2013-05-07

En del bedömare menar att EU riskerar gå mot en het social sommar på grund av EU:s uppenbara oförmåga att hantera eurokrisen. Det kan då vara bra att känna till att EU har satt upp sin egen militärpolis, det Europeiska gendarmeriet (European Gendarmerie Force).

EGF grundades 2004 på föreslag av den franske försvarsministern med uppgiften att agera mot uppfattade civila hot som att slå ner upplopp, förstärka lokala poliskårer och vid behov och agera allmänpreventivt samt för att förstärka EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. EGF har sitt högkvarter i Vicenza i norra Italien. Det har i dagsläget 800–900 anställda, men växer och kan även räkna med 2 300 reservister. EGF sysslar periodvis med fredsuppehållande uppgifter på Balkan.

I nuläget är gendarmeriet bara öppet för EU-länder som har en polis med militärstatus, vilket utesluter t.ex. Sverige och Irland. Tyskland är ej heller en medlem eftersom den tyska konstitutionen förbjuder användning av militär för polisuppgifter.

EGF består idag av Frankrike, Portugal, Nederländerna, Italien, Spanien och Rumänien. Polen och Litauen är s.k. ”partnersländer”. Av nuvarande EU-länder är det bara Bulgarien som uppfyller de ”tekniska” kvalifikationerna för medlemskap.

Men detta kan komma att förändras. Institutet för Internationella Relationer i Nederländerna förslog nyligen inträdesreglerna skulle mjukas upp, så att i princip medlemsländerna skulle kunna ingå, och gendarmeriet agera över hela EU.

EGF styrs av en högnivåkommitté med representanter från medlemsstaternas utrikes- och försvarsministerier som beslutar om nya medlemmar och möjliga operationer. Inom sig utser kommittén en ordförande för ett år. Under 2013 innehar just Nederländerna ordförandeskapet.

EGF blev fullt lagfäst i oktober 2007 genom Velsenfördraget. Enligt artikel 5 i detta fördrag kan militärpolisen ”ställas till förfogande för…FN, OSCE, NATO, och andra internationella organisationer eller ad.hoc koalitioner” för olika uppdrag. Artikel 4 stipulerar att EGF antingen kan underställas civila myndigheters eller militära myndigheters ledning för att utföra säkerhets- och civila ordningsuppdrag genom att övervaka den lokala polisen inklusive kriminella utredningsuppdrag. Den kan också utföra allmän övervakning, gränsskyddsuppdrag samt allmänt underrättelsearbete. De kan också fortbilda polisstyrkor.

Artikel 6.3 tillåter EGF med ett simpelt beslut att stationera sina trupper i ett annat EU-land om landet medger detta. Två månader efter det att Velsenfördraget skrevs under signerade EU:s stats- och regeringings-chefer 13 december 2007 Lissabonfördraget. Lissabonfördragets artikel 222 innehåller en ”solidaritetsklausul” som gör det möjligt för EGF ”biträda medlemsstaten på dess territorium efter anhållan från dess politiska myndigheter”.

Liknande styrkor har redan prövats under det militära ingripandet i Bosinen då NATOs stabilitetsstyrka SFOR organiserades för att fylla upp gapet mellan militär och polis. SFOR hade befogenheten att arrestera, använda vapen och kontrollera civil oro. SFOR följdes 1999 av en liknande styrka KFOR till Kosovo som också gavs ”förebyggande och repressiva resurser för att undertrycka oro”. Och år 2000 dvs sju år för Velsenfördraget skrevs under utökade Europeiska Rådet och de 27 medlemsstaterna sin ”icke-militära krisverksamhet” med en 5 800 personer stor stryka av poliser och militärpoliser (Police Rapid Reaction Force) som kan snabbinkallas.

Sedan Velsenfördraget har EGF utfört tre uppdrag. Från november 2007 till oktober 2010 i Bosnien då EGF överordnades existerande ”integrerade polisenheter” för införa en västerländsk baserad stats- och lagtillämpning. I januari skickades EGF till Haiti för att bistå efter den förödande jordbävningen, som en del av en europeisk insats benämnd EUCO som till stora delar understöddes av EU:s kvasi-underrättelsetjänst EU Situation Centre.

I det tredje uppdraget i Afghanistan som började i april 2009 och som ännu pågår samverkar EGF när med NATO- och USA-trupperna. Enligt brittiska Statewatch anlitade NATO gendarmeriet för att bygga upp en afghansk polisorganisation. Sedan december 2009 har denna polisstyrka växt till 160 000.
Dessa nya aspekter på EU:s utrikes- och säkerhetspolitik passar helt med EGF grundläggande syfte och sker helt utanför parlamentrisk kontroll. Det ger en föraning om framtida EU-ingripanden.

Solidaritetsklausulen gör det klart att EFG-styrkor inte bara kommer att kunna kontrollera en befolkning som polis, militära eller underrättelseenheter, men också kan stationeras både inom och utanför EU. Enligt Lissabonfördraget har de nationella parlamenten praktiskt taget ingen kontroll. EU-parlamentet har ingen kontroll alls enligt EGF:s juridiske rådgivare Alfredo Vacca, som hävdar att EGF står utanför EU:s strukturer.

Det finns idag en pool av mer än 430 000 paramilitära trupper inom EU och 2,5 miljoner globalt som EGF kan utbilda för att genomföra globala aktioner. Det kan stödja det dubbla syftet att dels understödja en stat i social oro och dels upprätthålla EGF-ländernas intressen.

EU har nu tillskansat sig tre kontroller över svensk rätts- och inrikespolitik. Den europeiska arresteringsordern tillåter att en svensk medborgare arresteras i Sverige för att sedan skickas till ett utländskt fängelse i väntan på rättegång. Europol, vars anställda har diplomatisk immunitet. Och nu det Europeiska gendarmeriet, en multinationell polisstyrka med militär status, som är bemyndigat att stationernas att operera i vilket EU-land som helst inklusive Sverige på begäran av det landet, och som kan agera globalt som en paramilitär styrka.

De svenska politiska partierna i vårt land talar nu ofta om hur viktigt det är att stärka den s.k. demokration inom EU. Men så vitt det är känt har ingen offentlig debatt förts om det Europeiska gendarmeriet, denna EU:s nya halvmilitära organisation.

Jan-Erik Gustafsson