2011-04-06

EU har beslutat att följa FN och införa sanktioner, vapenembargo och flygförbudszon mot Libyen. Det kan liknas vid en omvändelse under galgen. Till helt nyligen var Gaddafi en man som man kunde göra affärer med.

EU-kommissionären Cecilia Malmström besökte i oktober förra året Libyen för att underteckna ett samarbetsdokument som syftar till att genomföra avregleringar av den libyska sjukvården och ekonomin samt fördjupat samarbete rörande migrations- och asylfrågor.

EU-parlamentet antog i januari i år en rapport som uppmanar EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Libyen om ett så kallat ramavtal som bland annat omfattar fiske, energi och asyl- och migrationsfrågor. Genom dessa och andra avtal har EU slagit vakt om sina nykoloniala intressen i Nordafrika samtidigt som den diktatoriska Gaddafiregimen intaget rollen att agera som yttre gränsvakt åt EU.

Även enskilda EU-stater har hållit Gaddafiregimen bakom ryggen. Det brittiska oljebolaget BP skrev nyligen under avtal om provborrningar vid Libyens kust. Frankrike undertecknade ett avtal om civil användning av kärnkraft 2008 och Italien ett vänskaps-, partnerskaps- och samarbetsavtal som syftar till att hålla borta flyktingar från Italiens kuster samma år.

Sedan upproret i Libyen har förvandlats till ett inbördeskrig, har EU intagit en tvehågsen ställning.

Vid EU-toppmötet den 11 mars krävde EU-ledarna Gaddafis avgång. Och sedan FN:s säkerhetsråd antagit resolution 1973 om en flygförbudszon över Libyen ställde sig EU bakom. Enligt resolutionen ska ”alla nödvändiga åtgärder” vidtas för att skydda civila. Säkerhetsrådets resolution ger dock inte mandat att avsätta Muammar Gaddafi.

Tio länder röstade för resolutionen, däribland Frankrike, Storbritannien och USA. Fem länder lade ned sina röster: Ryssland, Kina, Tyskland, Brasilien och Indien. Resolutionen tillkom på franskt och brittiskt initiativ. FN-resolutionen välkomnades av Herman van Rompuy och Catherine Aston, unionens president och utrikesminister, i ett gemensamt uttalande. (Tidigare hade Catherine Ashton, i likhet med Tyskland, uttalat sig mot en flygförbudszon över Libyen.)

När resolutionens slutsatser skulle genomföras sprack den europeiska fernissan ännu en gång. Frankrike och Storbritannien tog tillsammans med USA ledningen för den militära aktionen – men Tyskland och andra EU-länder ville inte vara med. För närvarande är det åtta av 27 EU-medlemsstater som deltar i det numera Nato-ledda krigsäventyret i Libyen

EU-toppmötet den 24-25  diskuterade Libyen. Angela Merkel hade inför mötet velat ha ett totalt oljeembargo och kanske får hon sin vilja igenom, om än inte direkt. I slutsatserna står att EU ”står redo att inleda och anta ytterligare sanktioner, inklusive åtgärder som försäkrar att olje- och gasinkomster inte når Gaddafis regim. Medlemsländer kommer att lägga fram liknande förslag i FN:s säkerhetsråd.”

Som Tyskland påpekat är det oanständigt att de bombande stormakterna inte ens har upphört att köpa olja av Libyen. Libyen är Afrikas oljerikaste stat och oljeexporten står 75 procent av landets exportinkomster. 22 procent av Italiens olja kommer från Libyen. Förutom Italien är Österrike, Schweiz, Irland och Frankrike stora importörer av libysk olja med andelar på över 15 procent.

Det är inte första gången EU splittras vid dramatiska händelser i omvärlden. I uppmarschen till Irakkriget 2003 slöt Storbritannien upp bakom USA, medan Frankrike och Tyskland tillsammans med Ryssland motsatte sig en invasion i Irak.

Sedan dess har EU ägnat mycket tid och kraft åt att utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för att EU ska kunna stå starkare på världsscenen. Efter Irakbråket enades Storbritannien, Frankrike och Tyskland om att stärka EU:s militära muskler. Med Lissabonfördraget fick EU militära styrkor till sitt förfogande, vilka ska stå i ständig beredskap.

Men när de dramatiska händelserna i Nordafrika bröt ut agerade de dominerande medlemsstaterna återigen på egen hand.

Återigen har EU visat sig oförmöget som säkerhetspolitisk allians. I skarpa lägen handlar de dominerande medlemsstaterna efter eget huvud. Och trots allt tal om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) är det i USA och Nato som de avgörande besluten fattas.

En diplomat, i korridoren till utrikesministermöte I Bryssel, sade att EU:s militära roll inte nämns i sammanträdesrummen.

– GUSP dog i Libyen – vi ska bara välja ut en sandbank som vi begrava den i, suckade diplomaten.


GÖSTA TORSTENSSON