José Manuel Barosso – en retorisk svindlare
2011-08-06
Det gick knappt en vecka innan det visat sig att EU:s stats- och
regeringschefers beslut på EU-toppmötet 21 juli om en ny
räddningsfond på 440 miljarder euro visat sig otillräckligt. Den
s.k. marknaden har alltmer tappat förtroende för Italiens ekonomi,
som har ett offentligt skuldberg på
1 900 miljarder euro. Banker i Tyskland, Frankrike och
Storbritannien sitter på italienska statsobligationer som
tillsammans utgör en summa som är större än vad bankerna tillsammans
har för Grekland, Portugal och Irland. Under veckan har därför
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barosso skrivit två
påtagligt skarpt formulerade brev till medlemsländernas regeringar
och aktualiserat att räddningsfondens kapital måste utvidgas.
Men har Barosso och hans kommission längre någon trovärdighet? Så
här uttalade han sig 5 februari 2009 i den tyska tidningen Die Zeit:
”Euron är inte i fara. Situationen är betydligt sämre utanför
eurozonen än inom den. Euron är ett viktigt skyddsvärn. Jämför hur
Island och Irland har utvecklats”.
Ca 20 månader efter uttalandet föll Irlands ekonomi ihop. I slutet
av september 2010 förkunnade den irländska regeringen att dess
banker behöver ytterligare 50 miljarder euro, vilket ökade
budgetunderskottet för 2010 till 32 procent av BNP. Under trycket
från Bryssel och de finansiella marknaderna (precis som Grekland
tidigare) sattes Irland under benhård kontroll av den s.k. Trojkan
dvs. Internationella valutafonden, Europeiska Centralbanken och
EU-kommissionen. I utbyte för en ”nödhjälp” på 85 miljarder euro
(varav 15 miljarder skulle hämtas direkt ur landets pensionskassor)
påtvingade Trojkan Irland en plan för budgetnedskärning på 10
miljarder euro och ökade skatter. Som bl.a. bestod av; sänkt lön för
offentligt anställda på 5-15 procent, minskning av minimilönen från
8.65 till 7,65 euro per timma, och en höjning av momsen från 21 till
24 procent under tre år. I januari 2011 avgick nio ministrar och
nyval följde. Det ledande regeringspartierna Fianna Fail och de
Gröna mer eller mindre sopades bort av väljarna, och ersattes av en
koalition i vilket det socialdemokratiska partiet (Labour) har en
viktig roll. De nya koalitionspartierna hade redan för valet
försäkrat sin lydnad till Trojkans diktat. Tidigare berömde
EU-kommissionen och Barosso Irland som EU:s tigerekonomi. Nu är
landets ekonomi i fritt fall och folket, framförallt ungdomen,
tvingas på nytt söka arbete utanför landet för försöka undvika att
hamna i armod och fattigdom.
Efter Irland blev det Portugals tur. Idag är det Italien som står på
randen till avgrunden och de finansiella spekulatörerna slår vad om
eurosystemets fullständiga sammanbrott. Euron som något slags
skyddsvärn och reserverat paradis för ett alltmer ruttnande globalt
ekonomiskt system?
Eller hellre euron som ett finansiellt vapen som hotar och beskjuter
löntagare och folk? Man bör kanske ställa frågan till Barosso och
hans EU-anhängare om inte EU med dess fördrag alltmer kommit att
likna underjorden eller helvetet? Att vara tyst och lydigt
underkasta sig Trojkans diktat och inte se eller öppet diskutera
dess konsekvenser har blivit ett allt större moraliskt och etiskt
problem, så även för svenska politiker.
Jan-Erik Gustafsson