Oklarheter kring euroledarnas krispaket
2011-10-30
Eurozonens stats- och regeringschefer enades efter en nattmangling
tidigt på torsdagsmorgonen i förra veckan om en strategi för att
hantera den allt djupare eurokrisen. De 15 sidor som publicerades
efter toppmötet rymmer gott om principiella ståndpunkter och
avsiktsförklaringar, men betydligt färre detaljer hur undsättningen
av euron ska genomföras i praktiken.
Räddningspaketet innehåller tre huvudbeståndsdelar:
För det första ska Europas banker och finansbolag stärka sin
kapitalbas med sammanlagt över 100 miljarder euro. Kapitaltäckningen
ska uppgå till minst 9 procent av de riskviktade tillgångarna den 30
juni 2012.
- Det betyder att väldigt många banker i Europa kommer att bli
nationaliserade, man kanske inte kommer att ha privata ägare som är
villiga att stoppa in så mycket pengar som behövs. Det är många
banker där ute som är långt ifrån att klara av de här kraven, säger
SEB:s vd Annika Falkengren till Svenska Dagbladet.
Enligt den europeiska bankmyndigheten EBA, European Banking
Authority, måste till exempel Greklands och Spaniens banker stärka
sin kapitalbas med 30 respektive 26 miljarder euro. De fyra svenska
storbankerna, SEB, Handelsbanken, Nordea och Swedbank, behöver 1,4
miljarder euro, enligt EBA.
För det andra ska bankerna skriva av hälften av sina lån till
Grekland. Skuldnedskrivningen avser statspapper som innehas av
banker och pensionsfonder. Det beräknas leda till att Greklands
statskuld sjunker från beräknade 180 procent av BNP till 120 procent
år 2020. (Se särskild artikel.)
För det tredje ska EFSF, EU:s ”räddningsfond”, få stärkt förmåga att
skydda krisdrabbade euroländers lån upp till 1.000 miljarder euro,
cirka 9.100 miljarder kronor.
Det kan ske genom att EFSF, European Finacial Stability Facility,
som i själva verket är ett Luxemburgbaserat företag med euroländerna
som delägare, erbjuder försäkringar till dem som lånar ut pengar
till euroländer i kris. Med garantier och försäkringar blir
krisländernas lån billigare än om de är tvungna att direkt vända sig
till finansmarknaden.
Vid sidan av EFSF skapas ett nytt instrument för investeringar i
eurozonens statspapper; SPV, Special Purpose Vehicle. Även här
saknas detaljer. SPV ska vara en fond eller bolag som ligger utanför
EFSF. Här kan krisländer lägga sina statsobligationer. En del
garanteras av EFSF, som också kan erbjuda låneförsäkringar till
långivarna.
Vem som ska stå för pengarna är osagt. Inte en enda euro har
skjutits till EFSF. Ändå talar euroländernas ledare om en
”förstärkning” från 440 till 1.000 miljarder euro. Dessutom är redan
en betydande del intecknad. Kvar finns drygt 200 miljarder euro.
Enligt tidningen Financial Times är Kina, med världens största
valutareserv på 3.200 miljarder dollar, berett att gå in med pengar
i ”räddningsfonden”. Redan dagen efter eurotoppmötet var Klaus
Regling, chefen för EFSF, i Peking för att locka Kina att hjälpa
eurozonen ur skuldkrisen. Men den kinesiska statsledningen kommer
att ställa krav på garantier – och de har inte sagt att
EFSF-garantierna räcker. Då måste ägarna, euroländerna, träda in.
Flera experter varnar för att euroledarnas krispaket inom kort kan
slitas i stycken när alla oklara detaljer i paketet ska redas ut och
fyllas med innehåll.
Oklarheterna i ”räddningspaketet” beror på att EU är kompromisser
mellan olika nationella intressen, där de stora medlemsländerna,
framför allt Tyskland och Frankrike, alltid har mest att säga till
om. Och Angela Merkel och Nicholas Sarkozy är oense om hur
eurokrisen ska hanteras.
Däremot är Tyskland och Frankrike överens om att EU till följd av
eurokrisen ska få mer makt över medlemsländerna. EU-toppmötet
diskuterade förslag från EU-ordföranden Herman van Rompuy om
EU-fördragen ska skrivas om för att öka styrningen av euroländernas
finanspolitik. EU-toppmötet i mars nästa år ska besluta om process
för förändring av fördragen ska inledas.
GÖSTA TORSTENSSON