2012-10-18

Det har redan hunnit skrivas spaltmeter om norska Nobel-kommitténs famösa beslut att tilldela EU årets fredspris. Kritiken har inte varit nådig, och det är intressant att notera att kritiken även återfinns i borgerliga media. Där är man vanligtvis ganska EU-positiv.

Däremot har det förvånat mig hur många kritiska skribenter som slinter på
tangentbordet när EU skall beskrivas. En vanlig formulering kan t ex vara:

EU är i sin grundidé en bl.a. en fredsorganisation, men har knappast gjort  några insatser för nedrustning. Framför allt har EU inte alls arbetat för en
minskning av det allvarligaste hotet mot mänsklighetens överlevnad,
kärnvapnen.

Här går således föreställningen igen att EU:s grund är en fredsidé eller
arbete för freden. Ibland uttrycks EU:s syfte, av t ex Margot Wallström,
Cecilia Malmsten eller andra välbetalda förespråkare, ännu mer vulgärt,
nämligen att EU är till för fred och miljö och mot trafficking. Den typen av
formuleringar är bara till för att förvirra och blåsa fluffiga moln över EU-
projektet.

EU har stegvis byggts ut och bildades ursprungligen 1951 från den europeiska kol- och stålunionen. Denna omfattade Västtyskland, Frankrike, Italien och Benelux-länderna och innebar överstatliga befogenheter bl a över kol- och stålindustrin. Det vore fel att förringa fredsmotiven. I början på 1950-talet ringde det andra världskriget i allas öron, även om det började överskuggas av Det Kalla Kriget, som startade redan 1945. Andra starka motiv för Unionen fanns också, i kölvattnet av Marshallplanen 1947, och som redan nämnts, konstitueringen av Det Kalla Kriget.

Wallström och kompani gör sig skyldig till en allvarlig historieförfalskning
när man ständigt pekar på Kol- och stålunionen. Det som hände sedan med EG-EU är så radikalt annorlunda att hänvisningarna till Kol- och stålunionen blir helt irrelevanta. Här kan man schematiskt säga att Maastrichtfördraget 1991 markerar en vattendelare. Då valde gemenskapen att skriva in en ekonomisk politik i sin konstitution (fördrag). Såvitt jag vet finns ingen konstitution i världen som föreskriver en viss, bestämd ekonomisk politik. Det gjorde dock Maastrichtfördraget, där en nyliberal kapitalistiskt syn skrevs in.

Så, även kritiker av fredspriset till EU, verkar kunna slinta på tangenterna.

Ulf Karlström