Nyvalet i Italien – en politisk teater
2013-01-10
Den 7 december förklarade Silvio Berlusconi att hans liberala parti
(PDL) drog tillbaka sitt stöd för regeringen ledd av Goldman
Sachsteknokraten Mario Monti. Senare strax före jul efter det att
samtliga större partier (inkl PDL) i det italienska parlamentets
underhus sagt ja till ett slutligt godkännande av
åtstramningsbudgeten för 2013 som en del av Monti’s s.k.
stabilitetslag 2013-2015, lämnade Monti in sin avskedsansökan.
Men Monti är på nytt beredd att leda en regering efter nyvalet i
februari. Det kristdemokratiska partiet (UDC) och några andra
mittenpartier vill ha honom som premiärminister, och kandidaturen
får stöd av Vatikanen och den katolska kyrkan. Efter manövrerande av
Angela Merkel och Europeiska centralbanken (ECB) tvingades
Berlusconi avgå i november 2011. Teknokratregeringen Monti har
därefter under året som följt genomfört en hårdhänt nedskärnings-
och åtstramningspolitik, som dikterats av EU och Trojkan, och som
stötts av partierna till höger – PDL, Lega Nord, UDC – samt vänstern
(PD).
Pensionsåldern har höjts och pensionerna sänkts; nedskärningar inom
undervisning, vård och omsorg och annan välfärd; lönesänkningar
eller lönestopp; höjd moms; skatt på boende, särskilt för vanligt
folks boende mm. Tidningen La Stampa skriver 10 december: ”Under ett
år med regeringen Monti har antalet familjer som inte kan få sina
månadskostnader att gå ihop med lönen dubblerats. De var 16 procent
i november 2011, nu är de 30 procent, vilket är en nivå som aldrig
uppnåtts tidigare”.
Dessutom har kollektivavtalssystemet och arbetsrätten försvagats så
att det numera mer eller mindre är fritt fram för säga upp
anställda. I korthet är alla dessa åtgärder ett led i EU:s och
Trojkans politik att sänka arbetskraftskostnaderna och öka
flexibiliteten på marknaden.
Inte undra på att EU och Trojkan och bankirerna berömmer
Monti-regeringen för att ha ha gjort Italien ”trovärdigt”, när den
utplundrar folket för att garantera återbetalningar till bankerna på
ett sätt som Berlusconiregeringen inte mäktade. Den tyske
Centralbankschefen Jens Weidemann lovordar Mario Montis ”reformväg”
och säger att Italien inte har råd att avvika från den.
”Italien präglas av låg tillväxt, låg produktivitet och brist på
entreprenörskap, Men under Montis ledning har Italien satt upp
ambitiösa reformmål i syfte att återfå investerarnas förtroende, och
lyckats vinna det åter”, säger Weimann till affärstidningen
Wirtschatfswoche.
Så varför måste Monti därför kasta in handsken? Det kan förklaras
med att samtidigt som åtstramningspolitiken har genomförts har
protesterna mot den tilltagit i styrka. Det går inte en vecka utan
strejker och manifestationer. Till en början fick också
Montiregeringen stöd eller kritiserades inte alls av ledningarna för
de tre stora italienska centralfacken CGIL, CISL och UIL och ju
längre tiden gått har kritiken underifrån ökat i styrka. Men i
månads-skiftet november/december vägrade det viktigaste centrala
facket CGIL att skriva under den konkurrenskraftspakt
Montiregeringen förhandlat med de centrala facken. Syftet med pakten
var att få fackföreningsrörelsen att sätta ökad produktivitet och
flexibilitet i arbetslivet i första rummet och därmed fullständigt
underordna sig Trojkans och Finanspaktens diktat.
Så förmodligen för att Montiregeringen inte skulle sopas bort av
omfattande massdemonstrationer kom mediamogulen Berlusconis utspel
lägligt för de parlamentariska partierna inför ett nyval som alla
redan väntade sig. Vad denna politiska teater handlar om är att få
till en ny regering som kan tygla en växande massrörelse och få de
centrala fackföreningsledningarna att acceptera fortsatt
åtstramning. Inför nyvalet i februari finns det inte mycket som
talar för att väljarna ska kunna sätta sin tilltro till den s.k.
vänstern lett av Pierlugi Bersani. Bersani har varit en av
Montirregeringens bästa supportrar, och han stöder Trojkans politik
och Euroländernas finanspakt. För Besani’s PD liksom de andra
partierna är värnandet av Italiens konkurrenskraft det viktigaste.
Det återstår för löntagarna att inte låta sig luras av denna
politiska teater utan fortsätta mobiliseringen mot
åtstramningspolitiken och sätta de centrala
fackförenings-ledningarna under fortsatt press.
Jan-Erik Gustafsson