Berlin 19-20 juni, 2010

Vi delegater från 16 länder (Tyskland, Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Rumänien, Schweiz ,Serbien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Ungern) som samtidigt drabbats av de mest brutala angreppen på alla sociala erövringar och löntagarnas legala rättigheter sedan andra världskriget har beslutat att bilda en ”Kommitté för en europeisk löntagarallians”.

Inom loppet av några veckor har vi gått från ”skuldkriser” i EU:s utkantsländer till skuldkriser i alla länder i Europa med början i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Den existerande makten och de ekonomiska ledarna har ”blivit medvetna om” att alla Europas stater har gått allt för långt i skuldsättning. De har lånat för mycket för att hjälpa den privata sektorn för att ge en ny skjuts åt ekonomin vilken riskerades att förlamas av kollapsande efterfrågan, och sedan 2008 utköpen av banksystemen, vilka vacklade på gränsen till avgrunden. De har ”socialiserat” bankernas och spekulanternas förluster. Och nu när hela världens finansiella marknader riskerar bankrutt befaller Obama-administrationen, Internationella valutafonden (IMF) och EU alla de europeiska regeringarna att ta ytterligare steg för att avreglera arbetsmarknaderna, angripa lönenivåerna, omorganisera verksamheter utomlands och således förbereda för uppsägningar. De anbefaller förstörelsen av sociala trygghetssystem, stänga och privatisera sjukhusen, säga upp hundra tusentals lärare... Samtidigt som miljarder euro flödar in i NATOs skandalösa militära operationer kräver de en ökad takt för att genomföra en politik som dränerar hela regioner på sina befolkningar oavsett om det är i Spanien, Rumänien, östra Europa eller t.o.m. i Tyskland där utflyttningen från de östra delarna som har minskat till en rännil, nu åter igen riskerar att ta fart med förnyad styrka. Det är en kriminell politik som skär upp nationerna och som uppmuntrar och gynnar ”etniska” provokationer.

I alla våra länder vänder sig en stor majoritet av löntagarna mot dessa planer. Under fyra månader dag ut och in har löntagare i Grekland, Rumänien, Spanien, Portugal, Frankrike, Danmark etc. i hundra tusentals demonstrerat för att få uttryck för sin frustation, sin vägran att acceptera, sin beslutsamhet till omorganisering för att kunna bekämpa alla dessa förskräckliga planer och kräva att de dras tillbaka.

Men vad avser de ledare som historiskt härstammar från de partier som kämpat för löntagarnas intressen i Europa tvingas man notera att när de har kommit i maktställning så har de omvandlat sig själva till lydiga tjänare åt EU och IMF, som Papandreu, Zapatero och Socrates har gjort. När de är i opposition kan man höra dem yttra blyga ”protester”, men ingen av dem har tagit det minsta lilla initiativ (när de inte har samtyckt till åtstramningarna i de nationella parlamenten) mot den nya europeiska åtstramningsplanen som lämnar över hundratals av miljarder i allmänna pengar till för tjänstgöring på de finansiella marknaderna.

Vad gäller ledarna våra nationella fackförbund som organiserar miljontals av löntagare i våra länder, om de uppmanar till protest så har de allra flesta inte förordat några av de åtgärder som miljontals av löntagare över hela Europa förväntat att de skulle göra. När var och en av oss förväntade sig att dessa ledare – våra ledare, vi som är löntagar- och fackföreningsaktivister – att klart och tydligt fördöma dessa åtstramningsplaner och omedelbart mobilisera för att omintetgöra dem, så hördes ingenting. Istället för att mobilisera till omedelbara aktioner så har vi serverats s.k. koordinerade aktioner i europeisk skala inom ramen för Europafacket, vilket kräver att ”revidera och om nödvändigt justera vad som är arbete, sociala försäkringssystem, försvar av jobb (...) och att göra att den nya styrningen fungerar mera smidigt, och mera intimt för samman de sociala partnerna på alla nivåer för att utarbeta och följa upp den nationella och europeiska reformstrategierna”.

Som om löntagarna omöjligtvis kan utmana utpressningen från finansmarknaderna ratingföretag och deras ledare, som om att det inte finns någon annan lösning för mänskligheten än att förhandla fram ”socialt acceptabla eftergifter” som kan tillfredställa finansmarknadernas girighet.

Vi har blivit uttråkade av alla dessa tal om att ”reglera de finansiella marknaderna, att göra ECB och EU:s institutioner mer demokratiska”!. För vem är i själva verket ansvarig för att ”reglera” marknaderna på G20s möten och att göra EU i Bryssel mera demokratisk? Vilka om inte de samma institutioner som orsakade krisen, de som var ansvariga för att köpa ut bankerna 2008 genom att plundra de offentliga budgeterna, vilket de tänker fortsätta med.

Är det idag möjligt att våra ledare i våra organisationer underkastar överlevnaden av miljontals av löntagare och deras familjer till kraven från alla dem som är ansvariga för denna olycka, som är EU och IMF?.

Är det idag möjligt att våra ledare i våra organisationer för in dessa organisationer i en samordnad ”styrning” som tillskyndas av Världsfacket och Europafacket, en integration som ödelägger dem?

Vi delegater från 16 länder som har samlats i Berlin 19-20 juni säger: NEJ!. Vi har lyssnat till delegater som har talat vid konferensen. De har berättat om den häftiga kamp som för närvarande äger rum i Tyskland, Frankrike, Spanien, Belgien etc. mot denna samförståndspolitik som genomförs av ’ledningarna’ i strid mot deras mandat. De säger till oss;

▪ Låt oss tillåta att arbetsrätten, pensionssystemen, socialförsäkringssystemen, utbildningen luckras upp...
▪ Låt oss tillåta att vågen av omlokaliseringar och uppsägningar fortsätter därför att bankerna kräver detta...
▪ Låt oss tillåta attackerna på strejkrätten, på rätten att organisera oberoende fackföreningar...
Detta vore att tillåta vägen mot en social och politisk katastrof som vår kontinent tidigare har upplevt.

På basis av vad delegaterna har berättat säger vi: löntagarna i våra länder är inte besegrade, de är redo att resa sig upp!. Strejker och demonstrationer som har ägt rum i våra länder är bara det första tecknet på detta. Inget är mera brådskande än att åstadkomma, från botten till toppen och från toppen till botten, än en enad front av alla löntagarorganisationer för att kunna omintetgöra alla dessa åtstramningsplaner på nationell liksom på europeisk nivå.

Ingenting skall kunna hindra detta! Den enorma stryka som kan mönstras av miljoner europeiska löntagare är kapabel att tvinga ledningarna av de organisationer de har byggt upp att respektera sina mandat för att säga NEJ till åtstramningsplanerna, reformeringen av pensionssystemen, hälsovården, nedbrytningen av arbetsrätten och tvinga fram nationaliseringar som är absolut nödvändiga om tusentals av jobb skall kunna räddas, och vi beslutar att ägna oss själva åt denna uppgift med allt vad vi förmår.

Låt oss upprepa: att vinna tillbakadragandet av alla dessa planer, att få dem omintetgjorda representerar det första verkliga steget framåt mot en autentisk broderlig union av folken i Europa. Det är den ”löntagarpakt” som vi stämplar in.

I ljuset av de senaste månadernas händelser finns det inte det minsta tvivel att en lösning som eftersträvar löntagarnas intressen inte kan uppnås utan att bryta med EU:s direktiv, diktaten som påtvingas av IMF och EU:s egna institutioner. Detta är en förutsättning för en omorganisering av produktionen så att den gynnar löntagarna, för anställningstrygghet och därmed före en verklig omorganisation av våra länder, för återupprättandet av demokratin och våra folks självständighet. Detta är en förutsättning för bildandet av regeringar som möter folkens behov.

För detta syfte beslutar vi att stärka det politiska utbytet mellan oss, att understödja varandra för att hjälpa löntagarna i våra länder att påtvinga - genom att åstadkomma enhet av löntagarnas organisationer på basis av givna mandat – sina egna lösningar som är fria från krav från de finansiella marknaderna och kapitalet, vars system för exploatering, och inget annat, är ansvarigt för katastrofen.

Det är på detta sätt, steg för steg, som en verklig fri union av folk i Europa kan vinnas, inte för att rädda euron och därmed öka vinsterna för marknaden. En union som grundas på solidaritet, broderskap och fred.

Detta är målet för den Kommitté för en europeisk löntagarallians som är ett resultat av denna konferens som vi bildar på basis av detta uttalande, som är öppet för ytterligare diskussion. Vi ger också de europeiska delegaterna på världskonferensen i Alger 27-29 november 2010, som arrangeras av den Internationella samordningskommittén av löntagare och folk och det Algeriska arbetarpartiet, mandatet att förklara detta mål på våra vägnar.

Första undertecknare:

GERMANY: Altmann Michael, SPD, member of the local executive bureau AfA, Ver.di; Bahr, Bernd, Ver.di, SPD; Bahr, Detlef, Ver.di; Beyer, Peter, Ver.di; Boulboullé, Carla, Editorial board of the review "Soziale Politik & Demokratie"; Bunz, Kerstin, Ver.di/SPD; Cornely, Matthias, IG Metall, shop steward chairman, “Die Linke”; Dröge, Wolfgang, Ver.di; Eisner, Udo, IG Metall; Engstfeld, Ellen, Ver.di, shop steward, SPD; Ernst, Manfred, IG Metall, AfA; Falk, Elke, Ver.di; Frey, Henning, GEW, SPD; Fürst, Kerstin, delegate from TRANSNET union; Futterer, Michael, deputy chairman of the GEW for Baden-Württemberg Land; Gehring, Ursula; Gellrich, Carmen, SPD; Gürster, Eva, Ver.di, SPD executive member of the healthcare commission of the SPD; Gürster, Julian, RYI; Hahn, Gaby, Ver.di, SPD, AfA chairperson for the city of Chemnitz; Henze, Eberhard, Ver.di / SPD; Jaremischak, Peter; Kischkat, Mirko, Member of the youth commission of Ver.di for North Rhineland Westphalia AfA deputy chairman for the region; Kreutler, Peter, Ver.di / SPD, AfA; Krupp, Gotthard, Ver.di, Executive Ver-di member for the district- SPD, executive member of AfA for the Land; Lätsch, Winfried, NGG; Leisling, Monika; Ludwig, Barbara, GEW, SPD; Ludwig, Helmut; Müller, Jürgen, SPD, AGS; Ott, Lothar, GEW, SPD; Polke Peter, rail worker delegate, TRANSNET; Prasuhn, Volker, SPD, AfA chairman for the district, Ver.di; Richter, Peter, SPD, AfA; Röser, Ingo, Ver.di, PR-Vorsitzender; Saalmüller, Peter, Ver.di, SPD; Schermer, Gerlinde, SPD; Schüller, Klaus, Secretary of the DGB and AfA chairman for the Land of Thuringen.; Schuster, Anna, delegate for Ver.di union; Schuster, H.-W. delegate for Ver.di union, AfA chairman for the city of Dusseldorf; Schwefing, Günter, Ver.di; Sichelt, Winfried; Timmermann, Olaf, Ver.di; Türke, Peter, IG Metall, SPD, AfA; Uhde, Werner, Ver.di, AIT; Weigt, Hans, Ver.di; Weiß, Dirk, IGBCE, SPD; Wernecke, Monika, Ver.di; BELGIUM Philippe Larsimont, MDT, FGTB; Fayçal Draidi, Committee for Unity, FGTB DENMARK Per Sörensen; SPANISH STATE Francisco Cepeda Gonzalez, Member of the Executive committee of the Arts and Printing workers Union (CCOO Madrid); Blas Ortega, member of the Public Service Workers Union (UGT Valencia); Andrès Moreno, Union activist CCOO Castellon.; Maria Jesus Fernandez, member of PSOE, member of the Public Service Workers Union (UGT Biscay); Miguel Gonzalez Mendoza, legal counsel for UGT (Taragone); Victor Guisado Munoz, teachers' union UGT (Barcelona); FRANCE Jacques Paris, trade unionist; Bruno Ricque, trade unionists healthcare sector; Stéphane Jouteux, trade unionist; Jean-Charles Marquiset, Member of the POI standing secretariat ; Jacques Girod, trade unionist; Marc Gauquelin, POI; Christel Keiser, member of the POI national board ; Bruno Mortagne, POI; GREECE Heleni Zografaki-Teleme; GREAT BRITAIN Nick Phillips, BECTU (personal capacity); Henry Mott, UNITE; HUNGARY Judith Somi, Munkas Hirlap bulletin; ITALY Alessandra Cigna, Committee for an Independent Workers Party; Andrea Monasterolo, Committee for an Independent Workers Party; Lorenzo Varaldo, Committee for an Independent Workers Party; PORTUGAL Aires Rodrigues, National Secretary of the POUS; ROMANIA Marian Tudor, Association for the Emancipation of Workers (AEM); SERBIA Djuro Velickovic, Executive board of the EPS union (electricity sector); Pavlusko Imsirovic, Workers' Political Alliance; SWEDEN Jan-Erik Gustafsson, People's Movement « No to Euro » (personal capacity); Eva Jonson, LSR/ People's Movement « No to Euro » (personal capacity); SWITZERLAND Michel Gindrat, SSP, Socialist Party; CZECH-REPUBLIC- SLOVAKIA Petr Schnur, SCSB.EIT; Jan Priban, SCSB.EIT; TURKEY Mehmet Cemil Ozansü, Unified Workers' Party of Turkey;