2011-06-11

Svenskt ordförandeskap
Från och med den 1 januari 2001 och ett halvår framåt var Sverige ordförande i EU för första gången. Sveriges fyra prioriteringar började alla på ”E” nämligen employment (sysselsättning), equality (jämställdhet), environment (miljö) och enlargement (utvidgning). När UD hade ett möte med frivilliga organisationer i november 2000, var jag där som representant för Folkrörelsen Nej till EU. Då hade utrikesminister Anna Lindh lagt till ett femte ”E” nämligen entusiasm! Jag kände ingen entusiasm.

Samma eftermiddag var jag på en konferens om ordförandeskapet i riksdagshuset. Där bestod deltagarna av riksdagsledamöter, EU-parlamentariker och tjänstemän från kommissionen. Då redogjordes också för ett femte ”E”, men inte entusiasm utan ESDP, d v s europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Således ett budskap till folket och ett annat till kollegorna i EU.

Två nätverk
Redan tidigt på hösten 2000 bildades ett nätverk i Göteborg med EU-kritiska organisationer för att förbereda gemensamma aktiviteter – framför allt en demonstration - under toppmötet i Göteborg 15-16 juni året därpå. Vi blev inbjudna till ett möte i Stockholm av bl a Jordens vänner. De ville att vi skulle kunna ha en bredare demonstration som även vände sig till de som var för EU. Jag tyckte det var svårt att se någon gemensam nämnare och undrade vad demonstrationen skulle stå för. På mötet fanns representanter för AFA, som deklarerade att de skulle vara maskerade under demonstrationen, då de var rädda för att bli antastade av rasister. En dansk deltagare tyckte att om man var så rädd, så borde man stanna hemma.

Mötet i Stockholm resulterade i att ytterligare ett nätverk ”Göteborgsaktionen” bildades. Göteborgsnätverket beslöt att inte acceptera maskerade personer i demonstrationen.

Finansministermöte i Malmö
Den 20-21 april 2001 var det ECOFIN-möte i Malmö. Jag var inbjuden som en av talarna. Vi samlades i en park strax utanför centrum. Där hölls tal och sedan tågade vi – cirka 1 500 personer – genom staden eskorterade av ridande poliser. Jag tyckte att det var konstigt att vi skulle gå genom ett bostadsområde, där det knappast fanns några människor på gatorna. Det visade sig senare att polisen ändrat marschplanen utan att demonstrationsledningen visste om det.

Plötsligt fick jag se en mängd piketer och polishästar på en tvärgata. De väntade på att klippa av den sista tredjedelen av tåget och i bussar föra dessa demonstranter bort från centrum. Det var rena bakhållet. Det blev mycket skriverier om hur demonstranterna behandlades.

Polisen ville ha samarbeta
Polisen i Göteborg ville samarbeta med aktivisterna. Jag ingick i demonstrationsledningen för Göteborgsnätverket och deltog därför i några möten med polisen. Jag berättade om mina erfarenheter från Malmö och sa att så kan man inte bete sig om vi ska kunna ha något förtroende för polisen. De höll med. Vi sa också ifrån att vi inte ville ha några civilklädda poliser i vårt demonstrationståg. Av polisen fick vi reda på att ”Reclaim the street” planerat att ha möte utanför Stora Teatern klockan 8 på fredagskvällen, då vårt tåg skulle passera där. Det gjorde mig orolig. Jag ville inte att de skulle förstöra vår demonstration.

Regeringen ville ha dialog
Regeringen med Göran Persson i spetsen ville ha dialog med aktivisterna. De ville visa för omvärlden att i Sverige har vi dialog och inte konfrontation. Den 13 juni samlades vi i universitetets aula. Jag fick på min lott att ställa frågor om EU:s säkerhetspolitik. Jag kan inte komma ihåg att vi fick ut något av det mötet. Det verkade mera vara ett PR-jippo för regeringen.

Skolor uppläts för tillresande
Sent omsider fick vi tillåtelse att inkvartera våra gäster i vissa skolor. Vårt nätverk hade framför allt kontakt med EU-kritiska organisationer i Norden. De kom i bussar. Vi förfogade över skolor utanför centrum. Göteborgsaktionen hänvisades till Schillerska och Hvitfeldtska gymnasierna mitt i centrum. Det förvånade mig. Men det fick sin förklaring.

Redan på torsdag eftermiddag omringades Hvitfeldtska med containrar och de som befann sig där stängdes inne. Ett annorlunda bakhåll! När jag hörde om detta på radion, så tänkte jag med en gång att nu blir det bråk. Det här var inte ett sätt att föra dialog mellan samhällets företrädare och aktivisterna. Schillerska belägrades av poliser under lördagsnatten och tvingade de som sov där ut på skolplanen i regnet.

Inga sådana övergrepp skedde på våra skolor. Men så visste också polisen att representanter för s k autonoma grupper fanns bland Göteborgsaktionens deltagare. Men det försvarar absolut inte polisens agerande.

Debatt med förhinder i Nordstan
Klockan 12.00 på fredagen skulle jag debattera EU-frågor med vice statsminister Lena Hjelm Wallén i Nordstan. Fredrik Belfrage skulle vara moderator. Vi hann prata lite om upplägget och skulle just börja, när vi fick besked om att genast lämna byggnaden. Det var upplopp på Avenyn och hela shoppingcentret skulle stängas. Jag rusade ut medan ministern med följe fördes ner i någon källargång. Det var en hemsk upplevelse.

På vägen till Nej till EU:s kansli vid Järntorget passerade jag poliser och aktivister i bråk vid en bro över vallgraven. Klockan ett började ett nordiskt seminarium i Folkets Hus med deltagare från våra systerorganisationer. EU-parlamentarikern Jens Peder Bonde var inbjuden som talare. Men han befann sig på Sahlgrenska för att besöka redaktören för Notat (dansk EU-kritisk tidning). Denne hade fallit ihop på en presskonferens inne på toppmötet och dog på sjukhuset. En talare från Nei til EU i Norge kom inte. Vi fick improvisera så gott det gick. Jag lyckades få Drude Dahlerup att hoppa in. Det blev ett bra möte trots allt.

Demonstration mot EU
Några timmar senare samlades vi på Järntorget för den stora demonstrationen mot EU. 25 000 deltog. Vi tågade genom centrum till Götaplatsen. Där höll Per Gahrton, Gudrun Schyman, Hans Lindqvist, m fl tal. Janne Strömberg och jag höll i mötet. Det var en fantastisk känsla att stå uppe på konstmuseets trappa och se ut över den enorma människomassan. Allt hade fungerat så bra.

Vi hade hållit på knappt en timme när vi fick besked att polisen hade skjutit en aktivist vid Vasaplatsen och det oklart om han levde. Det var svårt att ta in. Hur kunde svensk polis skjuta en ung demonstrant? Det föreföll overkligt. Vi fortsatte mötet som planerat. När det var slut meddelade vi vad som hänt och att polisen ville att alla som samlats på Götaplatsen inte skulle gå mot Vasaplatsen utan söka andra vägar hem.

Artistgala
På lördagskvällen hade vårt nätverk arrangerat en artistgala med bl a Mikael Wiehe. Innan galan skulle jag tillsammans med några andra fira en väninna som fyllde år. Vi hade trevligt tillsammans och åt en god middag på Gillestugan vid Järntorget. Strax innan vi skulle gå fick vi se en massa ridande poliser och piketer utanför fönstret.

Det visade sig snart att cirka 800 poliser omringat Järntorget, därför att det pågick en sittdemonstration på torget bestående av högst 50 personer. Vi försökte ta oss ut, men det gick inte. Jag talade med en av poliserna som uppenbarligen var mycket nervös. Han sa att vi inte fick lämna restaurangen. De misstänkte att det fanns en man med vapen där inne.

Så småningom fick vi tillåtelse att via smågator ta oss över till Folkets hus och artistgalan. På grund av polisens agerande var det många som inte kunde ta sig in på galan. Det var en besvikelse. Men vi som var där hade en fin kväll.

Slutkommentar
Det var svårt att smälta allt som hände under dessa dagar 13 – 16 juni 2001 i Göteborg. Först och främst var vi väldigt nöjda med Göteborgsnätverkets arrangemang och inte minst den stora demonstrationen på fredagskvällen. Det är fortfarande den största demonstrationen i Sverige mot EU. Samtidigt var vi väldigt missnöjda med att budskapet inte nådde fram i TV och tidningar. Media fokuserade på allt våld och inget annat verkade vara av intresse trots den stora demonstrationen och många seriösa seminarier under dessa dagar.

Ingela Mårtensson