2012-09-25                                          

 

Finansdepartement
103 33 Stockholm


2012-09-25   

Remissen utmynnar i förslaget att Riksdagen skall godkänna och frivilligt ansluta Sverige till euroländernas finanspakt med det officiella namnet enligt rubriken ovan, som euroländerna beslutade om 2 mars 2012.

När EU:s stormakter Tyskland och Frankrike presenterade ett ursprungligt förslag i december 2011 som ett sätt att hantera EMU-krisen krävde de en ändring av Lissabonfördraget, EU:s grundlagar, men Storbritannien satte sig på tvären. Under förhandlingarna som följde på toppmötet i december fram till toppmötet i mars i år fanns 5-6 hemligstämplade avtalsutkast. Förhandlingarna skedde utan någon som helst offentlig insyn. Resultatet har blivit ett mellanstatligt avtal för de 17 euroländerna som övriga EU-länder kan ansluta sig till. Storbritannien och Tjeckien har deklarerat att de inte kommer att ansluta sig. Finanspakten är tänkt att träda i kraft tidigast 1 januari 2013 eller när 12 av 17 euroländer har godkänt den i sina nationella parlament.

Remissen har sänts ut till enbart 20 remissinstanser, vilket kan tolkas så som att regeringen knappast vill ha någon omfattande offentligt debatt inför riksdagsbeslutet. Förutom Folkrörelsen Nej till EU och Unga Européer är det inga andra organisationer som representerar det svenska civilsamhället.

Ännu mera EU-styrd åtstramningspolitik
Finanspaktens syfte är att strama åt tyglarna för medlemsstaternas finanspolitik [offentliga utgifter och skatter]. EU-kommissionen får ökad makt och medel att kontrollera euroländernas budgetar så att de följer reglerna och underkänna budgetar som har för stora underskott. Om det strukturella underskottet [underskott som inte anses bero på konjunkturen] överstiger 0,5 procent av BNP kan de dömas till böter upp till en procent av BNP. Euroländerna blir skyldiga att skriva in kravet på budgetbalans i sina lagstiftningar, helst av ”konstitutionell karaktär”. En ”korrigeringsmekanism” ska införas i ländernas lag som automatiskt åtgärdar för stora underskott. EU-domstolen ges rätt att utdöma böter på upp till 0.1 procent av ett eurolands BNP, som efter talan i domstolen inte följt de åtstramningsåtgärder som krävs. Bötesbeloppet skall tillföras den permanenta krisfonden ESM, och för att ett euroland i framtiden skall kunna få stöd ur ESM måste det ha accepterat finanspaktens regler.

Socialdemokraternas krav för att Sverige frivilligt skall ansluta sig till finanspakten
Icke-euroländer som Sverige som ansluter sig till pakten blir inte bundna av budgetreglerna, om de inte själva vill. För att Sverige ska anslutas till euroländernas finanspakt har Socialdemokraterna ställt fyra krav:

* Finanspakten får inte medföra att Sverige överlämnar någon beslutanderätt från riksdagen om det finanspolitiska ramverket.
* Sverige måste ha tillträde till euroländernas toppmöten där finanspakten behandlas.
* Det måste finnas tydlig respekt för arbetsmarknadens parter i avtalet.
* Och allt det ska gälla även om finanspakten i framtiden blir en del av EU:s grundlag.

I fördragstextens ingress står det att ”länder med undantag” [dvs. EU-länder som inte är kvalificerade att delta i EMU:s tredje steg med överstatlig valuta och centralbank, typ Sverige] ”endast kan vara bundna av de bestämmelser i avdelningarna III och IV i detta fördrag som de förklarar sin avsikt att vara bundna av då de deponerar sitt ratifikationsdokument eller vid en senare tidpunkt”. Och i fördragets artikel 14 slås det fast att ”de fördragsslutande parter som är medlemsstater med undantag” ska finanspakten ”tillämpas från och med den dag då beslutet om upphävande av detta undantag får verkan, om inte den berörda fördragsslutande parten förklarar sin avsikt att vid en tidigare tidpunkt vara bunden av alla eller delar av bestämmelserna i avdelningarna III och IV i det här fördraget”.

Enligt Fredrik Reinfeldt har finanspaktens budgetrestriktioner ingen ”legal verkan för Sverige”. Men enligt brittiska The Telegraph sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel efter förhandlingarna att ”skuldbegränsningarna kommer att vara juridiskt bindande för de 25 undertecknarna. Några överträdelser kommer inte att vara möjliga”. Och webbtidningen EU Observer rapporterar att även undertecknare av finanspakten som inte infört euron, typ Sverige, kan bötfällas av EU-domstolen för regelbrott.

Det finns inga garantier för arbetsrätten. Den mycket vaga formulering som finns i avtalstexten återfinns i en inledande strecksats som förmodligen saknar juridiskt värde. I finanspaktens ingress står det att de fördragsslutande parterna ”beaktar behovet att vid genomförandet av detta fördrag respektera den särskilda roll som tillkommer arbetsmarknadens parter i enlighet med varje fördragsslutande parts lagstiftning eller nationella system”. Sådana, oftast till intet förpliktigande, skrivningar är inte ovanliga i EU-sammanhang. Ett exempel: I Lissabonfördragets rättighetsstadga erkänns strejkrätten som en grundläggande rättighet samtidigt hänvisar man till EU-domstolens rättspraxis, typ Lavaldomen, där konflikträtten har fått vika när den kolliderar med den inre marknadens ekonomiska friheter såsom fri rörlighet för utländska tjänsteföretaget.

Finanspakten bygger dessutom vidare på den så kallade europluspakt som euroområdets stats- och regeringschefer antog den 24-25 mars 2011 och som övriga EU-länder förutom Storbritannien, Tjeckien, Ungern och Sverige anslöt sig till. I europluspakten förbinder sig de deltagande staterna för att ”främja konkurrenskraften” att ”säkerställa att kostnadsutvecklingen ligger i linje med produktiviteten”, att ”se över lönesättningsarrangemangen och vid behov centraliseringsgraden i förhandlingsprocessen samt indexeringsmekanismer”, samt att hålla tillbaka lönerna i offentlig sektor, eller som EU-byråkraterna skriver ”säkerställa att löneavtalen i den offentliga sektorn stöder insatserna för konkurrenskraft i den privata sektorn”. Vidare ska de deltagande medlemsstaterna genomföra reformer som ska öka flexibiliteten på arbetsmarknaden [flexicurity], genomföra skattereformer så att ”arbete lönar sig”, samt vidta åtgärder för att ”främja företagsklimatet” genom att ”minska byråkratin och förbättra regelverket” för företagen. Man ska genomföra en ”anpassning av pensionsvillkoren”, dvs. lägre pensioner och höjd pensionsålder, samt genomföra ”begränsning av förtidspensionssystemen”.

LO, TCO och Socialdemokraterna motsatte sig en svensk anslutning till europluspakten, vilket tvingade Fredrik Reinfeldt att hålla Sverige utanför. ”Jag angav att det finns en oro i Sverige för påverkan av vår lönebildning och för social dumpning,”, sade statsminister Reinfeldt under toppmötet.

Ett av kraven som socialdemokraterna ställer är att deltagande i finanspakten inte ska innebära en bakväg in i EMU för Sverige. Enligt Lissabonfördraget är alla EU-länder förpliktigade att gå med i euron utom Storbritannien och Danmark, som har undantag inskrivna i fördraget. Sverige försökte förhandla till sig ett sådant undantag i medlemskapsförhandlingarna före inträdet i EU 1995, men fick nej från dåvarande EU-länderna.

Men juridiskt sett har Sverige kunnat stå utanför euron eftersom Sverige har valt att inte uppfylla ett av inträdeskraven: Den svenska kronan har inte knutits till EU:s växelkursmekanism ERM och uppfyller därmed inte EU:s krav på stabil växelkurs. Och fördraget kräver ERM-deltagande i två år för att ett land ska kvalificera sig [samt lågt budgetunderskott, låg statsskuld och låg lång ränta].

”För att undanröja alla tvivel måste det svenska undantaget från euron bli juridiskt hållbart och inte vila på EU:s goda vilja”, säger LO-förbunden 6F i ett gemensamt uttalande. [6F består av Transport, Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Seko och Fastighets]

Att gå med i finanspakten för att få ”inflytande” är en chimär
Socialdemokraterna och allianspartierna menar att Sverige ska gå med i euroländernas finanspakt för att kunna ”påverka”. Sveriges riksdag ska alltså ge ifrån oss makt över finanspolitiken till Bryssel för att sedan hoppas kunna påverka den där? Blir inte inflytandet större om makten ligger kvar i riksdagen? Eller är det så att Fredrik Reinfeldt inbillar sig att han, om riksdagen säger ja till euroländernas finanspakt, kommer att få vara med när Tysklands förbundskansler och Frankrikes president träffas på tu man hand innan EU-toppmötena och gör upp om alla viktiga beslut?

En annan variant på samma bedrägliga tema är att Sverige måste gå med i finanspakten för att ”inte tappa” inflytande inom EU. Men man kan inte ”tappa” ett inflytande man inte har. Sverige varken har – eller bör få – något inflytande över eurosamarbetet och den framväxande gemensamma finanspolitiken inom eurogruppen, av det enkla skälet att vi har valt att stå utanför euron. Det valet grundades bland annat just på farhågan att makten över vår ekonomiska politik skulle flyttas till Bryssel.

Det enda Sverige tjänar på finanspakten är att Fredrik Reinfeldt får sitta med som åhörare på ett av Eurotoppmötena per år. Samtidigt är det så att alla EU:s medlemsländer [även Storbritannien och Tjeckien som säger nej till finanspakten] ska bli informerade om vad som beslutas på Eurotoppmötena. I artikel 12.6 slås det fast att ”Eurotoppmötets ordförande ska löpande och ingående informera de fördragsslutande parter som inte har euron som valuta och de andra medlemsstaterna i Europeiska unionen om förberedelser inför och resultaten av eurotoppmötena”.

Riksdagsledamöter, avvisa euroländernas finanspakt
I praktiken handlar finanspakten [liksom europluspakten] om att euroländernas och deras valda församlingar skall acceptera kraftiga nedskärningar i välfärden, försämringar för löntagarna och uppluckring av arbetsmarknad och fackliga rättigheter. För euroländerna innebär pakten ett tvång för att överge sitt demokratiska självbestämmande över finanspolitiken och acceptera en hårdare styrning från det nya Eurotoppmötet med en särskild ordförande som kommer att dirigeras av stormakternas regeringar och Internationella valutafonden, där EU-domstolen, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) verkställer påbuden.

Finanspakten är därmed inte bara en centralisering utan även en avdemokratisering av den ekonomiska politiken. Inom fem år skall den mellanstatliga pakten upphöjas till EU-lag. Ett av syftena (precis som valutaunionen som sådan) är att tvinga ihop euroländerna till en centraliserad och odemokratisk överstat, ett slags Europas Förenta Stater. ”Vi måste fullfölja den ekonomiska och monetära unionen och skapa en bankunion och en finanspolitisk union” skriver EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i Svenska Dagbladet 15 september och han tillägger att ”för att den ekonomiska och monetära unionen ska bli framgångsrik måste vi samtidigt röra oss mot en politisk union”.

Att gå med i finanspakten innebär ytterligare ett steg in i den valutaunion som svenska folket röstade nej till i folkomröstningen 2003 och som 86 procent av de som bestämt sig skulle rösta nej till om det vore folkomröstning idag [ Europanalys, maj 2012].

Euroländernas finanspakt skall ses som ett försök från en alltmer desperat EU-elit att rädda ett eurosystem, som sedan länge är utdömt i internationella finansiella media. Motståndet mot finanspakten och dess konsekvenser växer i Tyskland och Frankrike och andra EU-länder. I Aftonbladet 27 juni publicerades ett upprop av 82 politiskt och fackligt aktiva, kulturarbetare och akademiker som kräver att riksdagen måste säga nej till euroländernas finanspakt.

Men därefter har i stort sett all debatt om finanspakten uteblivit, och svenska folket i gemen hålls i okunnighet om finanspakten och dess konsekvenser. I brist på officiellt ansvar för en folklig debatt om finanspakten har Folkrörelsen Nej till EU givit ut broschyren ”Den tysta revolutionen – euroländernas nya finanspakt”, se länken http://www.nejtilleu.se/material/pdf/den_tysta_revolutionen_1_2012.pdf .

Folkrörelsen Nej till EU säger ett absolut nej till alliansregeringens förslag att ansluta Sverige till finanspakten och uppmanar riksdagsledamöterna att avvisa förslaget.

Folkrörelsen Nej till EU anser att Europeiska unionen har visat sig vara en inkompetent konstruktion för att föra en ekonomisk politik i folkflertalets intresse, vilket Ds 2012:30 är ett utryck för. EU är inte heller den union som den utlovades vara inför folkomröstningen 1994, och personer som idag är yngre än 36 år har aldrig fått ta ställning till EU-medlemskapet. Folkrörelsen Nej till EU uppmanar därför riksdagsledamöterna att initiativ till en ny folkomröstning om EU-medlemskapet.



Riksstyrelsen
Folkrörelsen Nej till EU
www.nejtilleu.se

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande