Peter Wolodarski måste säga nej till EU
2013-04-28
Dagens Nyheters chefredaktör, Peter
Wolodarski, skriver i en
söndagskrönika på tidningens ledarsidor [28 april] att ”Ekonomi
är att välja”. Det är ett korrekt konstaterande i en demokrati. Men
i det odemokratiska EU är den ekonomiska politiken redan
förutbestämd och inte möjlig att påverka genom demokratiska val.
I
Lissabonfördraget, EU:s grundlagar, finns det inskrivet att
huvudmålet för den ekonomiska politiken i unionen och dess
medlemsländer är låg inflation, lågt budgetunderskott och låg
statsskuld. Det är som att vi i Sverige skulle skriva in
Moderaternas partiprogram i regeringsformen.
”EU:s politiska ledare har tydligt ignorerat lärdomarna från den
stora depressionen på 1930-talet. I stället har man förlitat sig på
ett moraliskt tänkande där skulder per definition är fel, oavsett
vad de syftar till att åstadkomma”, konstaterar Wolodarski helt
rätt. Han fortsätter: ”I dag är det deprimerande tydligt hur fel
detta tänkande slagit. I stora delar Europa, inklusive
Storbritannien, har åtstramningarna bidragit till den sämsta
utvecklingen sedan andra världskriget. Tillväxten är obefintlig och
arbetslösheten når historiska rekord. De offentliga skulderna, som
var tänkta att minska, fortsätter paradoxalt nog att öka som en
följd av de usla tiderna.”
På 1930-talet ”begicks liknande
allvarliga felgrepp i den ekonomiska politiken, vilket banade väg
för nazisternas demokratiska maktövertagande i Tyskland. Då som nu
försöker land efter land att spara sig ur problemen, vilket
resulterar i en kollektiv kollaps av efterfrågan. Krisen förstärker
sig själv.”
Det märkliga är att Wolodarski, trots att han har en helsida till
sitt förfogande, inte med en bokstav skriver om att det han
kritiserar egentligen är grundvalarna för EU. I artikel 119.2 slås
det fast i Lissabonfördraget att EU ka ha ”en gemensam penning- och
valutapolitik” som ”ska ha som huvudmål att upprätthålla
prisstabilitet” (dvs. låg inflation). Och i artikel 126.1 slås det
fast att ”medlemsstaterna ska undvika alltför stora underskott i den
offentliga sektorns finanser”. Och i ett ”protokoll om
konvergenskriterierna”, som antogs redan 1992 och som har samma
juridiska status som själva fördragstexten, definieras detta som att
budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP och att
statsskulden får vara högst 60 procent av BNP. Det finns ingen annan
”stat” i världen som har skrivit in liknande regler i sina
grundlagar.
Dessutom har tyglarna stramats åt genom den så kallade finanspakt
(egentligen; Fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom
Ekonomiska och monetära unionen) som trädde i kraft i euroländerna
vid årsskiftet, och som riksdagen i oträngt läge har anslutit
Sverige till. I finanspaktens artikel 3.1b slås det fast ”ett nedre
gränsvärde för det strukturella underskottet på 0,5 procent av
bruttonationalprodukten till marknadspriser” och i artikel 3.2 slås
det fast att ”de regler som anges i punkt 1 ska senast ett år efter
att detta fördrag träder i kraft få verkan i de fördragsslutande
parternas nationella lagstiftning genom bindande och permanenta
bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som
garanterar att reglerna fullt ut respekteras och efterlevs under
hela den nationell budgetprocessen”.
Finanspakten innebär med andra ord ett tvång (för euroländer) att skriva in motsvarande Moderaternas
partiprogram i de nationella grundlagarna och därmed göra den
ekonomiska politiken opåverkbar av resultaten i de nationella
parlamentsvalen. Typ nästa års riksdagsval: Det spelar ingen roll om
man röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna, man får samma
ekonomiska politik oavsett.
Om Wolodarski ska vara trovärdig måste han motsätta sig fortsatt
svenskt medlemskap i EU. För så länge Sverige är en underordnad
”delstat” i en framväxande europeisk superstat, så är ”ekonomi” inte
”att välja”. Resultatet blir, precis som Wolodarski så
förtjänstfullt skriver, att ”krisen förstärker sig själv”. Det
var precis det som vi EU-motståndare varnade för inför
folkomröstningarna 1994 och 2003, och som är ett av många skäl till
varför vi i dag tycker att svenska folket, i likhet med det
brittiska, ska erbjudas en ny chans att rösta om EU.
GÖSTA TORSTENSSON