2012-11-13

Vatten är människans viktigaste livsmedel. Men för privatiserings-fundamentalister och Trojkan (EU-kommissionen, EU:s centralbank och Internationella valutafonden (IMF)) är inget heligt längre. Trojkan kräver nu av Sydeuropas krisländer som villkor för att få s.k. räddningslån att de ska sälja ut allmänna tillgångar som vattenverk, energiverk mm. Den offentliga skulden i länder som Grekland, Portugal, Irland, Spanien, Italien används som ren utpressning av det internationella bankkapitlet representerat av Trojkan för att driva igen om privatiseringar och förstörelse av välfärds-systemen. Det är samma politik som IMF och Världsbanken i strukturella anpassningsprogram (s.k. SAPs) och fattigdomsbegränsningsprogram (s.k. PRSPs) praktiserar för att kontrollera fattiga länder.

I mitten av maj fick vice ordföranden i EU- kommissionen och kommissionären för ekonomiska och valuta frågor Olli Rehn ett brev från 21 frivillig organisationer specialiserade på att försvara vattentjänster som en mänsklig rättighet, bland dem Àgua é de todos (Portugal), Berliner Wassertisch, Blue Planet Project, Corporate Europe Observatory, European Federation of Public Service Unions (EPSU), Food & Water Europe, Ingenieres Sin Fronteras (Spanien), Italien Forum on Water Movements, Movement 136 (Grekland).

I brevet konstaterar organisationerna att Trojkan ”har varit ansvarig för att sätta lånevillkoren för Grekland, Portugal och andra länder som mottagit räddningslån för att minska den offentliga skulden.” De säger att ”lånevillkoren som har häftigt kritiserats för att lägga tyngdpunkten på att skära i de offentliga budgeterna, i fallen Grekland och Portugal omfattar en långtgående privatisering av allmän infrastruktur, inklusive vattenverk”. Organisationerna menar att sådana villkor för en privatisering är fullständigt oacceptabla och allvarligt underminerar rätten till vatten.

De konstaterar att EU-kommissionen (som en del av Trojkan) har insisterat på en privatisering av vattenanläggningar, men samtidigt att detta tycks våldföra sig på EU:s förmodade neutralitet i frågan om samhälleliga vattentjänster skall ägas och drivas i privat eller allmän regi. I Lissabonfördragets artikel 345 (FEUF) står det nämligen: ”Fördragen skall inte i något hänseende ingripa i medlemsstaternas egendomsordning”.

Organisationerna hävdar att genom att Trojkan påtvingar medlemsstater en privatisering av vattenverk och tjänster bryter EU mot sin egen lagstiftning och subsidiaritetsprincipen. Brevet till Rehn slutar med att organisationerna kräver att EU-kommissionen garanterar och avstår från att använda lånevillkor som utpressning för att privatisera vattenverk i Grekland och Portugal eller vilket annat land som helst som kan tvingas till förhandlingar med Trojkan.

I ett svar från EU-kommissionen i slutet av september bekräftar Olli Rehn att EU-kommissionen gjort privatisering av vattenverk som ett avsiktligt villkor för att räddningslån skall beviljas. Food & Water Europé och EPSU har därför på nytt skrivit till Olli Rehn och begär att Rehn stoppar alla försök att påtvinga privatisering. De skriver att ”Kommissionen trycker på för privatisering utan att ta hänsyn till faktum att privatiseringar i Europa eller övriga världen inte har levererat de resultat som utlovats”. De nämner att Paris, sätet för de gigantiska vattenbolagen Veolia och Suez, har 2010 återkommunaliserat vattenverken, Nederländerna antog en lag 2004 som förbjuder privatisering av vattentjänster, och att Italiens konstitutionsdomstol, bl.a. efter en folkomröstning under Berlusconiregimen, utdömt varje försök till privatisering av vattentjänster som oförenlig med Italiens grundlag.

I Trojkans pågående villkorsförhandlingar med Grekland liknar det hela närmast en fars. Den 31 oktober röstade det grekiska parlament efter att ha behandlat paragraf för paragraf med smal majoritet igenom en privatiseringslag som ger den till Trojkan följsamma trekoalitions-regeringen större möjligheter att privatisera allmänna infrastrukturanläggningar.

Grekland hoppas kunna få in 3,5 miljarder euro på att privatisera vatten- och energitjänster i statskassan. Men David Hall, som är chef för forskningsenheten vid Public Service International Research Unit vid University of Greenwich, säger: ”I själva verket finns det ett mycket starkt offentligt motstånd mot att privatisera vattentjänster, och dessutom ett ännu starkare motstånd mot erfarenheterna av det”. Han tillägger att ”det finns inga som helst bevis eller stöd för att den vitt och brett spridda uppfattningen att den privata sektorn är mer effektiv” än den offentliga.


Jan-Erik Gustafsson
Docent i vattenhushållning
KTH