2011-04-26

I Sveriges Radios lördagsintervju i påsken välkomnade finansminister Anders Borg de överstatliga åtgärderna i den s.k. Europluspakten som Europeiska Rådet beslutade om 25-24 mars, som i första hand skall gälla för EMU-länderna. I pakten förespråkas decentraliserade löneförhandlingar, och det talas om vikten av att hålla lönerna i offentliga sektorn nere. Dessutom ska paktländerna årligen gemensamt utvärdera varje lands skatte- och budgetpolitik.

Men varken oppositionen eller allianspartierna eller de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco säger sig vilja låta EU blanda sig i den svenska lönebildningen eller svensk ekonomisk politik. Därför sade samtliga riksdagspartier nej till att statsminister Fredrik Reinfeldt skulle ansluta Sverige till Europluspakten 24-25 mars. På samma möte ställde sig Reinfeldt bakom den s.k. ”sexpakten” som bara är en något mjukare variant av EU:s ekonomiska styrning av medlemsländerna vad gäller övervakning av den nationella skatte- och budgetpolitiken och EU:s tillväxt och stabilitetspakt och övervakning av s.k. makroekonomiska obalanser. I det senare ingår att EU vill kontrollera lönenivåerna och kollektivavtal i medlemsstaterna. Om detta kommer att ske är det ytterligare ett svek mot vad som utlovades inför folkomröstningen om EU 1994.

I lördagsintervjun öppnade Borg upp för att Sverige skulle ansluta sig till den för ekonomin åtstramande Europluspakten. Borg hänvisade till att EU-parlamentet i påskveckan lämnat garantier för ”att lönebildningen är en nationell angelägenhet”. Enligt Borg skall parlamentet nu förhandla med Europeiska rådet så att det i den slutliga överenskommelsen/fördraget om pakten skrivs en garanti för ”nationell lönebildning”. Med denna garanti hoppades Borg få med socialdemokraterna tåget, så att Sverige kan gå in i pakten. Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att ta Sverige baklänges in i EMU utan att respektera folkomröstningsresultatet 2003.

Europluspakten är EU-etablissemangets försök att genom skärpt s.k. ekonomisk styrning tvinga medlemsländerna till stenhård följsamhet till EU:s pris- och stabilitetspakt (de s.k. Maastricht kriterierna) i syfte att stärka EU:s konkurrenskraft och finansiella muskler. Europeiska rådet säger att medlemsstaternas löne- och produktivitetsutveckling skall värderas utifrån konkurrenskraft och omstruktureringsbehov (läs nedskärning av offentlig sektor och privatisering). Det hela görs för att försöka rädda det europeiska bankkapitalet och ett eurosystem som befinner sig i fritt fall, vilket redan har lett till omfattande nedskärningar av offentlig sektor, kraftiga lönesänkningar och ökande arbetslöshet mm i länder i EU:s periferi som Grekland, Irland och Portugal.

För att tvinga på medlemsländerna Europluspakten föreskriver det Europeiska rådet att deltagande medlemsländer ”åtar sig att överföra EU:s finanspolitiska regler enligt stabilitets- och tillväxtpakten till den nationella lagstiftningen. Medlemsstaterna kommer att kunna välja vilket specifikt nationellt rättsligt instrument, som ska användas, men skall se till att det är bindande och av varaktig karaktär, t.ex. konstitution eller ramlag” (Europeiska rådet 25 mars).

Om Sverige ansluter sig till Europluspakten vet vi inte om Anders Borg försöker få igenom åtstramningspolitiken genom en ändring i Sveriges grundlag eller genom en ramlag i riksdagen.

I eurolandet Frankrike är valet av anpassning redan gjort. President Sarkozy och premiärminister Fillon lade 16 mars fram ett förslag till förändring av den franska grundlagen (Nr 3253), som syftar till att ”skapa ett nytt juridiskt och hållbart instrument för att balansera de offentliga finanserna” som överordnas budgetpolitiken och som sätter ett tak varje år för hur mycket som skall avsättas till offentlig sektor och socialförsäkringssystemen. Vilka konsekvenserna kommer att bli för offentlig sektor, skolan, pensionerna, arbetslöshetsunderstödet skall debatteras i nationalförsamlingen den 3 maj. Det handlar om att minska det offentliga underskottet från 7 procent till 3 procent 2013, vilket betyder nedskärningar på 20 miljarder euro årligen.

De franska oppositionspartierna har i media högljutt protesterat mot Europluspakten, men det märkliga är att de i stort sett inte sagt ett ord om Sarkozy’s förslag till grundlagsändring. Det franska socialistpartiet säger att de vill ha ”en femårig offentlig budgetlag” och ”att en förutsättning för alla åtgärder är en återupprättande av de offentliga finanserna”, men detta skall tydligen ske inom EU:s ram. Kommunistpartiet (PCF), Vänsterpartiet (PG) och det Nya antiliberala partiet (NPA) säger alla att Europluspakten kommer att leda till social tillbakagång och nedskärningar, men de har ännu inte upplyst väljarna om innebörden i Sarkozy’s grundlagsförslag. Det är endast det lilla Oberoende arbetarpartiet (POI), som är ett EU-motståndarparti, som protesterar och som driver en namninsamlingskampanj mot grundlagsändringen.

Under liknande politiska förhållanden drev Sakozy igenom den andra kosmetiskt förändrade versionen av Lissabonfördraget 2008 i stort sett utan att informera det franska folket, som tidigare i en folkomröstning sagt nej till den ursprungliga versionen. Nu är det dags igen. Under maj och juni skall förslaget Nr 3253 behandlas i nationalförsamlingen och senaten. För att slutligen genomföra grundlagsändringen måste regeringen till i juli sammankalla en ”kongress” i Versailles av alla senats- och nationalförsamlingsledamöter. För att grundlagsändringen skall gå igenom måste 60 procent av ledamöterna vara för den. Hittills har Sarkoy’s provokation inte lett till någon serös debatt vare sig i Frankrike eller i övriga medlemsländer.

Jan-Erik Gustafsson