2011-06-13

I veckan är det tio år sedan EU-toppmötet i Göteborg under det svenska ordförandeskapet. Inför tioårsdagen ägnar sig media att skriva spaltmeter med återblickar och intervjuer av ledande personer som var inblandade i vad toppmötet blev mest känt för, Göteborgskravallerna. För stora delar av demonstranterna blev dagarna i Göteborg tillfället att protestera och föra fram globaliseringskritik under det allmänna temat ”en annan värld är möjlig”. Då liksom nu i reportagen ställs sällan eller aldrig frågan om Sverige skall fortsätta och vara medlem i EU, och vad EU betyder för den nationella demokratin. Det leder till en bekväm position för det EU-anpassade maktetablissemanget.

Världen har inte blivit bättre sedan 2001. Åren efter Göteborg har EU skaffat sig utökade juridiska möjligheter på medlemsstaternas bekostnad som lett fram till EU:s konstitution, Lissabonfördraget. Trots ett nej till fördraget i folkomröstningar i Frankrike, Nederländerna och Irland godkände den svenska riksdagen Lissabonfördraget den 20 november 2008, praktiskt taget utan en folklig debatt. Fördraget definierar den nyliberala ekonomiska storföretagspolitik som är EU:s kärna in i de minsta detaljer. Att driva en klassisk socialdemokratisk politik är fördragsmässigt inte längre möjligt. Aldrig har den finansiella, ekonomiska, militära, polisiära, socialpolitiska makten till stöd för den nyliberala politiken varit så centraliserat till EU och dess institutioner som nu. Medlemsländernas parlament är den stora förloraren, vilket visar sig sjunkande nationellt valdeltagande.

Samtidigt har den finansiella och ekonomiska krisen efter den amerikanska banken Leman Brothers konkurs lett till att EU står på randen till kollaps, vilket t.o.m. ledande EU-politiker fruktar i uttalande i den internationella pressen. Alla de brister EU-motståndare och EU-kritiker framförde om euro-systemet visar sig nu. När valutan inte får skrivas ner återstår bara en s.k. interndevalvering, dvs sänkta löner, nedskärningar i de sociala systemen och utförsäljningar och privatiseringar för Grekland, Irland, Portugal, Spanien etc.

År 2001 bestämde världens ekonomiska polis Internationella valutafonden (IMF) inte den ekonomiska politiken inom EU. Däremot var IMFs och Världbankens avregleringspolitik den ekonomiska bibeln för fattiga länder och de s.k. framväxande ekonomierna. Nu styr IMF tillsammans med EU-kommissionen och Europeiska centralbanken, den s.k. Trojkan, över EU:s krisländer.

Den 5 juni var det val i Portugal efter det att ”socialisten” Sokrates under våren tvingats till regeringsupplösning efter ett antal impopulära nedskärningsprogram. Men i början av maj lade Trojkan fram ett åtstramningsprogram som portugisiska politiker avkrävdes att underkasta sig för att kunna få ett stödpaket på 78 miljarder euro. Redan före valdagen förklarade de tre stor portugisiska partierna (PS, PDS, CDS) att de accepterar Trojkans diktat, koalitionen CDU (i vilket kommunistpartiet ingår) samt ett vänsterblock sade sig vilja omförhandla statsskulden, och endast ett mindre vänsterpartiet (POUS) krävde ett tillbakadragande. Endast 55 procent av väljarna gick och röstade. Sokrates socialistparti (PS) tappade 1 miljon röster samtidigt som de två stora borgerliga partierna (PDS, CDS) vann 550 000 röster. När inget alternativ till Trojkans diktat fanns valde ett stort antal löntagare, småföretagare studenter och arbetslösa sofflocket. Redan dagen efter valet sade den tillträdande premiärministern Pedro Passos Coelho att han ämnar genomföra Trojkans diktat.

Valet i Portugal visar den djupa sociala, politiska och institutionella kris som EU befinner sig i tio år efter toppmötet i Göteborg som nu berör hela samhället och visar på krisen i nationella demokratiska representativa systemen. Å ena sidan kan löntagare, arbetslösa, familjer, pensionärer konstatera att ”socialister” som Sokrates, Papandreou, Zapatero och borgerliga ledare som Merkel, Zarkosy, Berlusconi, Passos Coelho eller Reinfeldt tillämpar samma förödande regeringspolitik som styrs av EU och IMF för att uppfylla kraven från en konkursmässig kapitalistklass. Å andra sidan konstaterar företagsledare, bankirer och spekulatörer att det ökade motståndet från löntagare, småföretagare, studenter, arbetslösa att EU-regeringarna inte har lyckts att driva åtstramningspolitiken tillräckligt brutalt för att skydda bank- och företagskapitalet från förluster och säkra fortsatta vinster och inkomster.

Brutaliseringen skall lösas genom ytterligare centralisering. ECB-chefen Jean-Claude Trichet säger den 2 juni ”att det är brådskande att förstärka reglerna för att förhindra slapphet i budgetprocessen” och vidare” de europeiska myndigheterna (...) skulle kunna och borde i uppenbara fall själva fatta beslut som rör nivån i den berörda ekonomin” och ”ha rätt att motsätta sig medlemsländers veto i vissa nationella politiskt-ekonomiska beslut” särskilt ”de viktigaste principiella utgifterna i budgeten”.

Detta är klarspråk. De nationella parlamenten har redan förlorat mycket och ägnar sig numera åt att införliva 1000-tals EU- direktiv samt att respektera Lissabonfördraget. Genom EU-styrning av budgetsprocessen håller de nationella politikerna på att förlora det sista skalet till skydd för suveräniteten. Jean-Claude Trichet lösning på krisen i den representativa demokratin är att undertrycka demokratin ytterligare.

Tio år efter Göteborg är det dags att säga nej till den brutala och anti-demokratiska åtstramningspolitiken och säga upp EU-medlemskapet.



Jan-Erik Gustafsson