2013-04-09

Marknaden måste råda, oinskränkt. De klenaste måste slås ut, om de är företag eller människor spelar ingen roll. Marknaden får inte störas av statliga ingripanden eller välfärd. Arbetare måste ta de löner som erbjuds, annars blir de utan jobb. Välfärdens gränser ska pressas tillbaka och det privata ägandet premieras. Fackföreningsrörelsen ska krossas och arbetsmarknaden avregleras.

Det låter som ett diktat från den så kallade trojkan, dvs. EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden till regeringarna i de krisdrabbade euroländerna i södra Europa. Men det är en sammanfattning av Margaret Thatchers regeringsdeklaration 1979. Den 8 april dog Thatcher. Det finns ingen anledning att sörja eller glädjas (hennes liv fick ett eländigt slut).

Under tre mandatperioder var hon Storbritanniens premiärminister. När hon senare fick frågan om vilken hennes största bedrift var svarade Thatcher: Tony Blair.

Tony Blair och New Labour blev förvaltaren av hennes politiska arv. Liksom våra dagars europeiska socialdemokrati och - ironiskt nog - de styrande i den europeiska union som Thatcher agerade som kärringen mot strömmen i under sin premiärministertid.

Den politik hon gjorde till sin, med avregleringar, privatiseringar och inflationsbekämpning i centrum, har blivit europeisk standardpolitik för politiker från vänster till höger. Ta till exempel Socialdemokraternas debatt om vinster i välfärden. Så långt som att avreglera och privatisera sjukvården gick inte ens den brittiska järnladyn.

Thatcher är död, nyliberalismen lever.

GÖSTA TORSTENSSON