Myter om EU
2012-10-18
Det har redan hunnit skrivas spaltmeter om norska
Nobel-kommitténs famösa beslut att tilldela EU årets fredspris.
Kritiken har inte varit nådig, och det är intressant att notera att
kritiken även återfinns i borgerliga media. Där är man vanligtvis
ganska EU-positiv.
Däremot har det förvånat mig hur många kritiska skribenter som
slinter på
tangentbordet när EU skall beskrivas. En vanlig formulering kan t ex
vara:
EU är i sin grundidé en bl.a. en fredsorganisation, men har
knappast gjort några insatser för nedrustning. Framför allt
har EU inte alls arbetat för en
minskning av det allvarligaste hotet mot mänsklighetens överlevnad,
kärnvapnen.
Här går således föreställningen igen att EU:s grund är en fredsidé
eller
arbete för freden. Ibland uttrycks EU:s syfte, av t ex Margot
Wallström,
Cecilia Malmsten eller andra välbetalda förespråkare, ännu mer
vulgärt,
nämligen att EU är till för fred och miljö och mot trafficking. Den
typen av
formuleringar är bara till för att förvirra och blåsa fluffiga moln
över EU-
projektet.
EU har stegvis byggts ut och bildades ursprungligen 1951 från den
europeiska kol- och stålunionen. Denna omfattade Västtyskland,
Frankrike, Italien och Benelux-länderna och innebar överstatliga
befogenheter bl a över kol- och stålindustrin. Det vore fel att
förringa fredsmotiven. I början på 1950-talet ringde det andra
världskriget i allas öron, även om det började överskuggas av Det
Kalla Kriget, som startade redan 1945. Andra starka motiv för
Unionen fanns också, i kölvattnet av Marshallplanen 1947, och som
redan nämnts, konstitueringen av Det Kalla Kriget.
Wallström och kompani gör sig skyldig till en allvarlig
historieförfalskning
när man ständigt pekar på Kol- och stålunionen. Det som hände sedan
med EG-EU är så radikalt annorlunda att hänvisningarna till Kol- och
stålunionen blir helt irrelevanta. Här kan man schematiskt säga att
Maastrichtfördraget 1991 markerar en vattendelare. Då valde
gemenskapen att skriva in en ekonomisk politik i sin konstitution
(fördrag). Såvitt jag vet finns ingen konstitution i världen som
föreskriver en viss, bestämd ekonomisk politik. Det gjorde dock
Maastrichtfördraget, där en nyliberal kapitalistiskt syn skrevs in.
Så, även kritiker av fredspriset till EU, verkar kunna slinta på
tangenterna.
Ulf Karlström