2013-05-20

- Krisen är inte så allvarlig som folk säger. Den är mycket värre.

Så inledde frilansande nationalekonomen Stefan de Vylder sitt anförande i Uppsala den 15 maj inför ett 70-tal åhörare. Han har ”en masochistisk dragning till finanskriser” och försöker förstå hur de uppkommer och om de kan förutses. Enligt de Vylder är eurokrisen som nu skakar Sydeuropa en fortsättning på den globala finanskrisen som utlöstes av konkursen för Lehman Brothers 2008.

- Man kan kort och gott säga att kriserna kommer allt oftare och blir djupare och orsaken är att finansmarknaden fått mer att säga till om. Genom avregleringar och moderna teknik går det numera går att blixtsnabbt flytta enorma kapital världen runt med små knapptryckningar. De ekonomiska transaktionerna i världen får allt mindre med handel att göra och desto mer med spekulation. En fast växelkurs som EMU är en dröm för spekulanterna, de kan aldrig förlora men vinna mycket.

Perioden 2003 till 2008 var unik då ekonomin växte överallt med omkring 15 procents värdestegring på bostäder och aktier årligen.

- Är detta rimligt frågade sig Stefan de Vylder, som varit docent på Handelshögskolan, men sedan många år ägnar sig åt forskning helt utan några bindningar och därför kan se på ekonomin utan skygglappar.

Eurokrisen beror på att en gemensam valuta inte fungerar mellan länder som har olika näringsgrensstruktur, produktivitetsutveckling och internationell konkurrenskraft. Krisländerna tvingas dela ränta med överskottsländerna och har därför haft mycket högre inflation och kostnadsläge än motorn i den europeiska ekonomin,Tyskland.

 Arbetskraften är inte rörlig nog på grund av att socialförsäkringssystemen inte är harmoniserade. Om skillnaderna är för stora börjar det gnissla. Man får några länder med stora överskott och några med stora underskott i statsbudgetarna.

Politikerna tror på teorin att marknaden alltid har rätt och lösningen blir desperata krispaket som innebär att man pumpar in pengar i bankerna och stramar åt de offentliga utgifterna. Följden blir galopperande arbetslöshet, minskade reallöner och urholkad välfärd.

-Min poäng är att de enorma budgetunderskotten är en följd av krisen, inte orsak till den. Ändå tjatar man om att länderna lever över sina tillgångar. Att strama åt är som att såpa ett redan sluttande golv, säger Stefan de Vylder. Den negativa effekten är större än vad man sagt tidigare. Internationella valutafonden har visat att en procents åtstramning av statsutgifterna ger 1,5 procents minskning av bruttonationalprodukten.

Det behövs ett utjämningssystem, men Mastrichtfördraget förbjuder uttryckligen EMU att stödja länder som har problem. Vid stora obalanser måste man ändå lägga sig i vad de andra länderna gör. Men det är politiskt omöjligt att i längden låta skattebetalarna i överskottsländer som Tyskland stå för notan. Istället för att vara ett fredsprojekt kan ett EU med gemensam valuta och ränta förvandlas till motsatsen. De högerpopulistiska krafterna har fått vind i seglen.

Stefan de Vylder ser klara paralleller till 1920-talet då underskottsländerna tvingades till åtstramningar därför att valutorna då var knutna till guldmyntfoten. Denna fungerade som en fast växelkurs som man slog vakt om till varje pris. England och Sverige lämnade guldmyntfoten 1931 och klarade sig bättre. Under 1930-talet motarbetades och förbjöds fackföreningar i vissa länder. Idag har grekiska regeringen förbjudit strejker.

Bör då EMU upplösas? Alternativen att stanna kvar i EMU eller lämna valutaunionen innebär stora osäkerheter i båda fallen, sa Stefan de Vylder. Men det finns ingen bra lösning inom ramen för EMU. Vad de insolventa staterna behöver är skuldavskrivning, inte nya lån. Och faller euron ger det Europa en chans att resa sig igen.

Mötet anordnades av den nybildade Uppsala-avdelningen av Folkrörelsen Nej till EU.

ULF IVARSSON