2013-04-22

Den europeiska fackföreningsrörelsens ledningar, inklusive den svenska, fikonlöv, för att hålla fast vid EU-projektet, är den sociala dimensionen och ett socialt Europa. Men nu börjar desillusionen sprida sig. I en artikel i Arbetet för en tid sedan framkom att LO och TCO inte längre vet vad de skall tycka om EU.

Europafackets generalsekreterare Bernadette Segol har nyligen sagt att EU-politiken har misslyckats. ”Vi är i en dubbelrecession. Arbetslösheten stiger, stiger och stiger. När skall tillväxten komma?”, säger hon uppgivet. Hon oroar sig för att tvivlen bland befolkningarna ökar om EU nu när konsekvenser av åtstramningspolitiken visar sig mer och mer. Och i den s.k. sociala dialogen med de europeiska arbetsgivarna, EU och facket som föregick det senaste EU-toppmötet sade hon att ”den politik som nu genomförs attackerar relationen mellan fack och arbetsgivare, sätter press på lönerna, försvagar offentliga tjänster och sociala skyddsnät. Det som är kärna i den sociala modellen.” Därmed bekräftar hon vad många säger att den sociala dimensionen, det sociala Europa numera är dött.

På Europaportalen fanns nyss artikeln ”Ett bröllop och tre begravningar för ett socialt Europa” som skrivits av Ronald Janssen rådgivare till fackförningsrörelsen i Bryssel. Titeln syftar på den färdplan som Europeiska rådets ordförande Herman Van Rumpuys och europeiska politiker nu håller på att utforma för att ta EU ur krisen.

I färdplanens fjärde stycke ges luftiga löften till löntagarna och fackföreningarna om en social dimension, och i en bilaga till färdplanen hyllas den sociala dimensionen och beskrivs som ett socialt kontrakt som är till fördel för EU:s konkurrenspolitik och kittet för politisk stabilitet. Men detta, som Janssen kallar bröllopet, är bara en dimridå skriver Janssen.

För färdplanen innehåller nya mer kraftfulla redskap som Janssen kallar ”ekonomisk tortyr” för att begrava det sociala Europa. Det innebär att europeiska politiker bara är intresserade av s.k. strukturella reformer som ökar flexibiliteten och utslagningen på arbetsmarknaden. Det innebär att medlemsstater, även Sverige, skall skriva avtal med EU-kommissionen om genomförande av dessa reformer, med böter och sanktioner om avtalet inte följs. Det innebär en ”perverterad” social europeisk fond för att subventionera kostbara ”strukturella reformer såsom privatiseringar av allmänna pensionssystem, sänkningar av minimilöner och offentlighetsanställdas löner, försvagningar av kollektivavtalssystem och försämrad arbetsrätt”, skriver Janssen.

Janssen avslutar: ”Om detta system fortsatt får vara det rådande kommer fackföreningarna att ställas inför en ekonomisk union inom vilken okontrollerade marknader får styra och företag inte behöver bry sig särskilt mycket om löntagares rättigheter eller fackföreningarna. Det är svårt att se hur detta kan förenas med löften om en gemensam valuta med en social dimension”.

Vilken fackföreningsledning kan längre försvara en sådan anti-facklig politik och hänvisa till den sociala dimensionen och ett socialt Europa?

Jan-Erik Gustafsson