Grekland tvingas strama åt än mer
2012-02-06
Efter beslutet om EU:s nya finanspolitiska fördrag, Merkozypakten,
vänds nu blickarna åter mot Grekland, det land som är hårdast
drabbat av eurokrisen. Grekland förhandlar parallellt, dels med
privata långivare, som banker och försäkringsbolag (som skott sig på
eurokrisen), om en nedskrivning av statsskulden, dels med den så
kallade trojkan, EU-kommissionen, ECB och IMF, om nästa ”nödlån”
till Grekland på 130 miljarder euro.
Trojkan kräver att Grekland stramar åt ännu mer för att godkänna
krislånet. Bland annat vill de att Grekland ökar privatiseringarna,
sänker minimilönen och semestertillägg samt sparar kraftigt på
hälso- och försvarsområdet. (Det senare är intressant eftersom
Lissabonfördraget, EU:s grundlag, kräver att medlemsstaterna ska öka
sina försvarsutgifter.)
På EU-toppmötet den 30 januari antog euroländernas stats- och
regeringschefer ett meddelande i vilket de uppmanar ”samtliga
politiska partier” i Grekland att ”oåterkalleligen” förbinda sig att
”följa programmet” (dvs. trojkans åtstramningsprogram) för att
”återupprätta trovärdigheten”.
I stället för att hjälpa till och lösa Greklands och andra krisande
euroländers problem kommer EU:s krispolitik i allmänhet och
Merkozypakten i synnerhet att förvärra dem, eftersom den stryper
efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra
åtstramningar.
Trots (eller på grund av) stenhårda åtstramningar växte Greklands
budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011,
visar färska siffror från regeringen i Aten. Samtidigt stiger
arbetslösheten kraftigt. Enligt Eurostat står nu hela 19 procent i
Grekland utan arbete.
Angela Merkel har föreslagit en radikal lösning på Greklands problem
att uppfylla de krav på besparingar, privatiseringar och andra
åtgärder som euroländerna ställt för att gå med på krislånen till
Grekland; att utse en särskild budgetkommissionär i Bryssel som får
vetorätt över den grekiska finanspolitiken.
Om inte Grekland styrdes av en icke-folkvald regering bestående av
”teknokrater” – experter, tjänstemän och ekonomer – under ledning av
den tidigare EU-kommissionären Mario Monti med specifika uppdrag att
genomföra många och på hemmaplan hårt kritiserade ekonomiska
reformer för att pressa ned budgetunderskottet och statsskulden, så
hade man kunna skriva att en sådan Brysselkommissionär kapar en
suveräns regerings möjlighet att bedriva en självständig politik.
Vad ska lyfta den grekiska ekonomin ur träsket? På den frågan har
Merkozypakten inget svar. Tvärtom. EU:s av Tyskland och Frankrike
dikterade krispolitik är enligt ekonomipristagaren Joseph Stieglitz
en ”självmordspakt”. En annan amerikansk ekonomipristagare, Paul
Krugman, säger att det egentliga problemet i Europa inte är den så
kallade skuldkrisen utan tvärtom en sparkris där alla håller igen.
Samtidigt som eurokrisen rullar på med oförminskad styrka, försäkrar
Greklands makthavare gång på gång att de kommer allt närmare
uppgörelser med såväl privata långivare som EU. Men eurons
tillskyndare blir alltmer misstrogna.
”Även om det blir en uppgörelse framstår det som alltmer troligt att
Grekland kommer att lämna eurozonen förr eller senare”, skriver
Affärsvärldens Johan Högberg (1 februari). ”Grekerna verkar ovilliga
att svälja den tyska sparmedicinen och sannolikt finns det en gräns
för hur länge ett land kan befinna sig i recession innan det helt
enkelt blir för mycket för befolkningen. Ett utträde skulle förvisso
vara mycket besvärligt och smärtsamt på kort sikt, men det skulle
samtidigt ge förutsättningar för en nystart.”
GÖSTA TORSTENSSON