EU:s sociala dimension finns inte längre
2013-04-22
Den europeiska fackföreningsrörelsens ledningar, inklusive den
svenska, fikonlöv, för att hålla fast vid EU-projektet, är den
sociala dimensionen och ett socialt Europa. Men nu börjar
desillusionen sprida sig. I en artikel i Arbetet för en tid sedan
framkom att LO och TCO inte längre vet vad de skall tycka om EU.
Europafackets generalsekreterare Bernadette Segol har nyligen sagt
att EU-politiken har misslyckats. ”Vi är i en dubbelrecession.
Arbetslösheten stiger, stiger och stiger. När skall tillväxten
komma?”, säger hon uppgivet. Hon oroar sig för att tvivlen bland
befolkningarna ökar om EU nu när konsekvenser av
åtstramningspolitiken visar sig mer och mer. Och i den s.k. sociala
dialogen med de europeiska arbetsgivarna, EU och facket som föregick
det senaste EU-toppmötet sade hon att ”den politik som nu genomförs
attackerar relationen mellan fack och arbetsgivare, sätter press på
lönerna, försvagar offentliga tjänster och sociala skyddsnät. Det
som är kärna i den sociala modellen.” Därmed bekräftar hon vad många
säger att den sociala dimensionen, det sociala Europa numera är
dött.
På Europaportalen fanns nyss artikeln ”Ett bröllop och tre
begravningar för ett socialt Europa” som skrivits av Ronald Janssen
rådgivare till fackförningsrörelsen i Bryssel. Titeln syftar på den
färdplan som Europeiska rådets ordförande Herman Van Rumpuys och
europeiska politiker nu håller på att utforma för att ta EU ur
krisen.
I färdplanens fjärde stycke ges luftiga löften till löntagarna och
fackföreningarna om en social dimension, och i en bilaga till
färdplanen hyllas den sociala dimensionen och beskrivs som ett
socialt kontrakt som är till fördel för EU:s konkurrenspolitik och
kittet för politisk stabilitet. Men detta, som Janssen kallar
bröllopet, är bara en dimridå skriver Janssen.
För färdplanen innehåller nya mer kraftfulla redskap som Janssen
kallar ”ekonomisk tortyr” för att begrava det sociala Europa. Det
innebär att europeiska politiker bara är intresserade av s.k.
strukturella reformer som ökar flexibiliteten och utslagningen på
arbetsmarknaden. Det innebär att medlemsstater, även Sverige, skall
skriva avtal med EU-kommissionen om genomförande av dessa reformer,
med böter och sanktioner om avtalet inte följs. Det innebär en
”perverterad” social europeisk fond för att subventionera kostbara
”strukturella reformer såsom privatiseringar av allmänna
pensionssystem, sänkningar av minimilöner och
offentlighetsanställdas löner, försvagningar av
kollektivavtalssystem och försämrad arbetsrätt”, skriver Janssen.
Janssen avslutar: ”Om detta system fortsatt får vara det rådande
kommer fackföreningarna att ställas inför en ekonomisk union inom
vilken okontrollerade marknader får styra och företag inte behöver
bry sig särskilt mycket om löntagares rättigheter eller
fackföreningarna. Det är svårt att se hur detta kan förenas med
löften om en gemensam valuta med en social dimension”.
Vilken fackföreningsledning kan längre försvara en sådan
anti-facklig politik och hänvisa till den sociala dimensionen och
ett socialt Europa?
Jan-Erik Gustafsson