2012-04-10

Aftonbladet avslöjade den 8 mars att två av den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklunds närmaste medarbetare när Sverige 2005 slöt ett avtal om militärt samarbete med Saudiarabien, statssekreterare Jonas Hjelm, och ordföranden i den kommitté som förhandlade med Saudiarabien, Kent Harrskog, direkt efter förhandlingar fått toppjobb hos vapentillverkaren Saab. För Saab, som är Sveriges största vapenexportör, innebar avtalet att företaget kunde sälja radarsystemet Erieye för omkring fem miljarder kronor till Saudiarabien.

Ett tredje exempel på en hög socialdemokratisk politisk tjänsteman som efter saudiavtalet gick över till vapenindustrin är Toni Eriksson som var Leni Björklunds pressekreterare när Saudiavtalet skrevs (tidigare var han socialdemokraternas presschef). Efter att han mellanspelat på pr-byrån Prime (som ägs av socialdemokraten Fredrik Fällman och där Saab var kund), rekryterades han 2008 som tillförordnad presschef på Saab.
Det finns bakom kulisserna en symbios mellan socialdemokratin och den svenska vapenindustrin, stick i stäv med den officiella socialdemokratiska retoriken som betonat fred och nedrustning och det socialdemokraternas kongressbeslut från 2005 om att ”handel med försvarsmateriel ska minska”.

Vad Aftonbladet inte avslöjade är Jan Nygren, som var statssekreterare i försvarsdepartementet 1988–1991 och samordningsminister 1994-96 samt ansvarig för krigsmaterielexporten 1995-96. 1996 fanns det ett brett stöd inom det socialdemokratiska partiet för att välja honom till partiledare som efterträdare till Ingvar Carlsson. Han valde att avstå från att kandidera och blev i stället senior advisor på Saab AB där han sedermera blev vice VD.

Socialdemokraternas nye partiordförande Stefan Löfven har, med stöd av Saab och regeringen Reinfeldt, varit drivande i att upprätta ett fackligt samarbete mellan Sverige och Brasilien till förmån för Jas Gripen. I ett gemensamt avtal deklareras att den brasilianska staten bör köpa svenskt.

Den 26 oktober 2009, drog Stefan Löfven, då ordförande i fackförbundet IF Metall, också igång en lobbykampanj för försvarsindustrin. I en artikel på DN debatt gick han till attack mot den socialdemokratiska nedrustnings-politiken och manade till kamp för att värna svensk vapenindustri. Om försvaret slutar köpa krigsmateriel från svenska företag så ”rycker man undan mattan” för industrin och därmed hotas tusentals jobb i Sverige, skrev Löfven i artikeln tillsammans med bland andra Alf Svensson, tidigare partiledare för Kristdemokraterna och Göran Persson, före detta statsminister och konsult på lobbyorganisationen JKL. Samma dag arrangerade Kristdemokraterna och IF Metall ett internt lobbyseminarium i riksdagen om behovet av att stödja den svenska försvarsindustrin.

Därför är det inte konstigt att Socialdemokraterna, trots att den moderate försvarsministern Sten Tolgfors tvingats avgå efter avslöjanden av det militära samarbetet med Saudiarabien, inte vill bryta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien.

- Jag vill inte ge några fromma förhoppningar om att vi säger upp avtalet om vi vinner valet, säger utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.

Med Stefan Löfven som ledare för Socialdemokraterna riskerar Sveriges röst i världen för fred och nedrustning riskerar att tystna helt. Det är omöjligt att se Stefan Löfven, tillika statsministerkandidat, på ett trovärdigt sätt företräda den traditionella svenska nedrustningspolitiken inom internationella nedrustningsforum.

- Stefan Löfvens fälttåg till stöd för svensk vapenindustri är så omfattande att det kan få vem som helst att framstå som en fredsduva, konstaterar Svenska Freds ordförande Anna Ek.

Stefan Löfvens entusiasm för EU är i sammanhanget konsekvent. EU är i färd med att upprätta en gemensam marknad för krigsindustrin och ska inrätta en Europeisk försvarsbyrå för att ”stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas”. Dessutom är medlemsländerna enligt EU:s egen grundlag – Lissabonfördraget – förpliktade till att rusta upp militärt. Eller som det står i EU-fördragets artikel 42.3: ”Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet.”

GÖSTA TORSTENSSON