EU är djupt splittrat när det Libyen
2011-04-06
EU har beslutat att följa FN och
införa sanktioner, vapenembargo och flygförbudszon mot Libyen. Det
kan liknas vid en omvändelse under galgen. Till helt nyligen var
Gaddafi en man som man kunde göra affärer med.
EU-kommissionären Cecilia Malmström besökte i oktober förra året
Libyen för att underteckna ett samarbetsdokument som syftar till att
genomföra avregleringar av den libyska sjukvården och ekonomin samt
fördjupat samarbete rörande migrations- och asylfrågor.
EU-parlamentet antog i januari i år en rapport som uppmanar
EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Libyen om ett så
kallat ramavtal som bland annat omfattar fiske, energi och asyl- och
migrationsfrågor. Genom dessa och andra avtal har EU slagit vakt om
sina nykoloniala intressen i Nordafrika samtidigt som den
diktatoriska Gaddafiregimen intaget rollen att agera som yttre
gränsvakt åt EU.
Även enskilda EU-stater har hållit Gaddafiregimen bakom ryggen. Det
brittiska oljebolaget BP skrev nyligen under avtal om provborrningar
vid Libyens kust. Frankrike undertecknade ett avtal om civil
användning av kärnkraft 2008 och Italien ett vänskaps-,
partnerskaps- och samarbetsavtal som syftar till att hålla borta
flyktingar från Italiens kuster samma år.
Sedan upproret i Libyen har förvandlats till ett inbördeskrig, har
EU intagit en tvehågsen ställning.
Vid EU-toppmötet den 11 mars krävde EU-ledarna Gaddafis avgång. Och
sedan FN:s säkerhetsråd antagit resolution 1973 om en flygförbudszon
över Libyen ställde sig EU bakom. Enligt resolutionen ska ”alla
nödvändiga åtgärder” vidtas för att skydda civila. Säkerhetsrådets
resolution ger dock inte mandat att avsätta Muammar Gaddafi.
Tio länder röstade för resolutionen, däribland Frankrike,
Storbritannien och USA. Fem länder lade ned sina röster: Ryssland,
Kina, Tyskland, Brasilien och Indien. Resolutionen tillkom på
franskt och brittiskt initiativ. FN-resolutionen välkomnades av
Herman van Rompuy och Catherine Aston, unionens president och
utrikesminister, i ett gemensamt uttalande. (Tidigare hade Catherine
Ashton, i likhet med Tyskland, uttalat sig mot en flygförbudszon
över Libyen.)
När resolutionens slutsatser skulle genomföras sprack den europeiska
fernissan ännu en gång. Frankrike och Storbritannien tog tillsammans
med USA ledningen för den militära aktionen – men Tyskland och andra
EU-länder ville inte vara med. För närvarande är det åtta av 27
EU-medlemsstater som deltar i det numera Nato-ledda krigsäventyret i
Libyen
EU-toppmötet den 24-25 diskuterade Libyen. Angela Merkel hade inför
mötet velat ha ett totalt oljeembargo och kanske får hon sin vilja
igenom, om än inte direkt. I slutsatserna står att EU ”står redo att
inleda och anta ytterligare sanktioner, inklusive åtgärder som
försäkrar att olje- och gasinkomster inte når Gaddafis regim.
Medlemsländer kommer att lägga fram liknande förslag i FN:s
säkerhetsråd.”
Som Tyskland påpekat är det oanständigt att de bombande stormakterna
inte ens har upphört att köpa olja av Libyen. Libyen är Afrikas
oljerikaste stat och oljeexporten står 75 procent av landets
exportinkomster. 22 procent av Italiens olja kommer från Libyen.
Förutom Italien är Österrike, Schweiz, Irland och Frankrike stora
importörer av libysk olja med andelar på över 15 procent.
Det är inte första gången EU splittras vid dramatiska händelser i
omvärlden. I uppmarschen till Irakkriget 2003 slöt Storbritannien
upp bakom USA, medan Frankrike och Tyskland tillsammans med Ryssland
motsatte sig en invasion i Irak.
Sedan dess har EU ägnat mycket tid och kraft åt att utveckla den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för att EU ska kunna stå
starkare på världsscenen. Efter Irakbråket enades Storbritannien,
Frankrike och Tyskland om att stärka EU:s militära muskler. Med
Lissabonfördraget fick EU militära styrkor till sitt förfogande,
vilka ska stå i ständig beredskap.
Men när de dramatiska händelserna i Nordafrika bröt ut agerade de
dominerande medlemsstaterna återigen på egen hand.
Återigen har EU visat sig oförmöget som säkerhetspolitisk allians. I
skarpa lägen handlar de dominerande medlemsstaterna efter eget
huvud. Och trots allt tal om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
(GUSP) är det i USA och Nato som de avgörande besluten fattas.
En diplomat, i korridoren till utrikesministermöte I Bryssel, sade
att EU:s militära roll inte nämns i sammanträdesrummen.
– GUSP dog i Libyen – vi ska bara välja ut en sandbank som vi
begrava den i, suckade diplomaten.
GÖSTA TORSTENSSON