2011-01-17

Efter flera veckors sociala strider har Tunisiens diktatoriske och blodbesudlade president Ben Ali, som kom till makten genom en kupp för 23 år sedan, tvingats fly till Saudiarabien. Det är oklart hur många som har skjutits ihjäl av regimens säkerhetspolis och militär, när löntagare, ungdomar, advokater, artister och akademiker har gått ut på gatorna i massor. På uppmaning av UGTTs (Tunisiens LO) regionala kontor i Sfax gick t.ex. 30 000 löntagare och ungdomar ut i en 100-procentig strejk 9 januari. Den 12 januari demonstrerade 12 000 invånare av 30 000 i staden Jenduba mot arbetslöshet, ökade matpriser, dyrtid och korruption. Mobiliseringen har därefter snabbt spritt sig till Tunis.

Tunisien har under Ben Ali styre haft nära relationer med EU och USA och har setts som en viktig allierad i kampen mot terrorismen samtidigt som landets styrts med järnhand. Under år av auktoritärt och brutalt styre har EU-kommissionen och EU:s ledarskap hållit en låg profil om brotten mot mänskliga rättigheter, och verkar något tagna i sängen av den snabba förändringen i Tunisien (och grannlandet Algeriet). Den 10 januari sade EU:s utrikesminister Catherine Ashton och utvidgningskommissionären Stefan Fuele att EU:s förhandlingar att gradera upp relationerna med Tunisien till ”avancerad status” skulle fortsätta trots de uppenbara brutaliteterna. Till svenska media uttrycker utrikesminister Carl Bildt att han ”hoppas på en demokratisk stabilisering”, och medger samtidigt att Tunisien har haft ”en regim som varit alltför auktoritär och alltför repressiv”.

EU:s nytillkomna vurm för demokrati och mänskliga rättigheter i Tunisien är mest läpparnas bekännelse och inte trovärdig. 1995 slöt EU ett associationsavtal med Tunisien som första land i Nordafrika. I avtalets artikel 2 står att ”förbindelserna mellan parterna och samtliga bestämmelser i detta avtal grundas på respekten för de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna, som inspirerar deras inrikes- och utrikespolitik och som utgör en väsentlig beståndsdel av avtalet”.

Lika litet som med nästan likalydande associationsavtal med Israel och Algeriet har det väsentliga syftet varit att främja de demokratiska principerna och mänskliga rättigheter utan istället att få till stånd en gradvis liberalisering av varor, handel och tjänster och att använda den auktoritära tunisiska regimen som en bricka i kampen mot terrorism och för kontroll av immigration till EU-området. I en resolution från EU-parlamentet 2006 beskrevs Tunisien som Medelhavets bästa freds-, demokrati- och utvecklingsområde.

I januari 2010 hölls en debatt i EU-parlamentet om relationerna mellan EU och Tunisien. Den inflytelserika kommissionären Neelie Kroes förklarade att ”Tunisien är en nära och pålitlig partner till EU”. Hon berömde att ”den tunisiska regimens nyliberala reformer hade framskridit, vilket tillåtit en stadig tillväxt i ekonomin samtidigt som handelsvolymen med EU ökat”. EU är Tunisiens viktigaste handelspartner. 75 procent av exporten går till EU och nästa samma procentandel importeras från EU. I januari 2008 belönades Tunisien med att få det första frihandelsavtalet för industriprodukter på södra sidan av Medelhavet med EU.

Croes berättade att utöver frihandeln med industriprodukter har förhandlingar lanserats om en gradvis avreglering av tjänster, fri etableringsrätt samt liberalisering i handeln med jordbruks- och fiskeprodukter. Croes konstaterar att resultatet av dessa förhandlingar ”kommer att markera ett nytt stadium i relationerna mellan EU och Tunisien som leder till en integrering av den tunisiska ekonomin i EU:s inre marknad”.

Tydligare kan knappast EU:s imperialistiska politik mot de södra Medelhavsländerna uttryckas, och där Tunisien varit det godaste exemplet. Denna EU- och IMF-politik ligger bakom de tunisiska folkets umbärande och är en väsentlig orsak till de nuvarande sociala striderna. Tunisien är ett tydligt exempel på att de s.k. associationsavtalens bekännelser till ”de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna” är ett påhäng som i praktiken inte betyder något. De svenska riksdagspartierna bör kräva att associationsavtalet och med Tunisien och likartade avtal med andra länder snarast upphävs.

Jan-Erik Gustafsson