2011-08-06
Det gick knappt en vecka innan det visat sig att EU:s stats- och regeringschefers beslut på EU-toppmötet 21 juli om en ny räddningsfond på 440 miljarder euro visat sig otillräckligt. Den s.k. marknaden har alltmer tappat förtroende för Italiens ekonomi, som har ett offentligt skuldberg på
1 900 miljarder euro. Banker i Tyskland, Frankrike och Storbritannien sitter på italienska statsobligationer som tillsammans utgör en summa som är större än vad bankerna tillsammans har för Grekland, Portugal och Irland. Under veckan har därför EU-kommissionens ordförande José Manuel Barosso skrivit två påtagligt skarpt formulerade brev till medlemsländernas regeringar och aktualiserat att räddningsfondens kapital måste utvidgas.

Men har Barosso och hans kommission längre någon trovärdighet? Så här uttalade han sig 5 februari 2009 i den tyska tidningen Die Zeit: ”Euron är inte i fara. Situationen är betydligt sämre utanför eurozonen än inom den. Euron är ett viktigt skyddsvärn. Jämför hur Island och Irland har utvecklats”.

Ca 20 månader efter uttalandet föll Irlands ekonomi ihop. I slutet av september 2010 förkunnade den irländska regeringen att dess banker behöver ytterligare 50 miljarder euro, vilket ökade budgetunderskottet för 2010 till 32 procent av BNP. Under trycket från Bryssel och de finansiella marknaderna (precis som Grekland tidigare) sattes Irland under benhård kontroll av den s.k. Trojkan dvs. Internationella valutafonden, Europeiska Centralbanken och EU-kommissionen. I utbyte för en ”nödhjälp” på 85 miljarder euro (varav 15 miljarder skulle hämtas direkt ur landets pensionskassor) påtvingade Trojkan Irland en plan för budgetnedskärning på 10 miljarder euro och ökade skatter. Som bl.a. bestod av; sänkt lön för offentligt anställda på 5-15 procent, minskning av minimilönen från 8.65 till 7,65 euro per timma, och en höjning av momsen från 21 till 24 procent under tre år. I januari 2011 avgick nio ministrar och nyval följde. Det ledande regeringspartierna Fianna Fail och de Gröna mer eller mindre sopades bort av väljarna, och ersattes av en koalition i vilket det socialdemokratiska partiet (Labour) har en viktig roll. De nya koalitionspartierna hade redan för valet försäkrat sin lydnad till Trojkans diktat. Tidigare berömde EU-kommissionen och Barosso Irland som EU:s tigerekonomi. Nu är landets ekonomi i fritt fall och folket, framförallt ungdomen, tvingas på nytt söka arbete utanför landet för försöka undvika att hamna i armod och fattigdom.

Efter Irland blev det Portugals tur. Idag är det Italien som står på randen till avgrunden och de finansiella spekulatörerna slår vad om eurosystemets fullständiga sammanbrott. Euron som något slags skyddsvärn och reserverat paradis för ett alltmer ruttnande globalt ekonomiskt system?

Eller hellre euron som ett finansiellt vapen som hotar och beskjuter löntagare och folk? Man bör kanske ställa frågan till Barosso och hans EU-anhängare om inte EU med dess fördrag alltmer kommit att likna underjorden eller helvetet? Att vara tyst och lydigt underkasta sig Trojkans diktat och inte se eller öppet diskutera dess konsekvenser har blivit ett allt större moraliskt och etiskt problem, så även för svenska politiker.

Jan-Erik Gustafsson