Tio år efter Göteborgstoppmötet – säg upp EU-medlemskapet
2011-06-13
I veckan är det tio år sedan EU-toppmötet i Göteborg under det
svenska ordförandeskapet. Inför tioårsdagen ägnar sig media att
skriva spaltmeter med återblickar och intervjuer av ledande personer
som var inblandade i vad toppmötet blev mest känt för,
Göteborgskravallerna. För stora delar av demonstranterna blev
dagarna i Göteborg tillfället att protestera och föra fram
globaliseringskritik under det allmänna temat ”en annan värld är
möjlig”. Då liksom nu i reportagen ställs sällan eller aldrig frågan
om Sverige skall fortsätta och vara medlem i EU, och vad EU betyder
för den nationella demokratin. Det leder till en bekväm position för
det EU-anpassade maktetablissemanget.
Världen har inte blivit bättre sedan 2001. Åren efter Göteborg har
EU skaffat sig utökade juridiska möjligheter på medlemsstaternas
bekostnad som lett fram till EU:s konstitution, Lissabonfördraget.
Trots ett nej till fördraget i folkomröstningar i Frankrike,
Nederländerna och Irland godkände den svenska riksdagen
Lissabonfördraget den 20 november 2008, praktiskt taget utan en
folklig debatt. Fördraget definierar den nyliberala ekonomiska
storföretagspolitik som är EU:s kärna in i de minsta detaljer. Att
driva en klassisk socialdemokratisk politik är fördragsmässigt inte
längre möjligt. Aldrig har den finansiella, ekonomiska, militära,
polisiära, socialpolitiska makten till stöd för den nyliberala
politiken varit så centraliserat till EU och dess institutioner som
nu. Medlemsländernas parlament är den stora förloraren, vilket visar
sig sjunkande nationellt valdeltagande.
Samtidigt har den finansiella och ekonomiska krisen efter den
amerikanska banken Leman Brothers konkurs lett till att EU står på
randen till kollaps, vilket t.o.m. ledande EU-politiker fruktar i
uttalande i den internationella pressen. Alla de brister
EU-motståndare och EU-kritiker framförde om euro-systemet visar sig
nu. När valutan inte får skrivas ner återstår bara en s.k.
interndevalvering, dvs sänkta löner, nedskärningar i de sociala
systemen och utförsäljningar och privatiseringar för Grekland,
Irland, Portugal, Spanien etc.
År 2001 bestämde världens ekonomiska polis Internationella
valutafonden (IMF) inte den ekonomiska politiken inom EU. Däremot
var IMFs och Världbankens avregleringspolitik den ekonomiska bibeln
för fattiga länder och de s.k. framväxande ekonomierna. Nu styr IMF
tillsammans med EU-kommissionen och Europeiska centralbanken, den
s.k. Trojkan, över EU:s krisländer.
Den 5 juni var det val i Portugal efter det att ”socialisten”
Sokrates under våren tvingats till regeringsupplösning efter ett
antal impopulära nedskärningsprogram. Men i början av maj lade
Trojkan fram ett åtstramningsprogram som portugisiska politiker
avkrävdes att underkasta sig för att kunna få ett stödpaket på 78
miljarder euro. Redan före valdagen förklarade de tre stor
portugisiska partierna (PS, PDS, CDS) att de accepterar Trojkans
diktat, koalitionen CDU (i vilket kommunistpartiet ingår) samt ett
vänsterblock sade sig vilja omförhandla statsskulden, och endast ett
mindre vänsterpartiet (POUS) krävde ett tillbakadragande. Endast 55
procent av väljarna gick och röstade. Sokrates socialistparti (PS)
tappade 1 miljon röster samtidigt som de två stora borgerliga
partierna (PDS, CDS) vann 550 000 röster. När inget alternativ till
Trojkans diktat fanns valde ett stort antal löntagare, småföretagare
studenter och arbetslösa sofflocket. Redan dagen efter valet sade
den tillträdande premiärministern Pedro Passos Coelho att han ämnar
genomföra Trojkans diktat.
Valet i Portugal visar den djupa sociala, politiska och
institutionella kris som EU befinner sig i tio år efter toppmötet i
Göteborg som nu berör hela samhället och visar på krisen i
nationella demokratiska representativa systemen. Å ena sidan kan
löntagare, arbetslösa, familjer, pensionärer konstatera att
”socialister” som Sokrates, Papandreou, Zapatero och borgerliga
ledare som Merkel, Zarkosy, Berlusconi, Passos Coelho eller
Reinfeldt tillämpar samma förödande regeringspolitik som styrs av EU
och IMF för att uppfylla kraven från en konkursmässig
kapitalistklass. Å andra sidan konstaterar företagsledare, bankirer
och spekulatörer att det ökade motståndet från löntagare,
småföretagare, studenter, arbetslösa att EU-regeringarna inte har
lyckts att driva åtstramningspolitiken tillräckligt brutalt för att
skydda bank- och företagskapitalet från förluster och säkra
fortsatta vinster och inkomster.
Brutaliseringen skall lösas genom ytterligare centralisering.
ECB-chefen Jean-Claude Trichet säger den 2 juni ”att det är
brådskande att förstärka reglerna för att förhindra slapphet i
budgetprocessen” och vidare” de europeiska myndigheterna (...)
skulle kunna och borde i uppenbara fall själva fatta beslut som rör
nivån i den berörda ekonomin” och ”ha rätt att motsätta sig
medlemsländers veto i vissa nationella politiskt-ekonomiska beslut”
särskilt ”de viktigaste principiella utgifterna i budgeten”.
Detta är klarspråk. De nationella parlamenten har redan förlorat
mycket och ägnar sig numera åt att införliva 1000-tals EU- direktiv
samt att respektera Lissabonfördraget. Genom EU-styrning av
budgetsprocessen håller de nationella politikerna på att förlora det
sista skalet till skydd för suveräniteten. Jean-Claude Trichet
lösning på krisen i den representativa demokratin är att undertrycka
demokratin ytterligare.
Tio år efter Göteborg är det dags att säga nej till den brutala och
anti-demokratiska åtstramningspolitiken och säga upp
EU-medlemskapet.
Jan-Erik Gustafsson