Varför angriper David Cameron EU?
2013-01-25
Den engelske premiärministern David Cameron höll den
23 januari ett sedan länge aviserat tal om Toryregeringens syn på
EU. Det var ett långt – 12 sidor utskrivet – och anmärkningsvärt
tal. I detta kritiserade han EU på många punkter, och sade att han
vill öppna en fördragsdiskussion om EU:s framtid. Han förutskickade
att EU skall bantas vad gäller byråkrati och regelverk, där de går
utöver den gemensamma marknaden
(the Single Market). Efter en sådan omförhandling av de brittiska,
men även alla andra medlemsstaters åtaganden, skall frågan
underställas en engelsk folkomröstning 2017. Cameron förklarade
också att han kunde tänka sig ett utträde ur EU, om Unionen inte
besinnade sig.
Vad förorsakade Cameron att hålla detta anmärkningsvärda tal? Hur är
det möjligt att en företrädare för nyliberalism angriper det
nyliberala EU-projektet? Det verkar inte alls gå ihop.
Jag skall i den resterande delen av artikeln peka på en rad
omständigheter som förklarar att talet knappast föll ned som en
blixt från en klar himmel. Det har mullrat mycket tidigare, så nog
finns det förklaringar till den brittiska urladdningen.
Inom Europas etablerade högergrupperingar har man inte varit
komfortabel med EU-projektets utveckling. De svenska moderaterna har
i flera år talet om ett ”mindre och vassare” EU, men det har bara
varit munväder. Först de senaste åren har Cameron och Reinfeldt
närmast sig varandra i denna fråga. Och inför Euroländernas kris har
både England och Sverige markerat skepsis, senast i frågan om
finanspakten och bankunionen. Det senaste EU-beslutet om en måttlig
s k Tobin-skatt på finanstransaktioner har kritiserats skarpt av
England, men även av
Borg-Reinfeldt, om än med mindre bokstäver. Den engelska
finanssektorn genererar många välbetalda arbeten och utgör en
relativt stor del av landets BNP. Även den svenska banksektorn, med
de 4 storbankerna, är relativt sett stor.
Eurokrisen har paradoxalt nog drivit fram ramverk för, och ännu
flera förslag ligger i pipan för, ökad överstatlighet inom EU. För
de 10 länderna utanför Euro-17-gruppen har detta varit en het
potatis. I förlängningen kan man se ett delat EU, med Eurogruppen
som bestämmande och icke-euroländerna som får finna sig i redan
fattade beslut. Lissabonfördraget har begränsat medlemsstaternas
vetorätt, så i många frågor kan minoriteten köras över. Detta
perspektiv har fått Englands höger att reagera.
Det finns också ett stort problem för EU, med dess bristande
legitimitet. Röstar folken fel, får de göra om läxan tills Bryssel
fått sitt ja. Så skedde inför antagandet av Lissabonfördraget. Det
är därför inte svårt att ställa sig upp och säga att landet
suveränitet säljs ut. Så har UKIP, United Kingdom Independent Party
i England gjort. Och det har gett resultat. Enligt en färsk
opinionsmätning har UKIP gått om premiärminister David Camerons
Tory-parti. UKIP och dess talesperson Nigel Farage stöds av nästan
var fjärde väljare (23 %) inför EU-valet 2014. UKIP är nu näst
största parti, en procentenhet större än Tories.
UKIP är enligt sin hemsida ”ett libertarianskt, icke-rasistiskt
parti” som vill att Storbritannien ska lämna EU. Man vill se en
folkomröstning så snart som möjligt där britterna får ett tydligt
val mellan att vara kvar i eller lämna den europeiska unionen. Mot
kritiken från en del storföretag hävdar Nigel Farage att
Storbritannien framför allt behöver är ett frihandelsavtal med
europeiska unionen, inte ett medlemsskap. Och om britterna skulle
lämna EU understryker Farage att Storbritannien kommer få ett sådant
avtal. Rest-EU har inte råd med något annat.
Dessa samlade omständigheter föreställer jag mig förklarar Camerons
utspel. Men det är ett mycket djärvt utspel, då Camerons första bud
är att vara kvar i EU, inte lämna det. Skulle Cameron inte lyckas
förhandla fram ett nedbantat EU, eller ett EU med stora möjligheter
till avsteg, kommer folkomröstningen i England 2017 inte primärt att
handla om ett något smalare EU, utan om utträdet ur EU. Som man
bäddar torde man få ligga.
Den EU-kritiska opinionen i Europa jublar, som t ex Folkrörelsen Nej
till EU i Sverige m fl. Denna ser framför sig hur frihandel, genom
ett handelsavtal, ungefär som gamla EFTA, kommer att hamna på
agendan. Det öppnar för att de nordiska länderna (troligen utan
Finland) tillsammans med England och Irland skulle förhandla fram
ett gemensamt handelsavtal. Därmed förvandlas den psykologiskt svåra
Nej-sitsen till en stark ja-position: Ja till ett handelsavtal
mellan EU och grupp europeiska stater.
Ulf Karlström