Kritiken mot TTIP växer runt om i Europa
2015-01-13
Av 150.000 inkomna svar till EU-kommissionen är 97 procent kritiska
till att det så kallade investerarskyddet (ISDS) i sin nuvarande
form ska ingå i EU:s handels- och investeringsavtal med USA (TTIP),
som håller på att förhandlas fram i Bryssel och Washington bakom
avspärrade sammanträdesrum och kilometerlånga korridorer med
tillträde för de multinationella storföretagens lobbyister.
Tullunionen och handelspolitiken är två frågor där fördragen
(grundlagarna) ger EU ”exklusive kompetens”, det betyder att makten
över hela politikområdet är centraliserad till Bryssel. Det är
EU-kommissionen som förhandlar och EU-parlamentet och EU:s
ministerråd som fattar beslut.
I mars i fjol utlyste EU-kommissionen ett ”samråd” med
privatpersoner och organisationer om det kontroversiella ISDS i det
tilltänkta frihandels- och investeringsavtalet mellan EU och USA.
ISDS reglerar hur företag och stater ska göra upp om ett företag
anser att dess investeringar förfördelats av beslut som tas i
landet. Det betyder att en demokratiskt fattad lagstiftning i den
svenska riksdagen kan medföra böter i mångmiljardklassen till ett
amerikanskt storföretag i uteblivna framtida vinster inom den
privata välfärdssektorn.
De närmare 150.000 svar som kom in gör samrådet till det största i
EU:s historia enligt handelskommissionär Cecilia Malmström (fp) som
den 13 januari presenterade resultatet.
– På det stora hela visar svaren en stor skepticism inför ISDS. Det
är tydligt, sade Cecilia Malmström som underströk ”att det handlade
om en rådfrågning och inte en folkomröstning”.
Svaren kom framför allt från ett fåtal EU-länder, där diskussionerna
om TTIP har hunnit längre än i andra medlemsländer. Storbritannien,
Österrike och Tyskland stod tillsammans för fyra femtedelar av alla
inkomna svar. Från Sverige kom 125 svar, motsvarande 0,08 procent av
de sammanlagt 150.000.
Enligt Cecilia Malmström, som alltså inte företräder Sverige utan
EU-kommissionen, är det för tidigt att säga huruvida ISDS-klausulen
kommer att tas med i frihandelsavtalet med USA. Medlemsländernas
regeringar har enhälligt gett kommissionen uppdraget att ha med ISDS
i avtalet och USA är stark förespråkare av klausulen. (Det gäller
även Sveriges näringsminister, mörkblåsossen Mikael Damberg.)
I EU:s egna handels- och samarbetsavtal med länder framför allt i
den fattiga delen av världen är det Brysselbyråkraterna som kräver
motsvarande klausuler för att skydda de europeiska storföretagen.
Det finns till exempel en liknande investeringsklausul i det
frihandelsavtal som EU nyligen ingick med Kanada (CETA-avtalet som
skrevs under den 26 september 2014).
Kommissionen kommer nu att anordna en rad möten och seminarier med
olika organisationer, EU-parlamentet och medlemsländerna. Med
grundval av detta kommer Cecilia Malmström någon gång under våren
att presentera riktlinjer för huruvida ISDS bör ingå i TTIP och i så
fall hur den ska utformas.
Cecilia Malmströms roll ska samtidigt inte överskattas eftersom
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har försett henne
med en överrock i form av viceordföranden Frans Timmermans. Trots
att Timmermans är nederländsk socialdemokrat, utgör han den
kristdemokratiske nyliberalen Jean-Claude Junckers högra hand i
Brysselnomenklaturan.
Några frågor som enligt uppgift ska diskuteras är hur
skiljedomstolarna (det är inga riktiga domstolar) kan verka och hur
de ska övervakas, samt förhållandet mellan nationella rättssystem
och ISDS. Om och i så fall hur ska ISDS-domar kunna överklagas. En
annan intrikat fråga är skyddet av rätten att stifta lagar på både
EU- och nationell nivå.
Ett slutligt beslut om klausulens vara eller icke vara, eller om man
landar i någon fördunklad kompromiss, tas först när hela avtalet
förhandlats klart, i slutet av 2015 eller början av 2016.
EU-parlamentet, EU:s ministerråd (medlemsländernas regeringar) och
eventuellt medlemsländernas parlament måste därefter ge avtalet
grönt ljus innan det kan träda ikraft.
Frågan om de folkvalda nationella parlamenten ska få säga ja eller
nej till ett färdigförhandlat TTIP-avtal är en fråga som formellt
kommer att avgöras av EU:s ministerråd (förmodligen stats-och
regeringscheferna). Här finns det inga färdiga regler i
Lissabonfördraget.
Huruvida beslutet att godkänna TTIP i ministerrådet ska tas med
kvalificerad majoritet (småländerna blir överkörda) eller med
enhällighet (varje land, stora som små, har en röst) är svårt att
finna reda genom att läsa den aktuella fördragstexten. Se
Lissabonfördraget (EUF-fördragets artiklar 206-207).
Beroende på innehållet i det aktuella avtalet
stadgas att en del beslut, typ traditionella
handelsavtal, ska tas med kvalificerad majoritet
(Tyskland har i princip nio gånger så stor inflytande
som Sverige), medan andra beslut om ”avtal inom handel
med tjänster och handelsrelaterade aspekter av
immateriella rättigheter samt urländska
direktinvesteringar ska rådet beslut med enhällighet om
avtalet omfattar bestämmelser för vilka enhällighet
krävs för att interna regler ska kunna antas”. Och lika
gåtfullt håller det på. Fördragstexten är som julafton
för en juristlingvist, men en mardröm för en hyfsat
initierad lekman.
Det enda vi kan vara säkra på är att makthavarna i EU
kommer att vara noll intresserade av att tillåta folken
i de 28 medlemsländerna i demokratisk ordning få
bestämma över vad som framställs av förespråkarna som
historiens största och mest omfattande frihandels- och
investeringsavtal, TTIP.
För att ändra på detta krävs en massiv folklig opinion
och massvis med kreativa opinionsyttringar mot EU:s
överstatliga institutioner i Bryssel och Strasbourg, ned
framför allt på gator och torg i de enskilda
medlemsländernas huvudstäder (där regeringar och
riksdagar sitter tryggt förskansade).
Vi har allt att vinna och mycket att förlora. Det gäller
att vi skaffar oss kunskaper, verkar där vi finns och
att vi bygger bredast möjliga allianser mellan
solidaritetsrörelser, miljöorganisationer,
konsumentrörelser, ungdomsförbund, antirasistaktivister,
småbondeorganisationer, den feministiska rörelsen för
att nu nämna några exempel.
Inte minst gäller det att få den fackliga rörelsen med
på protesterna. Skulle Europafacket säga nej till TTIP
och samtidigt mobilisera sina 60 miljoner medlemmar i en
politisk generalstrejk då skulle det vara ”gute nacht”
för Merkel, Juncker och Obama.
HUGO TORSTENSSON