2014-04-17

Efter den senaste hanteringen av bankkrisen på Cypern gick eurogruppens nye ordförande Jeoren Dijsselbloem ut i Reuters och Financial Times och sade att privatpersoner och institutioner med sparade banktillgångar inte längre kunde räkna med att hållas skadeslösa i en konkurssituation, vilket till en början skapade oro på marknaderna. Fram till nu är det utköp med allmänna medel s.k. bail-out som gällt. Efter Cypern ställs nu frågan om Dijsselbloem har infört en ny modell s.k.  bail-in för att hantera banker i kris dvs att privatpersoner och institutioner som t.ex. pensionsfonder skall stå för en del av krishanteringen.

Bakgrunden är att Cypern under åren byggt upp en banksektor som tagit en allt större andel av den nationella ekonomin, och som fått problem p.g.a. växande bankproblem i angränsande Grekland och andra delar av eurozonen. Efter månader med förhandlingar med den s.k. Trojkan (EU, ECB och IMF) meddelade den cypriotiska regeringen att den höll på sluta ett avtal om utköp på 10 miljarder euro. Men när det blev känt att villkoren i detta lånestödsavtal även innebar konfiskering av banktillgångar även under den garanterade insättningsgränsen inom EU på 100 000 euro utbröt väldiga protester. I det som förklarats vara den slutliga uppgörelsen lämnades ”småspararna” orörda, men oförsäkrade banktillgångar omstrukturerades, vilket gjorde lokala företags och utländska banktillgångar delvis värdelösa.

Inom EU har det växt fram en känsla av oro om politikerna längre kan garantera insättningsgarantin samtidigt som det kan tyckas positivt att storspararna får stå för en del av risken inför en bankkonkurs.

Men den nya modellen som Dijsselbloem framförde är inte ny inom bankvärlden. Redan 2010 publicerade Bank for International Settlement i en vitbok en uppdelning av banktillgångar vid framtida bankkriser. Detta förslag diskuterade vidare inom Financial Stability Board (FSB) och det globala revisionsföretaget KPMG. Det senare publicerade i juli 2012 en rapport om framtida bail-ins. FSB är en internationell organisation som arbetar med att koordinera nationella och internationella enheter för att sätta regler och standarder inom finassektorn, och som härstammar från något som kallats Financial Stability Forum som sattes upp av G7-länderna 1999.

Dessutom mitt under Cypernskandalen förutsåg den marknadsliberala kanadensiska regeringen i sitt budgetförslag för kommande år möjligheten till bail-ins: ”Regeringen föreslår en ’bail-in’ modell för systemviktiga banker. Denna modell kommer att utformas för att försäkra i det osannolika fallet att en systemviktig bank får slut på sina tillgångar att denna bank kan återkapitaliseras och komma på ekonomiska fötter igen genom en mycket snabb omvandling av vissa särskilda banktillgångar till arbetande kapital. Detta kommer att minska risken för skattebetalare. Regeringen kommer att kontakta olika aktörer för att rådgöra hur bail-in modellen kan genomföras i Kanada”.

När detta blev känt fick Kanadas finansminister omgående frågan om med ”vissa särskilda banktillgångar” avsågs vanliga sparares pengar, men ministern vägrade att kommentera vad uttrycket egentligen betydde.

Den kanadensiske ekonomiprofessorn Michael Choussudowsky menar att den cypriotiska bail-in modellen riskerar bli en framtida norm och skriver att den nya modellen ger bankirer och deras politiska medlöpare ett nytt vapen för finansiell förstörelse av småskaliga banker och finansiella institutioner, som hotar maktmonopolet i de sex stora amerikanska megabankerna och deras motsvarigheter globalt. I en artikel ”Konfiskering av banktillgångar för att rädda bankerna” skriver Choussudowsky att det är ingen tillfällighet att den nya modellen först presenterats i Kanada.

Ordförande för FSB är den nuvarande chefen för Bank of Canada Mark Carney. Han är även utsedd till ny chef för Bank of England från 1 juli, en mycket ovanlig utnämning. Före Carney kom till det kanadensiska finansdepartementet arbetade Carney 13 år med Goldman Sachs. Han var inblandad i den ryska finansskandalen 1998, då samtidigt som Goldman Sachs gav råd till den ryska regeringen banken också spekulerade i Rysslands förmåga att betala sina skulder.

Det är numera allmänt känt och dokumenterat att Goldman Sachs förekomer vid alla större marknadsmanipulationer i USA sedan depressionen på 30-talet och att banken har gått i spetsen för den åtstramningspolitik som bryter ned länderna i eurozonen som skapat bankkriser på Cypern och i andra europeiska länder. Det kan också nämnas att ECB-chefen Mario Draghi och tidigare italienske premiärminstern Carlos Monti tidigare varit rådgivare till Goldman Sachs.

James Corbett och Michael Chossudosky skriver på Global Research: ”Själva existensen av en bail-in modell klargör en obehaglig sanning som banketablissemanget har fördunklat under generationer; nämligen att banktillgångar är inte högar av pengar som finns i bankvalven som kan återkallas när de behövs utan istället osäkra lån till banksters som använder dessa pengar för att spekulera med exotiska finansiella verktyg vilka hotar att förstöra hela den globala ekonomin. När väl detta klara faktum har blivit tillräckligt utmanat måste allmänheten göra ett val. Antingen fortsätta att lägga sin tilltro till de stora bankerna som föröder världsekonomin eller använda sina sparade pengar till att bygga upp genuina, frodiga lokala ekonomier genom kreditinstitutioner, alternativa valutor och andra finansiella alternativ”.

Jan-Erik Gustafsson