Nobels fredspris till EU – ett hån mot folken i EU och omvärlden
2012-10-13
Den norska Nobelkommittén har beslutat att dela ut årets fredspris
till den Europeiska unionen. Det meddelade kommitténs ordförande
Torbjörn Jagland fredagen den 12 oktober.
– EU får priset för att i sex decennier har verkar för fred och
återförsoning. I dag är krig mellan Frankrike och Tyskland
otänkbart, sade Jagland i Oslo.
Beslutsmotiveringen att utse EU till mottagare av Nobels fredspris
är lika befängd som att ge det till USA eller till Nato. Efter 150
år sedan det amerikanska inbördeskriget är det otänkbart med ett
inbördeskrig mellan USA:s sydstater och nordstater. Och drygt 60 år
sedan krigsalliansen Natos skapande är det otänkbart med ett krig
mellan dess medlemsstater. Men det är en klen tröst för omvärlden
som drabbas av USA:s och Natos krigsäventyr, att risken för ett krig
mellan Texas och New Jersey, eller USA och Storbritannien, är
”otänkbart”.
EU:s medlemsstater är eller har varit inblandade i imperialistiska
krig på Balkanhalvön och i Indokina, Algeriet, Nordirland, Rwanda,
Tchad, Irak, Afghanistan, Libyen osv. För att nämna några historiska
eller dagsaktuella exempel. Och idag jagar EU och EU:s medlemsländer
flyktingar från Afrika med marinkårssoldater, örlogsfartyg och
bestyckade helikoptrar i Medelhavet och genom att bygga upp en hög
mur runt det rika Europa bevakad av EU:s militariserade
gränspolisstyrkor.
EU är ingen fredsmakt utan ett framväxande militärmakt med
ambitioner att bilda ett gemensamt försvar och att upprätta EU-ledda
militärstyrkor som kan intervenera i omvärlden för att tillvarata
EU:s stormaktsintressen.
I Lissabonfördraget, EU:s grundlag som står över medlemsstaternas
egna grundlagar, slås det fast att EU:s gemensamma säkerhets- och
försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när
Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Det innebär
att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna,
som Irland, Sverige, Finland och Österrike, är fördragsmässigt
förpliktade att leva upp till kravet på en EU-överstatlig krigsmakt.
Det är en fråga om när, inte om.
Med Lissabonfördraget har det införts en klausul om kollektivt
försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden (på likartat sätt som det
föreskrivs i försvarsalliansen Nato). Om ett EU-land utsätts för ett
väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den
stöd och bistånd med alla till buds stående medel” inklusive
militära. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt
beslut av Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer) för att
denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.
Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera
militärt runt om i världen. Medlemsländer har förbundit sig att
ställa militära styrkor till unionens förfogande. Uppdragen kan
gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande
förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder”.
Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när
det gäller snabbinsatsstyrkor och hittills har man meddelat att 13
så kallade ”stridsgrupper” ska sättas upp. (Irland, Danmark och
Malta deltar inte i någon stridsgrupp). Beslut om att en styrka
under EU:s ledning från försvarshögkvarteret i Bryssel ska sända
till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd. Enligt
Lissabonfördraget krävs det inget mandat från FN:s säkerhetsråd för
att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare
formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans
principer”: I praktiken blir det EU, precis som USA och Nato, självt
som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.
I Lissabonfördraget står det också att ”medlemsstaterna förbinder
sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Det är sannolikt
helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en
grundlag.
- Vi lever i en genommilitariserad kultur. Det försvarsindustriella
komplexet präglar politiken och samhällsekonomin med enorm kraft.
Förr eller senare slukas alla utmanare till militärens makt:
politiska partier, media, fredsforskare, fredsakademiker – ofta även
fredsrörelsen. Problemet med fredspriset är att även det har slutat
utmana det största felet på vår värld – militarismens dödliga
järngrepp, säger Fredrik S. Heffermehl, advokat, författare och
fredsaktivist.
Denna orwellism, krig är fred, är också ett hån mot hundratusentals
medborgare i Grekland, Spanien, Portugal osv. som protesterar,
strejkar och demonstrerar mot den nyliberala krispolitik som
beslutas i Bryssel. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel
nyligen besökte Grekland rådde i praktiken undantagstillstånd i
Atenområdet och längs färdvägen från flygplatsen in till den
grekiske premiärministerns residens var prickskyttar utplacerade.
Och trots demonstrationsförbudet drabbade tiotusentals demonstranter
samman på Syntagmatorget i centrala Aten med de 7.000 utkommenderade
kravallpoliserna som satte in och tårgas och chockgranater mot de
som protesterade mot de av EU, främst Tyskland, dikterade
åtstramningarna .
GÖSTA TORSTENSSON