum, först och främst Tyskland.

Men för eurofederalisterna som är förblindade av hägringen om en europeisk supermakt finns bara ett alternativ; att hjälpligt lösa de problem som uppstår och fortsätta på den inslagna vägen. Ungefär som Titanic. Full fart framåt - mot undergången.


GÖSTA TORSTENSSON