nejtilleu_logga  Folkrörelsen Nej till EU 

Socialistregimen i Frankrike sade ja till euroländernas finanspakt och fortsatt åtstramning

2012-10-15


Samma vecka som Angela Merkel skyddades av ett massivt polisuppbåd vid sitt besök i Aten, euroländernas finansministrar tillsammans med Europeiska centralbankens chef Mario Draghi och IMF-chefen Christine Lagarde samlades i Luxemburg och officiellt sjösatte EU:s ”räddnings-fond” ESM, den norska Nobelkommittén delade ut fredspriset till EU, godkände den franska nationalförsamlingen 9 oktober euroländernas finanspakt (även kallad Merkozypakten), som legaliserar åtstramningspolitiken i Frankrike.

Det franska presidentvalet och valet till nationalförsamling i våras var i allt väsentligt ett missnöjesval mot Sarkozyregimens åtstramningspolitik. Nu röstade den nya ”vänstermajoriteten” med kraftigt understöd av Sarkozypartiet UMP för att fortsätta stålbadspolitiken. Av national-församlingens 568 ledamöter röstade 547 och 21 avstod. 477 röstade för finanspakten och 70 emot. Av ”vänsterregeringens” partier röstade 282 för, vilket är 8 röster fler än för den absoluta majoritet som krävdes. Endast 17 från socialistpartiet röstade emot, vilket var lika många som från UMP. Vänsterfrontens 10 ledamöter med Jean Luc Mélenchon och tre allierade röstade emot liksom 13 ledamöter från ekologisterna.

Omröstningen ägde rum bara någon vecka efter det 100 000-tusentals medborgare protesterat på Paris gator, och mer än 70 000 namnunderskrifter samlats in mot pakten. Ironi och skadeglädje var framträdande bland UMP-ledamöterna, när socialistregeringen Hollande-Ayrault nu driver UMP:s politik. ”Inom UMP-gruppen döljer vi inte att vi ratificerar finanspakten, den som Nicolas Sarkozy har förhandlat fram och skrivit under i Frankrikes namn 9 mars 2012” säger UMP-ledamoten Christian Jacob, och han tillägger ”Vi hjälper er Herr premiärminister (…) Verkligheten är helt krasst att republikens president och er regeringen har accepterat en politik och ett fördrag utan att ha ändrat ett enda kommatecken”. En annan UMP-ledamot erbjuder regeringen nya tjänster; ”Om ni vill gå ännu längre (med åstramningspolitiken min anm.), kommer vi att hjälpa er(…), vi står vid er sida”, sade Jean Leonetti.

Socialistregeringens fullständiga kapitulation inför den s.k. marknaden blir uppenbar när den biträdande europaministern Bernard Cazeneuve säger. ”Vi accepterar politiken med budgetdisciplin, som också är en del av vårt engagemang. Vi är fullt på det klara med att skulden är alltför stor(…) och vi har bekräftat vår vilja att återupprätta budgetdisciplinen, vilket är det vi nu gör”. Så av bara farten godkände nationalförsamlingen den 11 oktober den ”gyllene regeln”, som definierar finanspaktens åtstramningskrav (bl.a. får det strukturella offentliga underskottet inte överstiga 0,5 procent) med 490 röster för och 34 emot. Denna gång röstade ingen socialistledamot eller ekologist emot, men vänsterfrontens ledamöter var emot.

I namn av målet att minska de offentliga budgetunderskotten till 3 procent av BNP 2013 och sedan 0 procent 2017 har socialistregeringen lagt fram en budget för 2013 som innebär 10 miljarder euro nedskärning i ministerierna, uppsägning av 14 000 personer i staten och allmänna inrättningar, frysta löner för statsanställda och frysta transfereringar till kommuner och departement. Dessutom försämringar i socialförsäkrings-systemen, angrepp på arbetsrätten och privatisering av offentliga tjänster på alla nivåer mm. Alla dessa åtgärder vidtas för att ”med nödvändighet sänka arbetskraftskostnaden”, när det istället är kapitalet som kostar. Miljarder och åter miljarder har mer eller mindre gratis förts över till bankerna av ECB, vilket svällt upp staternas skulder och budget-underskotten. Räntekostnaderna är redan den största budgetposten i Frankrike.

Vem vågar påstå i Frankrike och i övriga EU-länder att dessa omedelbara åtstramningsåtgärder är vad som normalt uppfattas av befolkningarna som demokrati? Att organiserat bekämpa EU:s tvångspolitik som drivs i namn av den offentliga skulden och nu euroländernas finanspakt , och som raserar välfärdssystemen över hela EU, är det viktigaste steget för att återerövra demokratin och folkens suveränitet. I Frankrike förs kampen vidare i de breda kommittéer ute i landet som växte fram emot finanspakten.

Jan-Erik Gustafsson