2011-10-30

Eurozonens stats- och regeringschefer enades efter en nattmangling tidigt på torsdagsmorgonen i förra veckan om en strategi för att hantera den allt djupare eurokrisen. De 15 sidor som publicerades efter toppmötet rymmer gott om principiella ståndpunkter och avsiktsförklaringar, men betydligt färre detaljer hur undsättningen av euron ska genomföras i praktiken.

Räddningspaketet innehåller tre huvudbeståndsdelar:

För det första ska Europas banker och finansbolag stärka sin kapitalbas med sammanlagt över 100 miljarder euro. Kapitaltäckningen ska uppgå till minst 9 procent av de riskviktade tillgångarna den 30 juni 2012.

- Det betyder att väldigt många banker i Europa kommer att bli nationaliserade, man kanske inte kommer att ha privata ägare som är villiga att stoppa in så mycket pengar som behövs. Det är många banker där ute som är långt ifrån att klara av de här kraven, säger SEB:s vd Annika Falkengren till Svenska Dagbladet.

Enligt den europeiska bankmyndigheten EBA, European Banking Authority, måste till exempel Greklands och Spaniens banker stärka sin kapitalbas med 30 respektive 26 miljarder euro. De fyra svenska storbankerna, SEB, Handelsbanken, Nordea och Swedbank, behöver 1,4 miljarder euro, enligt EBA.

För det andra ska bankerna skriva av hälften av sina lån till Grekland. Skuldnedskrivningen avser statspapper som innehas av banker och pensionsfonder. Det beräknas leda till att Greklands statskuld sjunker från beräknade 180 procent av BNP till 120 procent år 2020. (Se särskild artikel.)

För det tredje ska EFSF, EU:s ”räddningsfond”, få stärkt förmåga att skydda krisdrabbade euroländers lån upp till 1.000 miljarder euro, cirka 9.100 miljarder kronor.

Det kan ske genom att EFSF, European Finacial Stability Facility, som i själva verket är ett Luxemburgbaserat företag med euroländerna som delägare, erbjuder försäkringar till dem som lånar ut pengar till euroländer i kris. Med garantier och försäkringar blir krisländernas lån billigare än om de är tvungna att direkt vända sig till finansmarknaden.

Vid sidan av EFSF skapas ett nytt instrument för investeringar i eurozonens statspapper; SPV, Special Purpose Vehicle. Även här saknas detaljer. SPV ska vara en fond eller bolag som ligger utanför EFSF. Här kan krisländer lägga sina statsobligationer. En del garanteras av EFSF, som också kan erbjuda låneförsäkringar till långivarna.

Vem som ska stå för pengarna är osagt. Inte en enda euro har skjutits till EFSF. Ändå talar euroländernas ledare om en ”förstärkning” från 440 till 1.000 miljarder euro. Dessutom är redan en betydande del intecknad. Kvar finns drygt 200 miljarder euro.

Enligt tidningen Financial Times är Kina, med världens största valutareserv på 3.200 miljarder dollar, berett att gå in med pengar i ”räddningsfonden”. Redan dagen efter eurotoppmötet var Klaus Regling, chefen för EFSF, i Peking för att locka Kina att hjälpa eurozonen ur skuldkrisen. Men den kinesiska statsledningen kommer att ställa krav på garantier – och de har inte sagt att EFSF-garantierna räcker. Då måste ägarna, euroländerna, träda in.

Flera experter varnar för att euroledarnas krispaket inom kort kan slitas i stycken när alla oklara detaljer i paketet ska redas ut och fyllas med innehåll.

Oklarheterna i ”räddningspaketet” beror på att EU är kompromisser mellan olika nationella intressen, där de stora medlemsländerna, framför allt Tyskland och Frankrike, alltid har mest att säga till om. Och Angela Merkel och Nicholas Sarkozy är oense om hur eurokrisen ska hanteras.

Däremot är Tyskland och Frankrike överens om att EU till följd av eurokrisen ska få mer makt över medlemsländerna. EU-toppmötet diskuterade förslag från EU-ordföranden Herman van Rompuy om EU-fördragen ska skrivas om för att öka styrningen av euroländernas finanspolitik. EU-toppmötet i mars nästa år ska besluta om process för förändring av fördragen ska inledas.

GÖSTA TORSTENSSON