2012-08-14

Det har varit en het protestsommar mot ”greklandiseringen” av Spanien. Den 10-11 juli demonstrerade kolgruvearbetare tillsammans med Madridbor i hundratusentals mot regeringen Mariano Rajoy’s beslut att dra in merparten av det statliga stödet på 300 miljoner till kolgruvesektorn, vilket hotar 30 000 jobb. Samma 11 juli lade regeringen Rajoy fram det fjärde spanska åtstramningsprogrammet sedan krisen tog fart på 65 miljarder euro under två år, vilket antogs av den spanska riksdagen ”Cortes” två dagar senare. Programmet innebär bl.a. indragning av ”julpremien den 13:e månadslönen” till spanska löntagare (motsvarar ca en sänkning av årsinkomsten med 7 procent), minskat antal semesterdagar, sämre arbetslöshetsersättning och en ökning av momsen från 18 till 21 procent.

När socialistregeringen Zapatero inledde åtstramningspolitiken i maj 2010 ökade den momsen från 16 till 18 procent, sänkte statsanställdas löner med 5 procent och fryste pensioner och barnbidrag, vilket innebar 15 miljarder euro i budgetnedskärningar. Därefter har i augusti 2011 ytterligare 5 miljarder sparats på försämrad läkemedelsersättning och privatisering av flygplatser. I december 2011 lade Rajoyregeringen fram ett sparpaket på 16,5 miljarder euro med inga nyanställningar i statlig sektor, lönestopp, frysning av redan låga minimilöner, försämringar i arbetsrätt, samt en tillfällig höjning av inkomstskatten under två år. Totalt uppger den spanska presskedjan ABC att de totala åtstramningarna på statlig och lokal nivå uppgår till den enorma summan 157,5 miljarder euro.

De centrala facken UGT och COOO förklarade Rajoyregeringens fortsatta stålbad för oacceptabelt och den 19 juli demonstrerade spanjorer på nytt i miljontals över hela landet. Protesterna skakade om hela det europeiska bygget, börserna föll kraftigt, och dagen efter beviljade euroländernas finansministrar Spanien 100 miljarder euro för att rädda ett havererande spanskt banksystem på villkor att det fjärde åtstramningsprogrammet strikt följdes. Samma dag förklarade sig provinsen Valencia bankrutt och vände sig till staten för nödhjälp. EU-parlamentets socialdemokratiske ordförande Martin Schultz fruktade ”en social explosion över hela Europa” och hänvisade särskilt till ungdomsarbetslösheten.

UGT och COOO’s svar blev att kalla samman 200 fackliga och civila organisationer från i stort sett alla sektorer av samhället till ett brett socialt möte i Madrid 25 juli. UGTs generalsekreterare konstaterade att i stort sett hela befolkningen utom en liten klick drabbas av budgetnedskärningarna, varför det nu var hög tid organisera sig för ett alternativ. I uttalandet från Madridmötet står bl.a. ”Den enda föreställningen regeringen har är att bringa ned underskottet. Man har glömt att gynna offentliga investeringar, den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Det hela leder obönhörligen till mer än sex miljoner arbetslösa vid årets slut. Och allt detta för att försöka vinna, och det utan framgång, de finansiella marknaderna och den Europeiska unionens förtroende, bara för att uppnå mera förakt”.
Uttalandet konstaterar att nu är tillfället kommit för att säga ”Tillräckligt”.

UGT, COOO och de sociala organisationer beslöt att organisera en omfattande social protestmarsch mot Madrid den 15 september från alla Spaniens hörn mot den rådande orättvisan. Uttalandet säger att ”Vi vänder oss omgående till regeringen för att kräva att den stoppar denna ineffektiva och orättvisa politik och för att den beslutar om en folkomröstning så att medborgarna får möjlighet att uttala sig om de åtgärder som genomförs. Om regeringen vägrar detta, kommer organisationerna på detta sociala möte att ordna folklig konsultation och vi kommer att agera som en konsekvens av denna. Man kan inte fortsätta som nu. Det är tillräckligt”.

Marschen mot Madrid lördagen 15 september har alla förutsättningar att skaka om den spanska regeringen. Men det stannar inte där. Starka krafter inom fackföreningsrörelsen vill att UGT och COOO samtidigt skall förbereda för en generalstrejk efter den 15 september.

Jordi Salvador Duch är sekreterare för UGT i Tarragona, en industristad söder om Barcelona. Han säger: ”För mig är inte folkomröstning nödvändig. Protesterna och demonstrationerna är redan en folkomröstning. Den här regeringen har ingen legitimitet, då den har övergivit all suveränitet och för att den sociala modell den försöker få på plats med krisen som ursäkt är en social modell i direkt motsats till löntagarnas och folkets intressen”.

Jan-Erik Gustafsson